Jag sitter och pluggar inför torsdagens seminarium men har svårt att få ihop det. Jag ska presentera en bra och en dålig webbplats (för en desifners portfolio) och efter mycket om och men har jag hittat två lämpliga sidor. Problemet är bara att jag inte riktigt kan besvara frågorna om målgrupp och tilltal. Nåja, jag har en tågresa från Sundsvall till Stockholm imorgon (eller ja, idag) och därmed all tid i världen att fundera vidare på det där. 

Innan tågresan blir det först en förmiddag på universitetet för introduktion till Flash. Sedan ska snälla och sötrara Fröken Bitter skjutsa mig till tåget och så får jag hoppas att min lilla ögonsten Den Blonda Häxan möter upp mig på stationen. Själva syftet med resan är (förutom att hon delux-saknar mig och kräver att få besök) att vi ska på Oasis i Globen. Hurra!

Den här gången ska jag dessutom försöka packa lätt. Jag ska bara vara borta en natt och långt in i mig så inser jag att man inte behöver ha med kläder för en vecka (eller två), hela badrummet och fem olika par skor och stövlar för att klara av det här besöket.  Dock är det frågetecken på hårfön och plattång.

Stockholmsfjollan: Jag är nästan glad att du inte ska med. Nu blir det mer tid över för mig att prata. Men jag ska göra det i rasande fart och så burdust jag bara kan för att Häx inte ska få abstinens efter dig.

Äntligen vann MODO! Igå var lyckan så ofantligt megastor att jag höll på att bryta ihop i tårar. Det hade jag också gjort om mina tårkanaler inte var för stolta. Men tårar eller ej, gud vad skönt!

Niklas Wikegård uttalade sig ju (förstås) igår i Hockeykväll om karussellen med Kung Forsberg och hela den baletten inför LG Hockey Games. Jag måste säga att jag håller med. Inte i pratet om "SÅ bra är han ju faktiskt inte", för det tycker jag att han är. Världens bästa Peter Forsberg är faktiskt just så där bra att man skulle kunna hålla en plats för honom. Är man så många ligor över andra när man är frisk och hel att man helt dominerar hockeyvärlden med sin blick, handleder, passningar och hockeyfantasi så är man även utan att vara i matchform alltid bra nog.

Men, däremot så tycker jag inte att det är rätt att hålla en plats till honom, eller någon annan i en liknande situation. Det blir faktiskt lite skämt av det hela och det känns inte seriöst. Dessutom tycker jag att det sänder ut konstiga signaler till övriga (speciellt yngre och hungriga) spelare att en plats hålls öppen för någon som är matchotränad när de själva är i god form. Alla vet vad Kung Forsberg kan, och då anser jag mig själv tillhöra den kategori som definitivt vet det, och såvida han inte är helt invalidiserad så kommer han tillföra mycket. Med största sannolikhet också mer än de flesta andra. Jag tvivlar inte på att han kan gå in och dominera. Men det är själva principen. Som sagt så blir det inte seriöst och det känns också en aning desperat från förbundets sida.

Sedan som en liten avstickare, eftersom jag är drottningen av utsvävningar och att aldrig komma till punkt: Jag undrar, rent matematiskt, hur många procent av sin förmåga det skulle räcka att han spelade på för att han skulle dominera? Jag är ju okunnig vad gäller matematik, men kanske 10 procent? Sedan är frågan om Kung Forsberg vill spela om han inte kan ge hundra procent. Det tror jag knappast att han vill , och inte jag heller. Det är dock en annan fråga. 

Åter till ämnet: Å andra sidan så är ju jag den förste att jubla om det nu skulle bli så att han faktiskt ansluter till truppen och spelar (och foten verkligen känns bra). Nog för att jag är principfast och håller på diverse mer eller mindre knepiga sådana, men det hindrar mig inte från att ha en dubbelmoral större än de flesta andras när det gäller att tjuta av glädje över att The God tackar ja till sin plats. Och då kommer inte mina tårkanaler att kunna hålla på stoltheten. Det kan jag lova.

Idag fyller som sagt Fröken Bitter 22 år och hon är stolt som en tupp över att dela födelsedag med Wayne Gretzky. Detta får jag alltid höra flera gånger om men den här dagen har jag klarat mig undan. Antingen så har hon växt upp och slutat skryta om att hon spelar i samma liga som den store eller så kommer hon visa att 22 inte är mycket äldre än 21 och därmed mala på om detta när vi träffas lite senare i eftermiddag.

Själv delar jag födelsedag med Olinda Borggren, Martina Hingis, Tommy Engstrand, Kristin Kaspersen och många andra. Tyvärr är det inga framstående hockeylegender som spelar i samma liga som mig men däremot kryllar det av diplomater, journalister, politiker och skådspelare.

