Ja. I dag är det glädjerus. Sanslös lycka. Extas. Peter Forsberg:
– Alla vet att mitt hjärta klappar för Modo. Nu vill jag bara ut på isen.

MODOs slogan The Heart of Hockey, som många fnyser åt och som fått sig en rejäl törn, är det ingen som kan fnysa åt i dag. Först går spelarna in med pengar för att hjälpa föreningen, och nu drar Kung Forsberg och Markus Näslund på sig tröjorna. Klubbhjärta, hockeyhjärta och kungahjärta. Det är sådant som gör att det finns något som heter "jag blir rörd".

Att de väljer att göra detta för MODO är så underbart härligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Särskilt det faktum att Näslund, trots en avslutad karriär, drar på sig skridskorna igen för att försöka hjälpa sin moderklubb och för att få chansen att visa hockeymagi tillsammans med Forsberg igen är helt fantastiskt fint. För nu är det ju alltså så att God himself kommer fortsätta spela hockey, och världen är därmed hel och fin igen.

Och är det inte passande att beskedet kommer just när jag kvällen innan gått och lagt mig klockan 23.00 (!) och somnat med världens största lugn?

Nu önskar jag mig bara en sak och det är den där gamla visan om att Patrick Roy ska bli tio år yngre och skriva på för MODO han också.

Men, jag nöjer mig så väl så med detta. Dan Hinote räcker och blir över. Markus Näslund räcker jorden runt. Och Gud själv får hela världen att fortsätta snurra. Tack!