Hockey-VM ur Morr-ögon

Eftersom jag är lite efter i sedvanlig ordning kommer här min summering av detta års VM-spel. Jag har försökt skippa bitterheten de luxe och istället koncentrerat mig på att skriva en normal text utan att använda textutrymmet som en spyhink där allt jämmer och elände hamnar.

Om vi börjar med det väsentliga; finalmatchen, så har jag ju redan hasplat ur mig hur besviken jag var över att inte få se Canada ta hem guldet. Men inte ens jag kan bortse från det att Ryssland var värda guldet efter den vändningen och att det är mäkta imponerande att slå kanadensarna på deras hemmaplan. Extra stort att det var just på Canadas sätt som man gjorde det (vändningen).

För övrigt har jag ännu inte hittat en enda bitter person. Samtliga i min omgivning är glada över att det blev rysk seger. Så långt är jag med. Jag är också på det klara med att många tycker kanadensarna ofta saknar ödmjukhet och att de är kaxiga och arroganta. Men vad jag inte förstår är det "hatet" som tycks finnas gentemot både spelare och publik. Det är ju inte så att Canada har skyllt förlusten på något annat än sig själva, och ryssarna blev också hyllade efteråt av publiken. Den bild många vill måla upp av Canada är att de inte skulle kunna ge credit till ryssarna och att de skulle skylla förlusten på helt andra saker än sig själva. Men så är det faktiskt inte.

Tre Kronor då. Jag har skrivit en del tidigare om vilken insats man gjorde mot Canada och vilket snöpligt slut det blev i och med förlusten mot Finland. Egentligen var det förstås ett lika snöpligt slut i och med förlusten över Canada, men det var ju faktiskt mer väntat.

Mot Canada får man förstås lyfta fram framförallt  Mattias Weinhandl och Johan Andersson , men även Fredrik Warg, Jonas Frögren och Anton Strålman. Eller vad fan, de flesta var riktigt bra.

Själva sändningarna då? Helt okej, nu känns det faktiskt mer hockey istället för mer "vinna-bil-turnering". Åke Unger är bra för att han är tydlig och lättsam att lyssna på, dessutom har han koll på det han ska, nämligen statistik och vad spelarna heter. I övrigt blir jag inte särskilt exalterad. Men tja, vi har väl blivit bortskämda med kommentatorer som Niklas Holmgren och Lasse Granqvist bland annat, så då har man kanske lite väl höga krav. Andreas Johansson är rolig och en riktigt bra exertkommentator som det är lätt att förstå. Stort plus för engagemang, stort minus för finalmatchen. Det var ett jäkla gnäll där. Bäst av alla: Leif Boork. Mannen som kan. Han pratar lugnt och metodiskt och kan plocka fram positiva saker liksom negativa saker oavsett situation och lyckas därför ge en bra bild som inte känns alltför objektiv och partisk. Tack för det.

Sedan som avslutning. Rick Nash gjorde VM:s snyggaste mål får man väl faktiskt lov att säga. I alla fall i mina kanske aningen partiska ögon. Men att få till det avslutet (4-3 målet på Tre Kronor) är ruggigt mästerligt.

---

Nu ska jag avsluta min smitning från pluggandet med att sätta fart igen. Dessutom ska jag testa hur mycket vatten man behöver dricka för att slippa vara hungrig. Det finns ingen mat eftersom jag glömt att köpa det. Ibland blir jag rädd för mig själv.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...