Här har jag samlat samtliga blogginlägg som skrevs för en kurs i journalistik som jag läste i våras.  Även om de är skrivna som uppgifter i den kursen tycker jag att de är aktuella inom hela det journalistiska ämnet och eftersom samtliga av dem berör ämnen och frågor som jag tycker är väldigt intressanta så får de hänga med hit också.

Blogginlägg E: The Elements of Journalism

Boken The Elements of Journalism är ett resultat av en stor och omfattande tvåårig undersökning som gjorts bland journalister. 1999, när undersökningen genomfördes, hade förtroendet för journalister minskat betydligt från tidigare år. 25 journalister diskuterade detta och insåg sig hålla med sin publik. Gränsen mellan nyheter och underhållning hade suddats ut och det var viktigare att sälja mycket än att kvalitén på det journalistiska arbetet var god. Författarna Bill Kovach och Tom Rosenstiel sammanställer 3000 journalisternas syn på yrket och vad journalistik är och ska vara samt fastställer nio principer som medborgarna ska kunna förvänta sig av journalister.

Kovach och Rosenstiel inleder med att förklara varför journalistiken är så viktig. De menar att den har varit en stark bidragande orsak till att bygga upp samhället och demokratin. Att ge medborgarna information så att de kan vara självstyrande och fria är journalistikens egentliga och huvudsakliga syfte. "The central purpose of journalism is to tell the truth so that people will have the information that they need to be sovereign" var ett av de svar som menade att det huvudsakliga syftet var att ge folket den information som krävs för att de ska kunna vara självständiga.  Här menar författarna att undersökningen visat att journalisterna är väldigt säkra på just detta syfte, men att de inte är lika bra på att i klarhet definiera vad det är de gör inom sitt arbete.

Mycket av det som diskuteras i The Elements of Journalism har kopplingar till de resonemang Nick Davies och Gunnar Nygren för och som behandlas i blogginlägg D. Ett typiskt exempel är faran med att sensationsjournalistiken (gå med så mycket vinst som möjligt) har blivit viktigare än god journalistik där kvalitén på reporterns arbete är hög och där syftet huvudsakligen är att informera och inte att sälja så mycket som möjligt. Det handlar mer om stora medieföretag där journalisten ska återanvända tidigare material och nyskapa det, istället för att själv vara ute i verkligheten och sedan lägga stor vikt vid faktagranskning och ge varje artikel tid nog för att den verkligen ska ge en så sann och nyanserad bild som möjligt. Detta för att varje journalist ska hinna med så mycket mer än tidigare och därmed bli mer vinstindrivande. Dessutom skriver man hellre om det som lockar till läsning (exempelvis sex och kändisskandaler) än att skriva om mer seriösa och viktiga ämnen som exempelvis internationella händelser och politik. Den sjunde principen; "It must strive to make the significant interesting and relevant" handlar om just detta.

I kapitlet som berör engagemang och relevans och den sjunde principen använder man en intervju med Monica Lewinsky efter historien med Bill Clinton som exempel. Det är en intervju gjord av Barbara Walter, ABC News, och här visar man tydligt hur sensationsjournalistiken (vinstindrivande) väger tyngre än att fokusera på det som är mer relevant och viktigt. Seriösa och viktiga frågor som om Monica ljög för att skydda presidenten och om han hade ordnat med ett jobb för henne kom i skymundan för frågor av skvallerkaraktär där man ville få fram smaskiga detaljer. Barbara Walter ställde frågor som "Throughout most of the relationship, the oral sex was not brought to completion for the President. Why not? What did he say?" och om Bill Clintons sätt att kyssas och om han var sensuell och så vidare. Här handlade det inte bara om att fokus låg på sex, som säljer, utan också om att ABC och Monica Lewinsky drog nytta av varandra. Intervjun benämndes och såldes som "Monica´s story" och detta var också namnet på den bok hon kom ut med i det läget. Lewinsky använde alltså intervjun för att göra reklam för sin egen bok och ABC använde henne för att höja tittarsiffrorna.

Det här ser jag helt klart som ett hot mot det uppdrag som Kovach och Rosenstiel menar är journalisternas huvudsakliga syfte. Här är det stor risk att informationen som ska göra medborgarna fria och självständiga går förlorad till förmån för det media kan tjäna mer pengar på.

