Det har varit en del grubblerier fram och tillbaka och jag har nästintill försmäktat av beslutsångest. Men till slut blev det som det blev, efter noga övervägande med hjälp av Murke, och det känns bra nu. Inte helt bra, eftersom det fortfarande finns ett frågetecken med i spelet, men det känns betydligt bättre än vad det gjort tisdag till fredag. Istället för underläge står det nu plötsligt 1-1, och det var faktiskt länge sedan jag kunde känna segervittring så här. Nu har jag dessutom fått en ur spel, så nu är det bara att fortsätta spela enkelt i egen zon så ska detta nog kunna bli riktigt bra. För det är ju faktiskt så. Jag tänker inte nöja mig med oavgjort. 

---

In person heter det, inte in pearson som jag först trodde. Sånt där är viktigt när man håller på med viktiga saker såsom Något Fint, vilket är det jag sysselsatt mitt intellekt med.

---

Nåväl, slut med hemlighetsmakeriet. Jag har egentligen inte tid med att tänka på det nu. Jag har en essä att skriva och ett grupparbete att göra, och så här mycket panik inför en uppgift har jag aldrig tidigare känt. Jag brukar ha ett inre lugn som säger att jag kommer fixa detta, att det inte är några problem. Innerst inne brukar jag veta att jag kommer klara uppgiften galant, trots att jag sätter mig ner först kvällen innan för att råplugga eller skriva. Men den här gången känns det som sagt inte lika bra. Panik är rätta ordet.

Som om inte jag hade nog med mina studier så dyker dessutom en granne till Kung Forsberg upp som gumman i lådan och ställer till trassel i min redan överkokade hjärna. Jag säger som Lasse Granqvist så mästerligt uttryckte det: "Det går inte att hålla på! Det går inte att hålla på!" Jag måste göra en sista kraftansträngning nu och helt enkelt lägga hockeyn och Något Fint åt sidan och koncentrera mig på essän och grupparbetet. Det går inte att hålla på med allt. Inte just nu.