Efter att jag fått höra att jag bara skriver om hockey, hockey, hockey och lite shopping och annat ytligt och framförallt är opersonlig i det jag skriver i bloggen så funderade jag lite på det här med hur mycket man lämnar ut sig i bloggen. Vissa är väldigt öppna, raka på sak och skriver om i stort sett alla privata delar av sitt liv. Andra nämner inte sitt privata och inre liv för en sekund.

Hur anonym är du? Hur anonym är jag?

Jag skriver inte mycket om mitt privata, annat än i vissa specifika fall och/eller omgjort till något helt annat. Mycket kan översättas till metaforer och andra liknelser Jag har bild på mig själv, man kan enkelt hitta min ålder och bostadsort, studieort, kurser jag läser samt bilder på vissa vänner. Med lite vilja kan man hitta mitt förnamn och med en liten ansträngning hittar man nog så småningom mitt efternamn och därmed adress, telefonnummer och diverse annat. Men, detta skulle kunna hittas ändå.

Det som är mitt däremot, stannar ofta utanför bloggen. Men, kan man konsten att läsa mellan raderna, och har samma tänk som mig (läs: fantastiskt fantasifulla associationskedjor) så är denna blogg en guldgruva och en stor nyckel till mitt inre. Så är det. Skapligt djupt va?

Min kära kompanjon hälsar att en annan, och betydligt mer lättvriden, nyckel är att prata gott om Forsberg/MODO, ge mig tequila och fråga mig om satsumas och fruktbilar så blir jag som en öppen bok sedan.

Kanske ligger något i det där.