Men lossna då!
Som jag nämnde i går så fyller jag år om dryga 60 dagar. Önskelistan har så klart börjat bearbetats men i år är det inga materiella saker som toppar. Nej, i år är det jag önskar mig mest av allt något som jag tyvärr inte tycks kunna få som ett brev på posten. Det jag önskar mig mest av allt är att få skrivkänslan, skrivkunnigheten och skrivglädjen tillbaka. Det skulle vara den bästa möjliga presenten just nu, och den får gärna dyka upp lite tidigare än den sista september. Gärna i dag, helst i går.
"Vart får du allt ifrån?" frågar Murke (ofta i negativa ordalag, kan sägas, för den som var intresserad av att höra hur jag blir behandlad av min tyrann) och ja det undrar jag också. Men inte hälften så mycket som jag funderar över varför jag inte får ut ens en bråkdel av allt som jag får någonstans (ingenstans?) ifrån. Och med att få ut så menar jag framförallt att få ner det i ord, meningar och en sammanhållen text. För just nu står det still. Det går inte att skriva.
Skrivtorka och bloggtorka? Nej knappast. Jag har massor som jag vill plita ner. Viktiga saker, lite mindre viktiga, neutrala saker, inte ett dugg viktiga och rent ut sagt sjukligt onödiga saker. Men det stannar i min hjärna, om ens det. Oftast tror jag det helt enkelt passerar ut innan jag hunnit bearbeta det. Jag vet inte vad det är, men jag kan inte skriva. Skrivkänslan är puts väck, ordförrådet är bortblåst och jag kan inte vare sig leka med ord eller med säkerhet veta hur saker och ting ska skrivas för att bli korrekt. Spelar ingen roll om det är jobb eller nöje, det blir som en blockering och jag blir missnöjd med varenda text. Jämt.
Förr skrev fingrarna av sig själv och hjärnan kunde ta semester. Då blev det också som bäst. Ibland tog fingrarna lite hjälp från hjärnan, jag tänkte till och skrev sedan vidare. Då blev det okej. Men sedan dess har hjärnan tagit över mer och mer och det är den som styr och stället och det är då det blir som sämst. Nu har det dessutom utvecklat sig till att ingenting vill fungera, vare sig fingrar eller hjärna. Och då blir det så här - ingenting - eller en text jag skäms ögonen ur mig över.
Skrivblockeringen, eller svackan, är inget litet hinder utan mer en mur och det är ännu mer frustrerande att veta om det och försöka ta sig ur den utan att det lyckas. Känslan för att skriva är inte densamma som förr, och jag vet inte hur jag hittar den? Skriva mindre, skriva mer? Få inspiration? Hetsa upp Murke till bristningsgränsen och slå på lite jävlar anamma-humör? Nej, jag har provat. Utan resultat. Nu testar jag alltså "skriva av sig"-taktiken, så vi får väl se hur det fungerar. Nämnas bör ju i alla fall att det var länge sen jag vek ut mig så här i bloggen.
Skrivförmågan är alltså minst sagt i botten. Har ni inte känt av det innan så kan jag peka på att förmågan att skriva kort är ännu sämre än tidigare. Ja, ni vet ju att just det med att fatta sig kort alltid varit något av en akilles-häl för min del. Men nu har jag försökt. Kill your darlings, tänkte jag på sann Lisbeth-manér. För er som inte har har läst Svenska C för Lisbeth och haft mig i klassen så kan jag tala om att det var det här som hon sa mest av allt. Något mer än hon sa något för att visa sitt missnöje över att jag anlände för sent. I alla fall, jag hade alltså tänkt följa detta råd och inte sväva ut. Men det ser ni ju hur det gick.
Hoppas en resa till Göteborg med min favorit Häx-Käx och U2-magi kan råda bot på detta. I alla fall knyta upp en av knutarna. Jag vill inget hellre just nu.
För att imponera på Fröken Bitter
Nå, vad säger du nu då? Det trodde du väl inte? Och nu menar jag punkt ett på listan, inte att jag lyckats göra något i Photoshop.
