Brons är nästan lika fint

De gånger jag säger det är få, men detta är ett tillfälle då jag faktiskt kapitulerar från mitt tänk om att guld är det enda som gäller, att bronsmatcher är skit  och att second place is the first loser och gud vet allt vad det är.

Inget guld för Tre Kronor, okej. Det har jag smält för länge sedan, och istället hyllar jag bronset. Guld är ju alltid guld, men med den truppen vi hade så tycker jag bronset är att betrakta som den finaste valören. Tre Kronor stod för en riktigt stark insats sett till spelarmaterial jämfört med de andra toppnationerna.


Tre Kronors bästa under VM: Kenny Jönsson. Jag hoppas innerligt att den här bronsmatchen inte var hans sista match. I vanlig ordning var han Tre Kronors gigant och plockade hem toppbetyg, och det är givet att man vill ha honom med i laguppställningen i OS.

Sedan är jag fortfarande bitter och besviken på semifinalen i fredags mot Canada där det aldrig blev någon riktig match som jag hade laddat för. Förväntningarna infriades aldrig och man satte pepsin (ja, jag har gått över till pepsi istället för cola för er som är intresserade av lite mer kruiosa om mig*) i halsen över kanadensarnas disciplin. Men det blir ju alltid så, man bygger upp en spänning och hyser stort hopp om att det ska bli "tidernas match" varenda gång kanadensarna står för motsåndet. I alla fall jag, som den lille hatälskaren jag är. Sedan går det som det så många gånger förut, det blir inte riktigt något utav det hela och så sitter man där och känner sig snuvad på konfekten.

Så blev det med finalmatchen också. Inte heller där fick jag mina förväntningar infriade. Jag, som älskar min egen syn på ordning och reda där Canada alltid står pall, hade en stark längtan om att få se dem som världsmästare efter fjolårets snöplighet, men icke. Ryssarna la förstås lock på min bubblande härlighet och så var det med den saken.

---

För övrigt ser jag gigantmycket fram emot nattens NHL. Dubbla tummar för att Pittsburgh ska avgöra, förstås, och sedan en halv tumme för att Chicago ska göra detsamma. Det är lite knivigt där. Halva jag vill se Samuel Påhlsson (och Hjalmarsson) gå vidare i kampen om bucklan, och den andra halvan vill ju förstås se Sedinarna, Sundin, Öhlund och Edler göra det. Matematisk uträkning gör att Vancouver borde få min sympati, men då faller ju det lite på historiska drabbningar och förkärleken till Samme, så vips ligger Blackhawks på plus... Så, ett tufft val helt enkelt. Men en sjunde match är kanske mest rättvist?

Jag har dock några timmar på mig att fundera och innan dess har jag ett annat svårt val att ta itu med: äta glass eller gå till stan? Kanske en kompromiss? Den typen av medelväg tycker jag är hemmahörande på topp trettio-listan över vackra saker här i livet. Min syn på diplomati och kompromiss-vilja.

*Ännu mer kuriosa: Dagens strumpor är vita med gråspräckliga och blåögda katter på. Observera att det är samma par strumpor och alltså inte olika sorter i olika färg.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...