Idag har jag fått en hel del skolarbete gjort och jag är därmed på osedvanligt bra humör med en touch av ett kanske lite väl överdrivet tokleende. Men jaja, det är kul att kunna le trots att MODO ligger elva i tabellen. Det gäller att försöka plocka upp vartenda litet glädjeämne som finns just nu.

Nu ska jag göra mig iordning för att fira den bittra damen. Jag ska bjuda mig själv på Banana split!

Under tiden som jag ser All Star-matchen och håller tummarna för att bilen går till Milan Hejduk eller Rick Nash (hoppas kan man ju) så sitter jag och leker i Photoshop.

Utan tvivel borde jag göra något vettigare och mer tidsmässigt korrekt i och med att jag ska ha en webbsida klar om en vecka, men eftersom det är söndag får jag unna mig att göra det jag vill. Lite kul att tänka på vilken sjukligt duktig person jag skulle vara om jag kunde låta bli det där "idag får jag göra det jag vill"-tänket, i alla fall någon dag i veckan. Men jag rättfärdigar mitt lekande med att jag trots allt är nybörjare på PS och att all övning är bra övning.



De visade ett litet sammandrag från skills competition nu. Ja, det blir bara svårare och svårare att förstå varför jag inte kunnat fästa mig vid Alexander Ovechkin.

Imorgon, eller ja idag, är det ingen vanlig dag. Wayne Gretzky fyller nämligen år! Ja, nu höll jag på att glömma. Min kära vän Fröken Bitter fyller 22 år också. Jag hade gärna blivit bjuden på födelsedagsmiddag på restaurang av Herr Hockeygigant, men nu får jag nöja mig med att bjuda Fröken Bitter istället. Och så undrar Stockholmsfjollan och Den Blonda Häxan varför jag är så bitter? Ja, det kan man undra. Hm....

- Tror det var åtta va?

Haha, ja idag är det hög nivå på humorn så här inför All Star-matchen.

Idag var det meningen att jag skulle få mycket gjort. Plugga webbdesign, indesigna ihop en hel drös med tidningssidor, börja mitt nya liv med att höra av mig till folk samt röja upp i den här råtthålan. Med röja upp menas också att städa på riktigt och inte fastna med att sortera strumpor efter färg och liknande "jag ser inte skogen för alla träd"-beteende.

Inget av detta har blivit gjort. Däremot har jag lyckats med att göra mig av med ännu mer pengar genom att beställa en radda med saker från H&M samt några Ole Henriksen-favoriter från paradiset Lookfantastic.

Träningskläder, underkläder, peeling, fuktkräm och ansiktsvatten. Observera att jag har övergett Paint till förmån för Photoshop. Även jag lever på 2000-talet!

Zdeno Chara skjuter hårdast i hela världen. Vad kul. Det världsrekordet hade jag ju dessutom kunnat fått vara med och se om jag inte sovit bort det. Istället har jag bara fått vara med om världsrekordet i snabbaste skjut. Jag hade hellre sovit bort det.

Helt sjukt. Typiskt mig. Jag, jag-som-inte-sover-eller-i-alla-fall-aldrig-på-natten, sover bort All Star Skills competition som jag hade laddat för! Istället vaknar jag upp nu, vilket det inte finns tillstymmelse till nytta med eftersom jag är alldeles för sur för att orka ta tag i något vettigt (läs: skolarbete eller städa).

Min bedrövelse till trots, först MODO-förlust och att sedan missa All-Star jippot, så har jag insikt nog att inse att det är något som är fel. För den som innehar lite mer minne än en guldfisk vet att jag även sov bort hockey förra veckan. Diagnos av detta? Jag vet knappt om jag vill veta.

Och som en parantes (men ändå en viktig sådan) så vill jag påpeka att åt det här hållet är färgen jag vill ha på mitt hår:


Men uppenbarligen så tycks mitt rufs vara bemannat med diverse små brunettroll och röd/orange/gula soldater som direkt tar död på all typ av snygga blonda nyanser. Kul gener.

I övrigt har jag inte så värst mycket att gnälla över den här lördagskvällen, eller ja söndagsmorgonen. Men hockeyn svider fortfarande och därför blir det lite Macahan som plåster på såren. Indiansug, så det blir The Enemy, avsnittet med Vargtass.

Jag sitter och råhåller tummarna för FBK. Det är kanske lite svårt att tro, men med tanke på att de möter Timrå så finns det inte mycket annat (mer än MODO-vinst ikväll) som skulle kunna förgylla den här lördagskvällen så mycket som att Färjestad vinner. Man märker dock att FBK och jag inte är särskilt tighta. Givetvis släpper de till och Timråtattarna kan gå från 0-4 till 3-4. Typiskt kaffelaget att inte kunna unna mig att vara lugn, sansad och lycklig matchen igenom.

