Jag blir sällan rörd av vardagliga händelser, men sport i allmänhet och hockey i synnerhet (med Tre Kronor och "mina" lag  samt individuella mästerligheter av mina favoriter i spetsen så klart) är det som väger tyngst på listan över vad som kan göra mig pinsamt känslofylld. Allt som hör dit, matcher, tävlingar, prisutdelningar, nationalsång, galor, krönikor, glädjevrål, sportreklam (ni vet de som är inför större evenemang). Åh vad mäktigt och storslaget det är.

Förutom det sportrelaterade får jag alltid gåshud av mäktig musik (speciellt vinnarmusik) och så finns det en typ av film. Pearl Harbor och mysfilmen Jersey Girl hör visserligen dit (men det beror ju på att jag och Ben Affleck är riktigt tighta) men det jag främst tänker på är westernfilmer och allt liknande den genren.

Och mest av allt - Familjen Macahan.

Det är helt sjukt hur mycket den serien, det introt och varenda scen där berör mig om och om igen. Det är inte klokt hur känslosam jag är.




Sedan blir jag lite rörd av spanjorerna, eller spanjoren eller vad han/hon/de nu än är. Är det spanska? Nåja, det är jättesynd på språket och dubbningen, men man får ändå vara tacksam att de lagt upp scenerna. Kolla in, för det finns ingen bättre serie än denna.

Satangkai

Frank Grayson och Luke

Nej, sängen och ytterligare lite pluggande nu. Imorgon vankas det föreläsningar i typografi samt layout all day long.