En annan sak som kan ses som ett hot, eller snarare en svårighet för att kunna utföra uppdraget är den princip som tas upp först. Princip nummet ett; "Journalism´s first obligation is to the truth" är lika självklar som den är förvirrande. Som det också uttrycks i boken så är alla journalister överens om att de måste tala sanning. Frågan är bara vad sanning är. Vems sanning? Så här uttrycker en av de som ingick i undersökningen: "What we´re saying is you cannot be objective because you´re going to go in with certains biases. But you can certainly accuracy and fairness the truth, and that pursuit contiens." Boken tar en fotbollsmatch som exempel. New York Giants förlorade med 20-8. Det kan vi alla vara överens om, men sättet hur de förlorade kan tolkas (och återberättas) på hundra olika sätt på grund av att vi alla har olika erfarenheter, referensramar och åsikter. "Each story being written through a different lens that is fogged over by stereotypes and personal predilections." Det här ställer till svårigheter och det är svårt/omöjligt för en journalist att kunna ge en helhetsbild av verkligheten. Hur man än vrider och vänder så blir det just den enskilde journalistens uppfattning av en händelse som kommer fram i artikeln/rutan/radion.

Som en motpol till exemplet med ABC:s intervju med Monica Lewinsky finns också resonemang från journalister som menar att medborgarna/läsarna/tittarna/lyssnarna är viktigare än att medieföretagen ska tjäna så mycket pengar som möjligt. Princip nummer två; "Its first loyalty is to citizens" handlar om detta. Denna punkt återkommer och det är en stark övertygelse om att journalisten ska sätta sina läsare/tittare/lyssnare före den som betalar deras lön. Dessutom anser författarna och de journalister som medverkat i undersökningen att deras arbetsgivare är just medborgarna (tittare/läsare/lyssnare). Inte mediaföretagen som betalar deras löner.

Blogginlägg D: Journalistik i kris?

"Journalistiken är inte död, men svårt sjuk."

Citatet kommer från den brittiske journalisten Nick Davies. Han är aktuell med boken Flat Earth News och tog upp den här "sjukdomen" i radioprogrammet Publicerat i P1 för ett tag sedan.

Han menar att journalistiken har blivit alltmer kommersiell och nu överskuggas av den logiken istället för den journalistiska logiken. Vinsterna ska öka samtidigt som resurserna till tidningarna minskar. Detta drabbar den enskilde journalisten och slutligen också läsaren.

Mindre resurser innebär att journalister får mindre tid. Nick Davies menar att denna minskade tid gör att journalisten blir fast inne på redaktionen istället för att gå ut i verkligheten. Nyhetsmaterialet kommer istället ofta från nyhets- och PR-byråer och reporterns huvudsakliga arbete blir att återanvända detta för att skapa nytt material. Davies berättar att journalister idag producerar tre gånger så mycket som för 20 år sedan och att 80 procent av inrikesmaterialet i Storbritannien kom från PR-byråer.

Journalisten, läraren och forskaren Gunnar Nygren har även han berättat i Publicerat om dessa tankegångar. Han är aktuell med boken Yrke på glid och säger:

- Idag finns det många olika typer av journalister och olika journalistiska ideal. Det är inget fel med det, men tyvärr ompaketerar många gammalt material. I takt med att journalistiken blir allt mer marknadsstyrd sker det en de-professionalisering inom yrket.

Tidigare har det varit en utveckling där journalister har blivit mer och mer självständiga, men Nygren berättar att han ser flera tecken på att den utvecklingen tycks ha stannat upp. Han ser det som att medierna kanske har stor makt men att den enskilde journalisten inte har det och att de blir alltmindre självständiga.

Journalistyrket har förändrats. Idag ligger tyngdpunkten vid att göra om gammalt material. Detta blir viktigare, och görs i större utsträckning, än det klassiska journalistikarbetet: söka information, leta, gräva och se om det stämmer. Det nya sättet, att omstuva nyheter, effektiviserar arbetet och är en förklaring till att man i dag kan producera så mycket mer än tidigare. Faran är enligt Gunnar Nygren att mindre tid läggs på att vara ute i verkligheten och se vad som egentligen händer.