---

Jag har många favoritlåtar, och diverse U2-låtar finns förstås i överflöd på den listan. Jag har många gånger försökt utse en enda favorit, men det har aldrig gått. Men ju mer jag tänker efter, desto mer tror jag att Miracle Drug nog faktiskt toppar listan som den allra största favoriten. Sett som överlag-lista alltså. En lista över favoritlåtar i alla väder och tillfällen. Nåja, det där är något jag kan fundera vidare på en annan dag. Nu gäller det att Timrå inte kvitterar.

---

Fönstershoppingen igår förvandlades till shopping. Brist på karaktär, äckligt påtahligt shoppingberoende och usel självdisciplin? Ja, det är nog mitt mellannamn. Men egentligen räknas det knappt eftersom jag fyndade. En kofta och en tunika/klänning från Gina Tricot och för detta fick jag betala 98 kronor. Det tyckte jag var värt att bryta mot shoppingförbudet. Det var ju ändå fredag.

HEJA MODO! (Och FBK!)

Gårdagen gick ju inte speciellt bra. Eller för att uttrycka det mer sanningesnligt så gick det åt helvete och det var bland det värsta jag sett på länge. Ingen skugga ska falla över debuterande Mike Morrison, men resten, vad gjorde de? Nej, besvikelsen var och är enorm. Hej och hå med I will always be your soldier, liksom. Kom igen nu MODO. Ni är mina krigare alla dagar i veckan, så visa det nu.

Som tröst behövde jag ett rosa litet lyckomoln och eftersom det inte kom något så fick jag lite ångest och kastade mig in i stilmallen och rosade till side i bloggen lite. Det rimmar ju illa med nuvarande designen, men rosa piggar upp och gör att jag känner mig glad och tuggummituggande och att hela min lilla värld lyser med ett bländande, härligt rosa skimmer över sig. Det är en oslagbar smärtlindring i jobbiga hockeytider.

Nu ska jag ner till stan. Handla mat, hämta ut biljetter till Oasis samt fönstershoppa (tortyr är bra!). Dessutom måste jag fundera över vad jag ska göra med mitt hår. Blondin? Brunett? Mellanting? Tona? Färga? Hemma? Frissan? Usch, det är mycket nu.

The Searchers, en av mina absoluta favoritfilmer. John Wayne i huvudrollen som den eminente Ethan Edwards. Första gången jag såg mästerverket så kunde jag inte sova för jag var så rädd för Comachehövdingen Scar. Men det spelade ingen roll. Filmen fastnade direkt och jag kan inte räkna de gånger jag sett den. Utan tvekan är det en film man måste ha sett innan man dör.

The Searchers

Jag är inne i en riktig westernperiod nu igen, men tyvärr så hittar jag inget klipp från The Pony Soldier som är en annan av mina favoritfilmer. Skandal.

Jag läste gamla inlägg i Alex Schulmans blogg och det här fick mig att dö flera gånger om. Vilket sms! Och hur fast blev inte tjejen efter att ha läst det där? Jag skulle ha friat rakt upp och ner där och då. Magnifikt roligt.

Direktsnott  från bloggen:
---

Det roligaste sms:et jag hört talas om

fre, 12 dec 2008 08:10

Vill berätta följande sanna historia om en Stockholms-tjej vars namn jag inte vill gå ut med på grund av historiens art.

Det här var för något år sedan. Hon hade dejtat en kille ett tag. Det gick fint - bra sex och härliga stunder tillsammans. Men det ville inte riktigt lossna, om man säger. Det gick aldrig från "dejtar" till "ihop". Tjejen blev mer och mer frustrerad över detta - hon ville ju verkligen bli tillsammans med den här härliga killen.

Så hon satte sig och skrev ett sms, för att liksom få honom att förstå att hon är en skön och avslappnad tjej, men att hon samtidigt inte kan behandlas hur som helst.

"Hej XX! Du kan se mig som en fågel. Håll mig för hårt och du krossar mig. Håll mig för löst och det kan hända att jag flyger iväg."

Hon var myket nöjd med detta sms. Efter fem minuters spänd och nervös väntan kom svaret:

"Flyg, fitta, flyg."

Han skrev så. Herregud. Flyg, fitta, flyg. Det är nog det roligaste sms jag hört om i hela mitt liv.

---

Jag saknar Nina Hemmingssons enrutingar. Men mest saknar jag Kung Forsberg på isen som världsgigant. Jag håller alla tummar och tår för att han får det svar han vill ha under de kommande dagarna/veckorna; att foten blir bättre och bättre och att det känns bra.

Men jag tänker inte filosofera mer över det där nu. Jag har en tvångstanke som manar till att det kommer gå bra bara jag inte sönderanalyserar det. Jag lyssnar till den och bestämmer därmed att låta det flyta på och att jag får hålla mig till tåls helt enkelt.

