Nä, jag vill ju inte fortsätta min klagosång, men jag bara undrar varför just jag ska drabbas av all jävulskap?

Utväxten slutar inte vara en misär i mitt liv och med en stark krigisk känsla så blev det anfall är bästa försvar i förrgår. Och i går. Och i dag. Jag hade kunnat invänta lite förstärkning i form av Murke, men jag såg det som onödig väntan och bestämde mig därför för att göra något åt håret på egen hand. Varför inte, tänkte jag.

Men. Nu blev det som det blev. Gult, knallgult, orange, brunt och blont i en enda salig och randig röra. Inte helt olikt en bitter och arg tiger som just fällt en antilop men blivit av med bytet.

Påminnelse till mig själv: Sluta försöka färga utväxten på egen hand. Sluta försöka överlappa två dagars misslyckad utväxtblekning med att tona i en "skitsnygg" nyans. Gå till frisören! För miljonte gången, det har aldrig blivit bra med hemmafärgning och kommer aldrig att bli det. Dags att inse det nu.

I dag tänkte jag; "tredje gången gillt"och slängde därför i en toning för att försöka få någon sorts rätsida på tigerblandningen. Loréal Casting Créme Gloss i färgen ljus guldblond koppar fick det bli. Inte för att jag vill ha något som går åt koppar-hållet, men eftersom den enda blonda nyansen som fanns såg ful ut och den här såg riktigt bra ut på den där provhårtussen så tänkte jag att det fick duga. Men som sagt, resultatet är inget att hurra för. Jag hade hoppats att det randiga skulle bli något mindre påtagligt, men det syns lika väl nu som innan. Enda förändringen är att det är en aning mer knallgult istället för tantgrått och att håret är mer dassigt, tråkigt och icke glänsande än tidigare. Lite ironiskt eftersom just den här hårtoningen skulle förstärka glansen.

Nåja. Det är bara att inse att jag inte ska kunna spara pengar genom att mixtra med mitt hår hemma. Och ja, jag inser själv att det kanske inte är hysteriskt intressant och roligt att läsa ytterligare ett snorlångt inlägg om mitt hår och med en klagande ton, men ni får se det som mer typen "skriva av sig" än något som skulle tillföra något. Men Stockholmsfjollan och Den blonda Häxan, ni kanske ändå kunde kamma hem lite skön skadeglädje av att läsa detta? Alltid kul att göra någon glad!

Nu får det räcka med bitterhet. Nu blir det sängen (på tiden) och uppladdning inför morgondagens historiska ögonblick för Murke. Efter 22 år ska hon för första gången se en av mina absoluta favoritfilmer. Vi är glada över detta båda två. Dels jag som äntligen fått henne till att gå med på detta filmval och dels hon som gått med på det genom att muta mig till att se Twilight.