När det går riktigt dåligt för mina lag så brukar jag blunda, andas in och sen blåsa ut sakta. Sen tittar jag igen, bara för att jag hoppas att det usla spel jag ser är en mardröm eller att jag sett fel. Men så vida jag har linserna och att jag är vaken så kan jag konstatera att jag tyvärr ser rätt och att det inte är en mardröm utan spritt språngande sanning att mitt lag ligger under (med horibla siffror) och att spelet är allt annat än magnifikt.

Då blundar jag igen och vill dö. Oftast börjar jag skaka, lite som ett försök att skaka i sönder kan man säga. Sen börjar jag hyperventilera och kallsvettas och i vissa fall börjar jag gråta och bita i min egen hand alternativt någon annans.

Men när det är en match i inledningen av säsongen, ja då håller jag mig till att bara skaka på mig lite, så som man gör när man skakar av sig smuts, och sedan säger jag.: "Hockey. Bah! Vilken skitsport!"

Då känns det lättare. Som att det inte betyder något. Som att det där om att hockey inte handlar om liv och dör, utan mer än så, inte är sant. Då kan jag slippa må dåligt fram till nästa match igen, och det är ganska skönt.

---

Nåväl. Jag kan fortfarande glädja mig över Flyers 8-2 vinst över Canucks. Det är ju skönt.