Tänka sig! Jag och Murke hittade just något som vi båda tyckte var snyggt. Det har inte hänt sedan vi båda tyckte Henrik Zetterberg var både det ena och det andra när det gäller positiva ord. Jag växte dock snabbt ifrån den fjortisförälskelsen medan Murke blev ohjälpligt fast och ägnade skoltimmarna åt att komponera små dikter och rim om Timråtattaren (och diverse annat). En annan rolig sak är det faktum att Fröken Bitter som minderårig ivrigt drömde och innerligt hoppades på att just denne nämnde Dead Wings-spelare skulle bli den lyckligt lottade som hon först hoppade i säng med. Ja, gud vilka små hockeygroupies jag har i min omgivning. Vilken fantasi de hade! Mycket Zäta-surrande nu men jag blev så uppe i varv efter Idrottsgalan.



Som en liten beskrivning av Murkes starka känslor för Timråtattaren samt ett smakprov på hennes kreativa ådra kommer här ett axplock av de dikter hon flitigt plitade ihop under högstadieåren. Man kan kalla det för en liten hyllning till min favoritguldfisk, för mycket bättre än så här blir det inte.

Som jag alltid har sagt - höger är bäst. 

Min osunda svartsjuka gentemot Henrik Zetterberg har genom åren bara blivit mer och mer framträdande (och nådde sin kulmen när han i somras stod där och välförtjänt lyfte hockeyvärldens mest åtråvärda buckla), men trots detta så kan jag inte låta bli att få ett utbrott över att han inte fick en bättre placering ikväll.

Ja, det ska erkännas att jag på ett sätt var lite barnsligt glad över att han inte vann. Ja, det ska erkännas att jag hyser en liten hatkärlek med många vassa taggar mot honom just för att han faktiskt är någon som kan utmana Kung Forsberg. Ja, det ska erkännas att jag är avundsjuk på att han spelar när inte Peter Forsberg gör det. Ja, jag erkänner att det är sandlådenivå på det här och att jag känner mig som en tjurig, bitter och snorig skitunge som bestämt hävdar att min pappa visst har större snopp än din pappa. Det spelar ingen roll vad Herr Zäta gör, i min värld kommer Kung Forsberg ändå alltid att vara så mycket större, så mycket bättre och så mycket mer världens bästa. Jag borde nöja mig med det. Ta kommentarerna om att jag är naiv, obstinat, trångsynt och fast i det gamla. Men jag kan inte. Istället blir det Henrik Zetterberg och hans framgångar som får symbolisera hur mitt hjärta blöder över att The God kanske spelat färdigt och som också får ta emot det hat som jag riktar mot honom för att slippa falla ihop och helt tappa greppet.

Nu var det sagt. Jag erkänner alltså att jag är rädd för att jag, objektivt,  en dag kanske måste inse att Timråtattaren har blivit lika bra som The God och att det faktiskt är en sanning och inget tomt prat från TIK:are och annat löst folk. Det svider, på riktigt. Lite av öppet mål nu för att gå på mig och kasta tillbaka allt jag envist påstått om att "den där Zäta aldrig någonsin kommer kunna mäta sig med Kung Forsberg". Och jag klandrar er inte. Jag hade gjort samma sak.

Kontentan av den här utsvävningen är lika enkel som 1+1. Jag har egentligen inte det minsta emot Zäta. Tvärtom tycker jag (förstås) att han är en magnifik hockeyspelare och egentligen borde jag vara överlycklig över att ha möjlighet att få se en sådan spelare spela. Men det svider liksom ändå. Det hugger till i hjärtat. Min Gud är den största och som fundamentalist så vill jag också att han ska vara det även i andras ögon. Alltid. Det är han värd. Men då är det ju skadorna som hindrar honom från att utöva sin magi som tar honom till en helt annan dimension, en helt annan värld. Och så kommer Henrik Zetterberg där och gör allt så rätt, så rätt... För att jämföra med MODO och Timrå och dra en parallell dit.; jag ser gärna Timrå gå till slutspel, mer än gärna och jag önskar dem också allt gott. Så länge MODO också går till slutspel, och tar sig längre. Och alltid förblir storebror.

Kill your darlings ringde i mina öron ständigt på svenska C-timmarna på gymnasiet. Jag hade gärna velat säga att det hjälpte, men det är ju svårt att påstå det. Jag har försökt, tro mig. Men det är inte min grej när det gäller sådant här. Är det känsla så är det och då blir det långt, mycket, svamligt, å ena sidan, å andra sidan och sedan tillbaka igen innan jag hinner knyta knut på mig själv och kommer till någon sorts slutkläm. Egentligen är detta stycke definitivt något jag borde stryka, men inte ens det går. Dessutom är det alltid roligt att få slå till med något negativt om sig själv, så man inte ger sken av att vara en ytterst självgod och egenkär person utan tillstymmelse till självkännedom.

Tusen ord senare kommer jag äntligen till refrängen och själva vitsen med inlägget. HUR kan det faktum att han leder sitt lag till Stanley Cup bortses så här? En niondeplats? Det är ett hån mot hockey. Igen. Nästan (med betoning på nästan) i klass med när både Bragdguldet och Jerringpriset for all världens väg från Tre Kronor som borde stått som givna pristagare. Men nej då. Förstås inte. Hockeyprestationer verkar inte vara särskilt mycket att hänga i granen.

