Förbannade jävla pisshelvetes skit. Jävla powerplay att krångla. Jävla ineffektivitet. Jävla Canada som alltid, alltid ska vara vassast. Jävla domarinsats. Jävla orättvisa.

Jag älskar Canada, egentligen. Till skillnad mot många andra var jag bitter över att de fick se sig besegrade av ryssarna i våras och trots att de är den konkurrent de är till Tre Kronor och de fula tilltag de gjort sig skyldiga till så kan jag inte låta bli att tycka om dem. Fula tilltag till trots så är det inte så här det brukar se ut och deras hockeykultur, hockeyreligion, hockeyhjärta och förmåga att vara bäst när det gäller gör det omöjligt för mig att helt och hållet låta hatkänslorna ta överhanden. Istället blir det en sorts hatkärlek där kärleken och beundran väger tyngst. Lite som syskonkärleken mellan mig och min käre bror. I alla fall från hans sida.

Domarnas insats var usel och att påstå att de båda finallagen fick spela enligt samma förutsättningar är ju ett hån mot allt vad hockey heter. Sverige fick sina chanser de också, inget snack om saken, men ignoransen när kanadensarna kunde töja på reglerna längre än ens jag gör var helt galet. Riktigt, riktigt illa och det är inte det minsta svårt att förstå varför det finns krig i världen.

Givetvis ska det nämnas att Canada, inte bara tack vare domarnas välvilja, var det bättre laget matchen igenom och de gjorde allt det svenskarna inte lyckades med. Men, det är svårt att inte låta besvikelsen snöra sig som en snara runt halsen på en när småkronorna faktiskt fick leva med orättvisan matchen igenom. Visst fanns det chanser (många!), och det är Sveriges stora sorti att man inte lyckades förvalta dem. Det är ju trots allt  det man förlorade på, inte på domarnas insats. Spelet i powerplay är för dåligt och som sagt var kanadensarna bättre i den här matchen och det är ju trots allt i finalen det gäller. Men, sett till lag och till spelare så är svenskarna bättre och det är det som gör det hela så surt att man inte lyckades visa. Småkronorna är ett bättre lag än Canada och som en liten tröst på det svidande såret (som snart tar över hela mig) så är det de som kommer stå som segrare i det långa loppet. Skrattar bäst som skrattar sist, liksom.

Nej, detta avslut på Junior-VM var ett avslut utan tillstymmelse till värdighet. Besvikelsen är enorm och jag lider med de svenska spelarna som ska ha all heder för sina insatser. Silver is the first loser brukar jag vara snabb med att yttra i tid och otid, men inte den här gången. Just nu smakar det förstås surt som salt för Victor Hedman och compani, men de har all rätt att känna guldsötma i den där medaljen.

---

Egentligen skulle jag ha suttit på tåget tillbaka till Sundsvall vid det här laget, men hela natten har jag mått piss och därför fick jag skjuta upp resan till imorgon istället. Idag blir det doktorn och jag har alltså grav panikångest. Sjukhus och läkare är nästan lika skärmmande som domarnas insats i den här matchen.

---

MODOs förlust igår svider förstås den också. Plötsligt så känns inte min halsfluss så turbringande ändå.