Det är just att journalisterna är ute alltmindre i verkligheten som är problemet. Man kan aldrig komma ifrån att en journalist alltid levererar just sin verklighet när han eller hon skriver om en händelse. Även om hon eller han gör anspråk på att berätta någon slags sanning så kommer artikeln bli skriven utifrån dennes ögon, synsätt och perspektiv. Denna verklighet är inte nödvändigtvis den verklighet läsaren skulle ha sett. Men, är journalisterna ute mer och producerar eget nyhetsmaterial istället för att i första hand återanvända material från nyhetsbyråer så tror jag det blir fler perspektiv som når läsaren än om det blir ett fåtal perspektiv från byråerna.

Någon fullständig objektiv bild av verkligheten går knappast att ge läsaren, men jag tror det ökar chansen att ge en verklighetsbild som anses korrekt av fler människor (läsare) om journalisterna ges möjlighet att gräva och själva samla in material.

Nick Davies titelval syftar till att det är få av de artiklarna som hämtas från nyhetsbyråer som faktiskt kontrolleras om de stämmer. Görs inte denna kontrollering riskeras falskheter att spridas.

Hur man ska kunna lösa problemen är en svår fråga. Jag tror det är viktigt att alla typer av (medie)utbildningar fortsätter vara noga med att poängtera vikten av att vara kritisk till det man läser och faktiskt kolla upp olika fakta. Detta är något man också borde lära ut även till dem som inte håller på med media. De allra flesta tar trots allt del av det medieutbud som finns, och jag tror att det redan i yngre skolår skulle vara bra att diskutera detta ämne. Alla behöver ha kunskap om att mediernas ökade kommersialisering gör att perspektiven blir färre i form av enstaka byråer istället för flera journalister som varit med om en händelse och sen skrivit utifrån sin verklighet. 

Men detta är bara en del av lösningen hur läsarna inte ska blir "fartblinda". Hur medierna och de enskilda journalisterna ska kunna stoppa den här utvecklingen är betydligt svårare att hitta en tänkbar lösning på. Nick Davies sätter sitt hopp till att de enskilda journalisterna ska sträva efter att få mer tid för sina artiklar, och det tror även jag är nyckeln. På något vis måste reportrarna ges (eller ta sig) mer tid till att resa sig från sitt skrivbord och istället gå utanför redaktionen. Här gäller det att försöka se det som Gunnar Nygren och Nick Davies vill lyfta fram: journalistik är inte bara till för att tjäna pengar på. Journalistik, med dess grävande och granskning, är viktigt för vårt samhälle. Så även om det tar längre tid för reportrarna att samla in material på egen hand genom att befinna sig utanför redaktionens väggar, så kommer trots allt artiklarna bli något mer i olika perspektiv än om de var hämtade från samma nyhetsbyrå. Då kan nyheten också bli mer sanningsenlig, och det är ju det som är meningen.

Blogginlägg C: Journalistik som tar plats

Bokhandlaren i Kabul, den omtalade boken av Åsne Seierstad, gjorde mig väldigt delad efter att jag läst den. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den och känner mig en aning splittrad. Jag kan hålla med båda sidor, både de som kritiserat den och de som hyllat den. Jag undrar varför Åsne valde just den uttrycksform hon valde och jag ställer mig frågande till hur källkritisk hon varit i sitt researcharbete. Å andra sidan gillar jag mycket i hennes sätt att uttrycka sig och hur hon tycks "lita" på läsarna. Framförallt tycker jag ändå att hon, min negativa inställning till trots, är tydlig med att hon faktiskt skrivit hur hon själv upplevt livet med familjen. Inte nödvändigtvis vad som är "sanningen".

Journalisten och författaren Marc Weingarten har definierat begreppet new journalism så här: "journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact". Man gör ett bra researcharbete där man är noggrann och källkritisk och ser till att ha täckning för det man ska skriva om, precis som vilket reportagejobb som helst. Men istället för att använde materialet till att skriva ett reportage så framställer man det istället i skönlitterär romanform.