Vinna Stanley Cup, och på det sättet, ja det är bara för mig att bita i det sura äpplet och erkänna hur stort det faktiskt är. Och enkelt och koncist uttryckt så är det mycket, mycket större än att det ska bli en ynka niondeplats. Skandal. Snälla, rara, tänk lite. Det är stort att bli utsedd till mest värdefulla spelare i slutspelet om Lord Stanleys buckla. En pokal som ger mer än ett OS-guld för en hockeyspelare.

Gud vad bitter jag är. Tur jag har begåvats med en sådan galet stor humörsvängargen.

Kelly tipsade om de här armbanden och både jag och Murke föll pladask. Att vi tycker lika om något hör inte till vanligheterna direkt, men nu hände det. Armbanden är gjorda av  UF-företaget Change your Chain och priset ligger på 50 kronor styck. Se Kellys blogg för fler bilder och mailadress för beställning.

Sötaste armbanden på länge? Ja, jag skulle tro det. De är som gjorda för att jag ska köpa dem i flera färger. Med tanke på priset är det inte så mycket att fundera över heller och därför blir det en beställning bara slantarna trillat in på kontot vilket borde ske vilken dag som helst (prisa CSN). Jag vill ha ett kornblått, ett vinrött, ett lila, ett mörkrosa, ett benvitt, ett...

Nåja, nu ska jag studsa iväg och inhandla choklad som dels belöning för hur bra jag sköter skolan och dels som tröst för att MODO inte spelar ikväll när mitt hockeysug är enormt.

Igår hände det som fick hatet att välla över ordentligt. Timrå tog sig, på MODOs bekostnad, upp på slutspelsplats. För att beskriva känslan av att MODO återigen trillar nedanför strecket kan jag använda många ord men jag nöjer mig med att beskriva det som det konkreta helvetet.

För egen del ser jag gärna Timrå i ett slutspel, absolut. Så länge MODO också finns med bland de åtta främsta lagen vill säga. Att lillebror Timrå skulle ta sig till slutspel på MODOs bekostnad är inget annat än en ren och skär katastrof. Det räcker med förra säsongens skräckupplevelse. Skulle de sno slutspelsplatsen framför ögonen på MODO så är risken stor att världen slutar snurra redan innan The God Himself definitivt har lagt skridskorna på hyllan. För mig och alla andra som inte vill se mig som ett ständigt lidande kolli utan framtidshopp är detta ett scenario som bör hållas inlåst och aldrig få komma fram och bli verklighet.

Men i övrigt så är det mest jag som ska ha stryk för gårdagens match. Istället för att sköta ritualandet så sov jag bort matchen. Ja, du läste rätt. Jag gick och la mig för att döva min migrän men istället för någon timmes vila så sov jag bort hela matchen. Fy fan. Något så osportsligt har bara hänt en gång tidigare och det var när Carolina Klüft hoppade höjd i VM 2007. Hemskt att sådant händer och det är dags för mig att skärpa mig nu. Migrän och skola ska inte komma före hockey, never ever.

---

Fredagens tenta tror jag gick skapligt. Bättre än vad jag hade hoppats i alla fall. Helt klart så kan man gissa sig till att Kung Forsberg hade ett finger med där och trollade med sin Easton till trollstav. Det ser jag som den enda vettiga och möjliga förklaringen.
---

Idag slapp jag undan Fröken Bitters ljusparty med blotta förskräckelsen. Att umgås med Timråtattare är inget som står högt i kurs just nu. Istället gjorde jag dagen till en riktig Coldplay-dag där Murke fick agera låthjälp. Trots hennes idioti så är hon utan tvivel en av de få människor som förstår mina tankebanor och associationskedjor bra nog för att kunna räkna ut vilken låt/whatever det nu är jag menar.

Hon är också den enda som medgett att hon gärna skulle vilja vara turist i min hjärna. Det var en kommentar som fick mitt hjärta att smälta flera kilo. Ytterst fint sagt.

Nej, Desperate Housewives och lite NHL nu innan det blir sängen. Imorgon börjar nya kursen Webbdesign så det gäller att jag inte kommer dit a) försent b) trött, onåbar och grinig eller c) inte alls, som i vanlig ordning. Imorgon är det ordning och reda som gäller!