Snart dags för U2
På fredag ska jag för första gången få se U2 live. Det har jag väntat på i 22 år och nu är det dags. Dessutom ska jag leka med Den Blonda Häxan från torsdag till söndag, och bara det är ju skäl nog att hoppa högt. Lite tragiskt att en helg i Göteborg kommer innebära strängt shoppingförbud för mig, men med tanke på resten så är jag tämligen obitter över det.
När jag inte har något bättre för mig brukar jag ägna mig åt att lista mina favoritlåtar. U2 är det bandet som får med flest låtar på denna listan, men att rangordna de låtarna enskilt går inte. Bättre och sämre går så klart att utpeka, men vilken som är bäst, nej det är för svårt. Just nu lyssnar jag på Unchained Melody, och kanske skulle jag utnämna den om jag blev pistolhotad, men ja, det är svårt det där. Jag kan inte ens bestämma mig i vissa frågor när Murke visar huggtänderna och himlar med ögonen och jag har alltid sett henne som det mest respektingivande och skrämmande vi har här i Sverige. Ett pistolhot känns inte alls lika barbariskt våldsamt.
I alla fall, åter till att jag väntat på detta i 22 år. Riktigt så är det ju inte, eftersom jag inte ens fyllt 22 än. Det gör jag ju om 64 dagar, den 30:e september. Så ni kommer ihåg det. Men det jag ville säga är att få se U2 är ett av de där grejerna som finns med på listan över vad man vill göra och uppleva innan jag dör. En annan sak på den listan är att jag vill se Cheyenne Autumn, och det är nog det som ligger närmast till hands.
---
Sarah Sjöström "Jag fattar NADA just nu!" toppar för övrigt min lista över sköningar just nu. Inte så fasligt många steg nedanför Kung Forsbergs piedestal. Minst sagt imponerande.
Hockeymässigt har jag fortfarande inte riktigt orkat ta in att det inte blir fler matcher för Joe Sakic. Ej heller det faktum att det är aplänge kvar till säsongen drar igång och att jag inte riktigt har ork att gratulera Frölunda till lyckorusbeskedet om att få hem Pebben och Joel. Avundsjuka är inte klädsamt, men jag har ju heller ingen vidare stil.
I got stripes
Att min fot är med på bilden är för att bevisa, för er som trodde att det aldrig hade hänt, att jag har likadana strumpor på mig. Det ser man visserligen inte, men så är det.
Däremot ser ni hur liten hon är, eller hur stor min fot är, samt hur stökigt det är. Det ska jag ta itu med imorgon (ja idag) är det tänkt. Men vi får väl se hur det blir med det.
Ett jäkla tjat om denna månlandningen
Även jag tycker nog att det är lite småintressant att det gått 40 år sedan detta hände (om det nu hände?). I media blossas det förstås upp och visst är det väl stort, men för egen del tycker jag nog att det är en större händelse att världens bästa föddes just den här dagen för 36 år sedan. Det kallar jag ett stort steg för mänskligheten, och framförallt för sporten framför andra och för personen framför alla andra utom just den bäste. För man kan ju fråga sig hur jag hade varit om inte den födelsen hade ägt rum? Antagligen väldigt, väldigt tyst och tanklös.
Förra året var det chokladbollar och året innan det var det daimtårta. Vad det varit dessförinnan minns jag inte riktigt och jag känner mig faktiskt lite stolt över att det inte tagit sig en plats i min hjärna på bekostnad av diverse annat som kanske borde få ett utrymme därinne. Men i år, ja i dag, ska det bli något mer glamouröst att fira 20 juli med. Frågan är bara vad? Kanske Polly? En Pollytårta? Jag ska tänka på det. Fundera, överväga och dissikera frågeställningen. Det här är viktiga grejer.
Grattis på födelsedagen Kung Forsberg!
Ps. Inte för att jag egentligen vill besudla ett inlägg om Kung Forsberg med oväsentligt prat om oviktigheter, men ändå, jag måste ändå inflika ett litet grattis till min kära Stockholmsfjolla också som gått och blivit mamma! Ni är galet lika, särskilt den där soffbilden. Maylis är en tiopoängare! Ds.