Bokhandlaren i Kabul anses vara ett exempel på just denna typ av genre. Men frågan är då om den är det? Ja, eftersom författaren har levt tillsammans med familjen och att det som skrivits kommit till efter verkliga historier där hon själv varit med alternativt intervjuer eller historier hon fått berättat för sig. Åsne har inhämtat ett researchmaterial över en lång tid och hon har sedan valt att publicera detta material litterärt. Men, precis som många kritiserat författaren för så undrar även jag hur väl Åsne egentligen har kunnat granska sina källor kritiskt? Har hon verkligen haft täckning för det hon skrivit i alla lägen? Det är här jag känner mig så delad.  Historierna hon fått berättade för sig, hur har hon kunnat granska deras sanningshalt? Mycket av det som berättas om i boken gör att jag har väldigt svårt att förstå hur de berörda personerna själva har kunnat berätta detta för en utomstående. Jag tänker genast att mycket skulle kunna vara mer eller mindre påhittade historier från berättaren. Familjen har inte dragit jämnt alla gånger, och strax efter att Seierstad lämnade dem så splittrades de också efter ett rejält gräl med slagsmål. Jag ser det då inte som otänkbart att man kunnat berätta osanningar, alternativt tillspetsade sanningar, för Åsne för att mer eller mindre angripa den berörda i historien. I sin tur har kanske Seierstad sedan medvetet eller omedvetet (exempelvis språkligt) spetsat till det hela ytterligare alternativt missförstått berättelserna.

När det gäller språket så är det väldigt enkelt och rakt. Kanske lite väl enkelt, men jag tycker hon är levande i sitt språk. Det jag tycker är mest intressant är hur hon som en sann journalist verkligen kan vinkla och hitta något intressant även i en "småsak". Det hänger också ihop med hennes förmåga att våga lita på sina läsare. Själv har jag en otrolig förmåga att krångla till det jag skriver, allt för att jag är rädd att missförstås av läsaren. Detta fel gör inte Åsne. Hon låter en kort mening tala för sig själv och litar på att läsaren förstår syftet. På så vis får man själv tänka till och det ger möjligheter till att skapa egna bilder.

Som sagt, jag känner att jag är delad i mitt tyckande och att mitt resonemang går isär. Jag tror mycket handlar om den så kallade objektivitetsfrågan. Vad är objektivitet och går det att uppnå? Just källkritiken ser jag som det största problemet och det är nog också detta som väckt Seierstads kritiker. Genom att använda sig av tiden hon levt tillsammans med familjen så skriver hon sedan en bok om detta. Hon säger själv att boken bygger på verkliga händelser (alternativt att hon fått saker berättade för sig) och många tar det nog också som att det hon skriver är menat att vara "sanningen" och objektivt. Men, som jag skrev i inledningen, så tycker jag ändå att hon tagit upp att hon har skrivit hur hon upplevt det och inte nödvändigtvis hur andra skulle ha upplevt det. Man måste komma ihåg att man blir som man växer upp. Man färgas av sin uppväxt och ser saker och ting utifrån sitt perspektiv. Åsne upplevde sin tid i familjen ur sitt västerländska perspektiv. Författaren poängterar också att berättelsen bygger på en familj i Afghanistan. Hennes tanke är inte att säga något om hur familjer i landet lever. Återigen, hon har velat få fram hur hon (med sitt perspektiv) upplevt tiden med just denna afghanska familj.

Jag tror författaren hade tjänat på att använda sig av direktcitat, intervjuer och kanske vävt in sig själv i berättelsen. Hade det mer tydligt framgått i klassisk journalistikanda hur saker framkommit, vem som sagt vad (båda sidor får komma till tals) samt att hon ännu tydligare påpekat att det är hur hon upplevt tiden med familjen så tror jag trovärdigheten ökat.

Blogginlägg B: Pressetik och murvelmoral

De etiska regler som satts upp för press, radio och TV är mycket viktiga att ha med sig i ryggmärgen när man arbetar som exempelvis nyhetsförmedlare eller granskare av samhället. Ingen av dessa regler ska glömmas bort, men det finns två som i mitt tycke är allra viktigast att alltid ha i åtanke.

Ge korrekta nyheter
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling. 2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om det tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer. 3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten. 4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.

Hör båda sidor

13. Sträva efter att ge personer som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld. 14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutgiltiga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Mycket av de pressetiska reglerna tycker jag hänger ihop med sunt förnuft, och då särskilt regeln om att ge korrekta nyheter. Det anser jag vara nummer ett när man skriver en artikel eller liknande och också grunden i god journalistik. Är man inte korrekt i vad man skriver tappar man också all trovärdighet och mening med att tjäna som nyhetsförmedlare. Läsare/mottagare ska kunna lita på att det nyhetsmaterial man tar del av är korrekt. Därför är det av högsta vikt att man som journalist ständigt är noggrann med att kontrollera samtliga uppgifter man får in.