Vi har alla fått den. Den där frågan som vi undrar om frågeställaren helt har snurrat ihop och inte bara kolat utan också fått hjärnan lobotomerad och urgröpt i och med att han eller hon ställer en så urbota dum fråga. Man står där som en fågelholk med tappad haka och undrar om personen som just yttrade sig ens har en tanke om vem man är. Murke har till exempel fått frågan om hur hon skulle fira att moderaterna vann valet (det var jag som ställde den frågan! Hehehe), Fröken Bitter fick frågan om hur många kramar hon skulle ge mig om hon fick biljetter till MODOs alla matcher nästa säsong och Stockholmsfjollan har fått frågan om hon skulle kunna prata lite mindre burdust, lite tystare och lite långsammare. Den Blonda Häxan å sin sida har fått frågan om hur många gånger hon velat byta metropolen Säffle mot Hawaii.

Jag fick, chockerande nog, frågan om vem jag skulle ta en kula för.

Jag blev nästan lite rädd. Är jag så svår att lära känna och förstå sig på? Please, det vet vi väl alla att jag inte skulle ta en kula för någon. Ingen. Knappt ens Kung Forsberg skulle kunna känna sig trygg om det stod mellan honom och mig vem som skulle bli pricksljuten av en rysk gangsterledare. Jag tror faktiskt inte det.

Min brist på civilkurage, vänskap, lojalitet och så vidare och så vidare till trots, så ska ni veta att jag ändå inte är tom på kärlek. Jag blir alldeles överlycklig och kärleksfull av att se era söta små ansikten färgas rosa av ren och skär lycka när ni ger mig presenter och får se hur glad jag blir eller när ni lider med mig när jag gnäller över det ena eller det andra. Fortsätt så!

Tagit itu med min sjukhusrädsla - check
Hållit mig i skinnet och inte retat Fröken Bitter för vinsten över Timråtattarna - check.

Så här i sjukdomstider så blir ritualandet en ganska stor smula begränsat. Som tur är så har jag förstås olika ritualscheman beroende på typ av match, vilken form MODO/laget visat senaste tiden, dag på veckan/månaden/året det är, klockslag, närvarande personer (ibland kan man inte få dem man vill, ibland blir man inte av med dem man vill), samt förstås min egen dagsform. Är jag sjuk och därmed inte i form för att springa, hoppa och liknande aktiviteter så sköter jag ritualandet på mindre fysiskt ansträngande vis. Då blir det mer hjärna, fingrar, kläder och liknande som får jobba.

I måndags var det bara en enda sak som återstod för att göra mina ritualer klara inför match. Ett sms. Ett reprissms från i lördags om egentligen ingenting väsentligt alls. Men i och med att det lyckades ta sig in på rituallistan blev det så mycket mer än ett ynka litet sms. Tyvärr finns det en hel del människor som inte förstår sig på ritualer utan tycker det är, om inte anskrämligt, så i alla fall korkat, töntigt och bortkastad tid. Givetvis har det fallit på min lott här i världen att få dras med en del människor av den här typen. Därför kom den inget sms, och jag satt och höll på att gå upp i atomer av nervositet. En miss i schemat är i regel ett totalt haveri och katstrof och om det inte vore för att mina tårkanaler var för stolta så hade jag börjat grina av panikångest.

Men så drog matchen igång, och helt plötsligt kom den där underbara mjukiskänslan av rosa små pudriga och sockervarma lyckomoln som en hink med vatten över mig och jag behövde inte oroa mig. När den känslan dyker upp så vet man innerst inne att det kommer gå vägen. Man kan sitta där och vara nervös, för det är svårt att våga lita på känslan, men ändå så vet man liksom. Ingenting kan hindra MODO/Tre Kronor/Colorado/Philadelphia från att vinna. Och det finns ingenting som är bättre. Det är det bästa avslappningstricket som finns och överlägset allt annat.

MODO vann alltså utan hundraprocentigt fullföljda ritualer och trots att jag blev sviken. Sånt gör att man får hopp för den här världen.

Tre poäng. Tre starka poäng. Tre starka poäng mot Timrå - guld. (Första och enda gången Timrå och guld nämns i samma mening). Men framförallt; slutspelsplats. Äntligen sjönk febern.

Okej, tredje perioden var inte lysande, men i övrigt är det bara att tacka och bocka. Härligt aggressivt och alla strävade åt samma håll, igen. Roligast att se? Förutom hur Thomas Enström tar för sig och sliter som ett djur och att Pierre Hedin fick bli matchhjälte så var det Mike Morrison. Bland annat för att han är snygg (skräll! TÄNK att alla spelare som hamnar i MODO har ett så fördelaktigt utseende, intressant värre) men framförallt för hans påhejartendenser. Han var direkt fram till Zacke och kramade om, pratade och verkade lika glad över segern som resten av laget. Det tycker jag är ett positivt besked i stor klass.

NHL ligger lite på is, så att säga. Fick ett litet infall i helgen och mådde dåligt över ovetskapen om varför jag har så svårt att tycka om herr Ovechkin. Fann dessutom inget svar på den frågan utan jag får fortsätta fundera.