"Gud vad snygg jag var i brunt hår"
Dagens tråkigaste var för övrigt när jag slökollade på bilder i bildmappen och råkade se en skitsnygg bild bland alla de där miniatyrerna. "Gud vad snygg jag var i brunt hår" tänkte jag och kunde inte för mitt liv förstå hur jag missat den snygga kombon av blå ögon och mörkbrunt hår som jag hade på den där bilden. Men. Som vanligt i mitt liv var det ett men i det hela. För när jag tittade lite mindre slött på bilden så insåg jag att det ju inte var jag på bilden, utan Courtney Cox. Så nu börjar jag lite smått fundera över om det faktiskt är så att min narcissism är lite värre än befarat. Mycket troligt också ett symtom på en hjärntumör? Eller bara en allmänt uppkörd hjärna?
Tänker dock mest på Kung Forsberg när jag ser den här bilden. Kanske på grund av ögonfärgen? Eller bara för att jag alltid tänker på honom? Vet inte, bryr mig inte, och tror inte ni är så intresserade av det heller.
Nu ska jag börja förbereda mig för projekt läggdags. Jobb imorgon. Men jag kanske ska se på film först. Frågan är bara vad? Lutar förstås åt att det blir Macahan, men det är ju ett dilemma i alla fall eftersom jag måste välja avsnitt. Valfrihet är inte alltid det bästa.
Stockholmsfjollan: Hoppas Majsan biter dig i knävecket. Det skulle betyda mycket för mig, och jag skulle då helt kunna slopa alla tvivel om att inte jag och hon kommer bli goda vänner!
Jag ser ut som en tiger
Utväxten slutar inte vara en misär i mitt liv och med en stark krigisk känsla så blev det anfall är bästa försvar i förrgår. Och i går. Och i dag. Jag hade kunnat invänta lite förstärkning i form av Murke, men jag såg det som onödig väntan och bestämde mig därför för att göra något åt håret på egen hand. Varför inte, tänkte jag.
Men. Nu blev det som det blev. Gult, knallgult, orange, brunt och blont i en enda salig och randig röra. Inte helt olikt en bitter och arg tiger som just fällt en antilop men blivit av med bytet.
Påminnelse till mig själv: Sluta försöka färga utväxten på egen hand. Sluta försöka överlappa två dagars misslyckad utväxtblekning med att tona i en "skitsnygg" nyans. Gå till frisören! För miljonte gången, det har aldrig blivit bra med hemmafärgning och kommer aldrig att bli det. Dags att inse det nu.
I dag tänkte jag; "tredje gången gillt"och slängde därför i en toning för att försöka få någon sorts rätsida på tigerblandningen. Loréal Casting Créme Gloss i färgen ljus guldblond koppar fick det bli. Inte för att jag vill ha något som går åt koppar-hållet, men eftersom den enda blonda nyansen som fanns såg ful ut och den här såg riktigt bra ut på den där provhårtussen så tänkte jag att det fick duga. Men som sagt, resultatet är inget att hurra för. Jag hade hoppats att det randiga skulle bli något mindre påtagligt, men det syns lika väl nu som innan. Enda förändringen är att det är en aning mer knallgult istället för tantgrått och att håret är mer dassigt, tråkigt och icke glänsande än tidigare. Lite ironiskt eftersom just den här hårtoningen skulle förstärka glansen.
Nåja. Det är bara att inse att jag inte ska kunna spara pengar genom att mixtra med mitt hår hemma. Och ja, jag inser själv att det kanske inte är hysteriskt intressant och roligt att läsa ytterligare ett snorlångt inlägg om mitt hår och med en klagande ton, men ni får se det som mer typen "skriva av sig" än något som skulle tillföra något. Men Stockholmsfjollan och Den blonda Häxan, ni kanske ändå kunde kamma hem lite skön skadeglädje av att läsa detta? Alltid kul att göra någon glad!
Nu får det räcka med bitterhet. Nu blir det sängen (på tiden) och uppladdning inför morgondagens historiska ögonblick för Murke. Efter 22 år ska hon för första gången se en av mina absoluta favoritfilmer. Vi är glada över detta båda två. Dels jag som äntligen fått henne till att gå med på detta filmval och dels hon som gått med på det genom att muta mig till att se Twilight.