Att kontrollera sakuppgifter kan också hänga ihop med regeln om att höra båda sidor. Detta tycker jag också är en mycket viktig regel. Har man fått höra om en händelse bör man försöka se ur samtliga parters perspektiv och låta dessa komma till tals. För att skapa trovärdighet är det viktigt att vara objektiv och för att kunna vara det krävs det att man ser en situation ur olika vinklar. Att endast låta en person ge sin syn på saken ger inte en fullt sanningsenlig bild av ett fall där flera är inblandade. Därför anser jag att man i möjligaste mån bör ge de inblandade parterna chans att redogöra för situationen.

Att ge korrekta nyheter och höra båda sidor handlar också om att presentera nyheten på ett objektivt vis och inte tar en persons parti. Detta ansåg Pressens Opinionsnämnd att tidningen Världen idag bröt emot när de i september 2006 rapporterade om en vårdnadstvist. Istället för att låta både pappan och mamman komma till tals lät man endast pappan dela med sig av händelsen utifrån hans ögon. Hur mamman såg på det hela togs inte upp och PON ansåg att artikeln inte var en objektiv redogörelse för ärendet. Pressens Opinionsnämnd beslutade att tidningen bör klandras "för att genom publiceringen ha åsidosatt god publicistisk sed". Detta är alltså den lägsta graden av klander, och jag tycker det var ett korrekt beslut. Helt klart har artiklarna om vårdnadstvisten åsidosatt god publicitet bland annat genom att barnens mamma inte fick komma till tals (inte hört båda sidorna). Dessutom var flertalet av uppgifterna felaktiga enligt mamman och dessa uppgifter kunde inte styrkas. PO ansåg också att upplysningarna som publicerades om mamman kunde göra att hon kunde identifieras.

Frågan är då om man ska anse att detta var en korrekt grav av klander eller om det skulle ha setts som att artiklarna brutit eller grovt brutit mot god publicistisk sed? Jag håller med om det Pressens Opinionsnämnd själva tar upp och som jag tycker gör att artiklarna inte har brustit mot god publicitet. Allmänintresset är stort för en sådan här historia och Världen idag har eftersträvat en anonymitet både av barn och föräldrar. Mamman nämndes endast som just "mamman", och den upplysning som publicerades om hennes identitet var hennes tidigare arbetsplats och staden där hon arbetade. Hade man däremot gått ut med namn eller bilder alternativt varit än mer specifika i sin framställning av mamman hade jag tyckt att tidningen skulle ha klandrats i en högre grad.

Blogginlägg A: Nyhetsvärdera mera!

Det har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om Tito Beltran-rättegången och nu i veckan kom också domen i våldtäktsmålet. Den här följetongen, med en stor del av den svenska artisteliten, har varit något av en våt dröm för medierna och har väckt stor uppmärksamhet. En annan nyhet under veckan som gått är att gärningsmännen från vansinnesdåden i Åkeshov och Gamla stan nu rör sig fritt på öppen gata. Det rör sig om förövarna från vansinnesdåden där en äldre man slogs ihjäl med ett järnspett samt där två personer kördes ihjäl på gågatan i Gamla stan. Det är nu fem år sedan dåden begicks och de båda gärningsmännen får nu permissioner.

Frågan är då varför dessa två fall har givits så stort utrymme och värderats nyhetsmässigt högt?

Att domen mot Tito Beltran har renderat i att bli en stor nyhet är knappast förvånande. Fallet kan närmast ses som taget ur skolboken över vad som kännetecknar en stor nyhet. Walter Lippman var en av de första som gav sig på att definiera vad som kännetecknade en nyhet. Han menade att en nyhet ska väcka känslor hos mottagaren (läsaren) samt ge möjlighet till identifikation. Tito Beltran-fallet stämmer väl överens med detta. Nyheten uppfyller också alla de egenskaper Håkan Hvitfeldt ställt upp som en formel för nyhetsvärdering. Hvitfeldt har genom studier av stora tidningars förstasidor hittat egenskaper som kan ses som kriterier för huruvida en nyhet anses ha ett högt nyhetsvärde eller inte. Tito Beltran-fallet berör till att börja med en våldtäkt, vilket i sig har ett nyhetsvärde. All typ av brott, olyckor, straff, katastrofer och liknande negativa händelser är tillsammans med politik och ekonomi något som enligt Hvitfeldts studier är nummer ett på listan över nyhetsvärdering. Våldtäkter och andra brott är något som berör läsarna, och en bra nyhet är just en nyhet som påverkar och berör läsaren. Det som avgör vad som blir en stor nyhet är enligt Kenth Andréassons artikel i GP hur medierna tror händelsen kommer beröra och påverka läsarna.