---

Det tog nästan en vecka, men sedan slog teknikens under till. Miin snygga klocka visade sig vara jättesnygg att titta på, men tyvärr saknade jag kompetens att öppna den. Jag provade lite allt möjligt utan att det fungerade, men så idag så gick det helt plötsligt. Jag fick en snilleblixt och kom på att även klockor är värdsliga ting som kan lösas och öppnas genom lite tankeverksamhet. Härligt!

Nu lite i-landsproblem: Macahan eller Desperate Housewives? Och i så fall vilket Macahan-avsnitt? Inte så lätt att vara mig, nej.

Det jag tycker minst om med Fröken Bitter är att hon väcker mina dyra vanor, spenderar- och pengaslösarfasoner till liv i de luxe multum-klass. Jag var tyvärr inte svårbedd den här gången heller när hon ville att jag skulle ruinera mig på ett restaurangbesök. Idag valde vi dock Victoria istället för Stekhuset eftersom vi tycker den sistnämnda har gått ner sig. Å andra sidan blev jag ytterst besviken över att jag inte fick maränger till min Banana split idag, så det känns som hugget eller stucket mellan dem två nu.

Men nu var det inte restaurangbetyg utan the nottie som var på tapeten. Det jag tycker bäst om med Fröken Bitter är att hon är lika ytlig som jag och har samma sköna förmåga att kunna nöja sig med ytterst lättsmälta komedier utan djupa budskap. Filmer där man kan vila hjärnan lite. Min har ju, som ni vet, fullt upp annars.


Derby imorgon/idag! Jag är grymt laddad. Hade jag haft ett strykjärn skulle jag ha strukit turtrosorna. Nu har jag inget, så därför nöjer jag mig med att sköta ritualandet på annat vis. Utan tvivel kommer det bli exakt samma som i lördags. 7-2 mot Timråtattarna skulle sitta, för att uttrycka det civiliserat, underbart.

Nej... Nu har febern snurrat igång igen (ja, jag är som sagt sjuk och ja, ni är välkomna att tycka synd om mig. Ring dock inte för jag kan inte prata, i princip) och jag ska försöka få några timmars sömn. Hostan verkar dock inte lika angelägen om det, men förhoppningsvis kan jag kvittera inatt. Han leder med 7-0 så det är dags att göra något åt det nu.

Testet vi alla väntat på. Hur Morrig är du? Svara på frågorna och ta reda på hur mycket vi har gemensamt. Den som är hundraprocentigt lik mig ska jag med nöje bjuda på en kebabtallrik.

Förbannade jävla pisshelvetes skit. Jävla powerplay att krångla. Jävla ineffektivitet. Jävla Canada som alltid, alltid ska vara vassast. Jävla domarinsats. Jävla orättvisa.

Jag älskar Canada, egentligen. Till skillnad mot många andra var jag bitter över att de fick se sig besegrade av ryssarna i våras och trots att de är den konkurrent de är till Tre Kronor och de fula tilltag de gjort sig skyldiga till så kan jag inte låta bli att tycka om dem. Fula tilltag till trots så är det inte så här det brukar se ut och deras hockeykultur, hockeyreligion, hockeyhjärta och förmåga att vara bäst när det gäller gör det omöjligt för mig att helt och hållet låta hatkänslorna ta överhanden. Istället blir det en sorts hatkärlek där kärleken och beundran väger tyngst. Lite som syskonkärleken mellan mig och min käre bror. I alla fall från hans sida.

Domarnas insats var usel och att påstå att de båda finallagen fick spela enligt samma förutsättningar är ju ett hån mot allt vad hockey heter. Sverige fick sina chanser de också, inget snack om saken, men ignoransen när kanadensarna kunde töja på reglerna längre än ens jag gör var helt galet. Riktigt, riktigt illa och det är inte det minsta svårt att förstå varför det finns krig i världen.

Givetvis ska det nämnas att Canada, inte bara tack vare domarnas välvilja, var det bättre laget matchen igenom och de gjorde allt det svenskarna inte lyckades med. Men, det är svårt att inte låta besvikelsen snöra sig som en snara runt halsen på en när småkronorna faktiskt fick leva med orättvisan matchen igenom. Visst fanns det chanser (många!), och det är Sveriges stora sorti att man inte lyckades förvalta dem. Det är ju trots allt  det man förlorade på, inte på domarnas insats. Spelet i powerplay är för dåligt och som sagt var kanadensarna bättre i den här matchen och det är ju trots allt i finalen det gäller. Men, sett till lag och till spelare så är svenskarna bättre och det är det som gör det hela så surt att man inte lyckades visa. Småkronorna är ett bättre lag än Canada och som en liten tröst på det svidande såret (som snart tar över hela mig) så är det de som kommer stå som segrare i det långa loppet. Skrattar bäst som skrattar sist, liksom.

Nej, detta avslut på Junior-VM var ett avslut utan tillstymmelse till värdighet. Besvikelsen är enorm och jag lider med de svenska spelarna som ska ha all heder för sina insatser. Silver is the first loser brukar jag vara snabb med att yttra i tid och otid, men inte den här gången. Just nu smakar det förstås surt som salt för Victor Hedman och compani, men de har all rätt att känna guldsötma i den där medaljen.

