Igår skrev jag något som var bland det svåraste jag någonsin skrivit. Det här var inte någon artikel till tidningen, någon essä eller liknande för någon kurs, något CV eller personligt brev eller något sånt. Det jag skrev var om mig själv, eller inte om mig själv utan verkligen av mig själv, det vill säga hur jag känner. Det var ruggigt svårt att sätta på pränt faktiskt.

När jag var klar var det en och en halv A4 och jag kände att det inte fungerade. Jag hade behövt minst hundra sidor till för att kunna uttrycka det jag ville få ner på papper. Men dessa en och en halv sida var redan alldeles för långt. Jag bad Fröken Bitter och Murke att läsa det, och båda basunade ut att det var alldeles för mycket. Jag satte mig och tog bort alla onödiga och kanske övertydliga adjektiv och en och annan onödig mening här och var, men särskilt mycket mindre blev inte den totala textmassan. När det kändes som svårast var jag nära att ringa min chef och be honom säga ett maxantal på hur många tecken texten fick ligga på. Då borde jag kunna korta ner den, tänkte jag. Men den tanken försvann snabbt. Det jag skrev var kanske ingen hit ändå att skicka till sin chef.

Jag lät texten vara ett tag och fixade med lite annat. Efter ett tag gick jag tillbaka och började läsa texten igen för att hitta saker att ta bort. Min gamla svensklärare på gymnasiet, och tillika en av de bästa lärare jag någonsin haft, ord började klinga: "Kill your darlings. Glöm aldrig det, kill your darlings".

Så jag dödade mina älsklingar.

Efter det var texten äntligen bara (knappt) en halv sida, och betydligt mer koncist och läsvärd. Med andra ord - mycket bättre. Mitt humör steg avsevärt över textens förbättring och jag kunde ägna dagen åt annat istället för textbearbetning.

Nu har jag kommit fram till att den där texten, den har gjort sitt nu. Nu kan den raderas.

Det är så. Kill your darlings, det är ett av de bästa råden man kan få.