Nu hade jag tänkt berätta om U2 i fredags. Det som jag varit så lyrisk över ni vet. Men nu är jag ju inte vare sig musikrecensent eller bra på det där med att surra musik. Min tanke var därför att skippa det där med att betygsätta låtar, jag skulle ju ändå ge allt högsta betyg, och istället prata känslor genom användandet av de superlativ som finns att tillgå och dessutom hitta på några egna, kanske. Men precis som jag inte är någon hejare på musiksurr så är jag ju inte någon succé när det kommer till att prata känslor. Dessutom har jag ju min skrivblockering, som sagt. Men just nu så vill fingrarna skriva lite och då låter jag dem.




Likheten med Kung Forsberg är ganska stor. Det som gör honom störst, bäst och vackrast är bland annat den där grejen som bara han gör. Det som bara han gör - för att det bara är han som kan. Så är det med U2 också. De vågar, de gör allt rätt och inte bara rätt utan helt perfekt. Hela tiden, för att de vill.

Bono sa att de började som ungar, och så är det väl för alla. Men nu är de gudar och för den som sett dem tusen gånger kanske detta inte var den bästa spelningen någonsin. Jag bryr mig inte. För mig var det magi non stop och om det kan finnas ännu mer i det bandet så vet jag knappt om jag törs se det. Inte innan jag genomgått EKG och vet att mitt hjärta står pall för mer än så här.

Bono och compani sjunger och spelar hela hjärtat ur sig själva i alla lägen och hela deras musik, och närvaro, andas kamp och hopp. Stort redan när man sitter hemma i soffan och lyssnar och live blir det så klart ännu mäktigare. Men det är just det, de har gjort detta så många gånger förut men den hundraprocentiga flammande lågan finns ändå kvar. Kärleken till musiken och att påverka och få ge. Precis som Kung Forsberg som älskar att spela hockey och som brinner för det lika mycket som de som är gladast i Björnligan över att äntligen på spela igen. Jag tycker det är sjukt stort, magiskt och extasframkallande.

Jag tvivlar på att det där var något som gick att förstå, men det gör inte så mycket. som sagt, musikprat och känslobeskrivningar är nog inte min grej. Summan av det hela var i alla fall att det var en av de bästa upplevelserna i mitt liv och att det var i klass med att se Kung Forsberg spela hockey, och det säger väl en hel del?





Det enda minustecken jag kunde komma på: Saknaden av Bad och Miracle Drug. Men matematisk som jag blivit så blir ekvationen ändå långt mer positiv än vad jag kan räkna ut.




 

Övrig uppdatering: Är brunett nu. Eller halvvägs dit, kanske en tredjedel. Ja, det blev förstås inte bra den här gången heller. Men nyhetsvärdet i det var att jag inte är arg eller bitter. Jag slogs av den tanken som alla andra slogs av när de var tre år. Det är ju bara hår. Hår som växer ut, och ett problem som någon gång ordnar sig och blir bra. Det är inte Israel-Palestina konflikten jag försöker lösa.

Nu ska jag sova eftersom det var det jag var på väg att göra för tre timmar sedan när jag fick för mig att håret skulle bli brunt och sedan plötsligt kände lite skrivlust. Då avbröt jag sömntänket, men jag får väl uppta det nu.

Gonatt!