---

Egentligen skulle jag ha suttit på tåget tillbaka till Sundsvall vid det här laget, men hela natten har jag mått piss och därför fick jag skjuta upp resan till imorgon istället. Idag blir det doktorn och jag har alltså grav panikångest. Sjukhus och läkare är nästan lika skärmmande som domarnas insats i den här matchen.

---

MODOs förlust igår svider förstås den också. Plötsligt så känns inte min halsfluss så turbringande ändå.

Underbart! Detta var det mest förlösande på galet länge. Ja, inte på Nina Hemmingssons ironiska vis, utan på riktigt. Tokförlöst. Gud vad skönt!

Tack MODO, tack, tack, tack. Världens bästa hjältar visar att de ska fixa det här och att klättringen uppåt kommer bli ett faktum. Ja som sagt, förlösande.

---

Murke tycker det är sexigt och erotisk med vampyrfilmer. Men då är hon ju också dum i huvudet. Tantsnusk för fjortisar med blod och äckel är inget för mig. Tedenbys dribblingar igår däremot, det tycker jag är erotiskt. Hockeyporr, mums. Jag ska erkänna att jag inte trodde det skulle gå vägen igår. Jag hade en sådan där jobbig känsla om att det inte skulle bli någon vinst utan att småkronorna skulle gå samma öde till mötes som USA. Segersötman efter MODOs sköna seger satt förstås i och det kändes lite för bra för att vara sant att det skulle bli två segrar på en dag. Men herregud vad underbart det var, och herrejävlar vad jag ser fram emot morgondagens final!

Jag har visserligen halsfluss, men ändå känns allt galet bra just nu! Och vet ni? Till skillnad mot alla andra så tycker jag det är trevligt med halsfluss. 2007 var det nämligen en viss allsmäktig och bedårande person som hade svår halsfluss och fick se sina hjältar vinna SM-guld... Så ja, det här kommer bli bra!

Jag gav det ett försök. Jag försökte släppa bedrövelsen ett tag, men nej det gick inte. Såret svider något så in i helvete och jag fixar inte att få mer salt i det nu. Jag missade småkronornas magi mot ryssarna igår, men att de nu är klara för semi känns underbart. Likaså att både Philadelphia Flyers och Colorado Avalanche befinner sig på rätt sida av strecket. Gårdagen bjöd på mycket trevligt och bla bla bla. Ja, ni fattar. Visst är detta saker som normalt sett skulle göra att man både vaknade, rännde runt och slutligen somnade med ett stort leende på läpparna, men nu är det inte så.

Såret är för stort. Just nu känns det väldigt svårläkt och det svider mer än vad hockeyvärlden ska behöva tåla. Det känns som ett krigssår av värsta kalibern där det är sprängt inifrån och ut och sedan tillbaka igen samtidigt som det har vänt ut och in på sig så all hud runtikring har slagits med och fräts bort. Ni vet sådär äckligt så man inte kan låta bli att titta på det hela tiden, som för att verkligen se om det är sant liksom. Sen nyper man sig i armen för att se om man drömmer, men det gör man inte. Och så hugger det till i hjärtat så man inte ens behöver vika ner sig och lägga sig för att dö, utan man dör knall och fall på plats. Nästan så känns det, samtidigt som såret bränner och man bara vill ut ur bubblan och spräcka varenda bubbla i hela världen.

Jumboplats. Sist. Sämst. Nej snälla, ge mig ett sockerberg att sprida över det här såret nu! Det är ett absolut måste med vinst på lördag mot kaffevargarna, och sedan fortsatta vinster. Pepp, pepp, det är många matcher kvar och detta fixar världens bästa hjältar. MODO Hockey mot SM-guld 2009! Det är fortfarande så och det kommer fortsätta gälla. Jag har ristat in det i ketchupflaskan så det är nästan som ristat i sten. Då blir det så.

---

Vandalisera Swedbank Arena? Vad står det i MODOismens heliga skrift om sådana tilltag? Man rör inte ett hockeytempel. Avrättning på sådant.

---

Nu ska jag lyssna på Heroes med David Bowie. Det är som ett litet sockerkorn i det här eländet. Karlstad imorgon med Murke och Ems och reashopping för mig. Sedan är det slut med handlande för nu är det minsann köpstopp som gäller efter att ha satt upp det på listan över nyårslöften. Dit hör förstås också att fortsätta vara ego och hellre låta Murke trasa sönder sina fötter i mina skor när mina söta små fossingar är trötta på höga klackar, samt så klart: Aldrig någonsin sluta toktända och få ett redigt och hederligt vansinnesutbrott. Världens bästa partytrick, världens bästa humörhöjare! I alla fall för mig. Och det är ju det enda jag bryr mig om.