Den här händelsen berör parter som ställs emot varandra och det tror jag gör att det blir lätt för läsarna att beröras av nyheten. Man väljer sida och det hela blir ett hett diskussionsämne. Redan i detta stadium är fallet därmed av intresse för många. Lägg därtill att detta berör svenska artisteliten, "elitpersoner", så gör det fallet än mer intressant. Här är både den anklagade och vittnena kända personer som alla var och en i princip kan bli uppslag till en nyhet bara de går utanför sin dörr. Hade fallet handlat om anonyma människor hade det inte rönt lika stort intresse. "Den 50-årige mannen" ger inte alls läsaren samma typ av närhet som "Tito Beltran". Kändisarna som figurerar i det här fallet har läsaren redan kunskaper och åsikter om. De känner till personerna och kan därmed bättre relatera till dem och deras handlingar och uttalanden. Därmed skapas en slags närhet till nyheten. Detsamma gäller att det hela skedde under en svensk turné. Det blir ett litet geografiskt avstånd, vilket även det är ett av de kriterier Hvitfeldt ställer upp i sin formel för nyhetsvärdering.

Jag tror att dessa punkter är bland de allra största anledningarna till att rättegången och domen har blivit en så stor nyhet. Dels handlar det om en våldtäkt och dels handlar det om "elitpersoner". Nyheten blir nära läsarna både geografiskt och kulturellt och det är dessutom något ytterst sensationellt och uppseendeväckande. Fallet har tagits upp som nyheter dagligen eftersom det hela varit en process med rättegång och nu i veckan också domen. Även det här, ett slags tema som utspelar sig under kort tid, ligger som grund för vad som är en nyhet och inte.

När det gäller nyheten om att gärningsmännen nu får permissioner är det inte riktigt lika självklart varför det blir en nyhet, men även här finns tydliga delar som kan hänvisas till Hvitfeldts teorier. Permissionerna har pågått sedan lite drygt ett år tillbaka, så det är inte nytt att de nu får gå på öppen gata. Vad som däremot ger fallet ett nyhetsvärde är det faktum att det är en följetong. Flertalet nyhetsartiklar har skrivits tidigare och därför fortsätter media att rapportera om det. Det är en nyhet med negativa inslag, berör brott, ligger läsarna nära kulturellt och geografiskt och kan anses som överraskande. Helt i linje med Hvitfeldts kriterier. Det har dessutom ett stort diskussionsvärde i och med att det kan skapa debatt. Viktigast av allt tror jag är att detta verkligen berör läsarna. Man har tidigare läst om dåden och här får man nu läsa att de utslussas i samhället. Dessutom tror jag det ger det en slags närhet till läsarna precis som i Beltran-fallet. Här är det visserligen inte namngivna personer och/eller kändisar, men gärningsmännen kan ändå ses som en slags kända personer då de figurerat i pressen tidigare.

Kung Forsberg är ju inte den enda som gör att jag ligger sömnlös om nätterna. Joe Sakic ställer till med samma sak och jag har länge väntat på att få höra om det blir någon fortsatt karriär för den kungliga kaptenen. När Adam Foote och John-Michael Liles förlängde sitt kontrakt med Colorado var det lyckorus de luxe i min morriga kropp, men det skuggades ändå över en smula av osäkerheten kring Kung Forsberg och Kung Sakic (och Kung Sundin förstås).

Sakic har ännu inte fattat något beslut, men det är i alla fall på god väg enligt The Hockey News och Aftonbladet.

Jag hoppas förstås att han fortsätter, men som vanligt är det förståeligt att det är ett svårt beslut att ta. Men jag får nog instämma med Steve Yzerman och Joe Nieuwendyk; är man inte helt säker på att man vill avsluta karriären, så är det bättre att fortsätta.

Better safe than sorry, alltså.