Jag hoppas den fina känslan av smärta sätter in snart. Den som får mig att minnas dig för den levande och tokglada ponnyrackaren, en sjujäkla kärleksbomb och bland det sötaste som struttat runt på den här jorden. Ni var ju mitt heroin du, Gulingen och Ruter ess. Mina hjältar.

Hur många gånger fick du vem som helst att inse att "nej, hästar är nog inte så dumma ändå"? Och hur många gånger fick du mig att inse att det var en så jävla tur att du stod där bakom stenen, att du var du och inte någon annan? Kärlek.

Att ditt hjärta stannade. Hur ironiskt är det? Hur kan världens största och mest prickfria och varma hjärta stanna? För att de finaste försvinner först?

Minst, men ändå störst. 1994 - 17 juni 2009. Pain is temporary. Glory is forever.

Rest in peace.

Jag fick tio år med dig. Tack för dem! ♥

Hälsa Ruter ess! Jag vet att du saknat honom. Men ät inte för mycket knäckebröd bara. Var snälla.