Torsdagskväll, tvättid, och därmed dags för lite långdragen analysering av det mest intressanta här på jorden näst efter Kung Forsberg: nämligen mig själv.

Jag är urtypen av en person som inte säger uncle. Grey´s anatomy-fantaster vet förstås vad jag menar. Ett beteende i stil med Cristina Yangs och Preston Burkes. En klassiker. Ni vet, "Jag har aldrig fel och jag tänker minsann aldrig ge med mig." Den som ger med sig först, säger förlåt eller ens säger något är den som säger uncle. Det är den som är förloraren. 

Att vara förloraren är ju inget fint och upplyftande direkt. Men jag har omvärderat lite och insett att det ibland kan vara bättre att vara den som säger det där ordet. Nu ska jag inte sträcka mig så långt som att jag ska sluta tillhöra kategorin som inte säger uncle, men däremot ska jag testa på det ibland. Jag ska välja mina strider.

Men först ska jag skissa typsnitt, läsa om typsnitt, drömma om typsnitt, filosofera om typsnitt och diverse övrigt nördande av typsnitt samt sörja Luleås uttåg ur slutspelet och hurra över att HV är kvar och fortfarande har chansen att knäppa Timrå på näsan.

---

Förresten, för er som inte vet. Om drygt en vecka åker jag till lite varmare breddgrader. Det vill säga Värmland. Gött. Jag har massor på schemat men prioritet ett är att diskutera Kung Forsberg vs Ulf Sterner samt den förstnämndes favoritmat med min kära mormor samt inventera hennes väsksamling. Dessutom ska hon baka åt mig. Det blir roligt.

Sedan ska jag hälsa på min sötrulle.