Stanna världen, jag vill kliva av
Jag och Zazu är bästa vänner just nu. När man väl börjat slicka såret så rivs det upp igen. Dessutom, varför ska enkla saker vara så svåra? Dubbelsuck.
Som grädde på moset så har Joe Sakic spelat sin sista säsong. Ett besked som jag givetvis förstår till hundra procent men trots det känns det ändå enormt tråkigt. Varför ska det vara så svårt att stanna tiden? Gärna backa, när vi ändå är igång.
Inte mycket djup men glänsande yta
Från världsligheter i form av död, hockey och musik till yta. Lookfantastic hade rea och det var inte jag stark nog att motstå. Jag passade på att köpa hem lite hårguld till betydligt bättre priser än i Sverige.
Lookfantastic är fantastiska på alla sätt och vis. Stort utbud, mycket bra webbsida (plus för omdömdesbetyg och att den är lättnavigerad) och leveransen är snabb. Att priset sedan ofta ligger på ungefär halva beloppet mot vad det gör i Sverige är förstås det allra trevligaste. Fem av fem toasters.
Kerastase Bain de Force: Återuppbyggande schampo från serien Resistance Force, min absoluta favoritserie som är perfekt för behandlat, blonderat och försvagat hår. Jag var först lite tveksam till den här serien eftersom jag inte trodde den skulle ge särskilt mycket glans, men jo då, det gör den. Framförallt så känns håret mycket starkare, fräschare och "friskare" och det syns också. Det ser starkare, fylligare och glansigare ut och luktar supergott. Man vill bara äta upp schampot och balsamet med sked och stå och sniffa på håret tills man dör.
Kerastase Ciment Anti-Usure: Återuppbyggande balsam från Resistance Force. Även detta luktar mumsmums, friskt och fräscht, och är alltså tillhörande balsam till ovanstående schampo. Håret blir glansigt, väldigt lätt att reda ut och längderna känns betydligt fräschare och starkare än innan. Till och med Murke diggar detta.
Kerastase Ciment Thermique: Oslagbar fönlotion för försvagat hår som skyddar och ska fungera återuppbyggande när man fönar/plattar håret. Samma som ovan, doften är underbar och håret känns väldigt levande, välmående, fräscht och härligt. Det ger en fin fyllighet utan att se stort och "burrigt" ut, utan istället blir det väldigt mjukt och följsamt med ordentlig glans. Hör till samma serie som schampot och balsamet ovan och är en storfavorit sedan jag provade den första gången.
Redken Blonde Glam Pure Pearl: Hårinpackning/balsam med pigment från Blonde Glam-serien som neutraliserar gula toner och ger mycket glans. Precis som de tre ovanstående så luktar den här också galet gott och detta är min favorit när det gäller att få ordentligt med glans och en uppfräschning. Håret blir väldigt mjukt och lent och färgen ser uppfräschad ut i en askigare ton. Jag brukar använda den som en snabbinpackning (cirka tre minuter) flera dagar i veckan.
L´oreal Professionnel Serie Expert Silver: Silversschampo som jag inte testat sedan tidigare. Ska reducera gula toner och ge klarhet och glans. Jag har använt silverschampot från Matrix men tänkte testa denna eftersom den ofta får mycket beröm.
Ole Henriksen Grease Relief Face Tonic: Ansiktsvatten från mitt favoritmärke när det gäller hudvård. Jag har visserligen börjat gå över till en del produkter från Dermalogica, men det här ansiktsvattnet finns det inget som slår. Till skillnad mot många andra ansiktsvatten så känns det som att den här faktiskt fyller ett syfte och inte lika gärna hade kunnat bytas ut mot vanligt vatten eller skippas helt. Den sluter porerna, desinficerar hyn och känns lugnande och svalkande för fet hy med acne. Jag tycker också den är perfekt som en "avfettare" när man är osminkad men glansig. Som pricken över i så är den väldigt dryg.
Den här kategorin har ju gått på sparlåga den också, likt resten av bloggen, men jag är på väg att kicka igång även den här.
Nu blir det McDonalds. Ny vecka, nya glas.
