Vissa tycks inte riktigt begripa att min musiksmak är tämligen bred. Vissa tror att jag bara lyssnar på "gubbrock" och försöker få detta till något negativt. Vissa fick en totalchock när jag berättade att jag faktiskt gillade tre låtar av Broder Daniel.

Någon fick en chock när vissa är med i videon Shoreline:




Här ser ni Den Blonda Häxan som förstås nästlat sig med i bild. Från hennes glansdagar som poppare. Klicka på bilden för att se videon.

Efter att ha kommit med dagens musiktips vill jag också hissa och dissa lite TV:

Morran hissar: Bonde söker fru. Varför har jag inte sett det tidigare?
Morran dissar: Grey´s Anatomy. Nä nu räcker det! Först tog de Burke, sedan fick vi inte ha George kvar och nu kanske Izzie försvinner. Jävla skitserie som alltid förstår. Det tog mig och Den blonda Häxan flera timmar för att sansa oss efter att ha sett Alex Karev i tårar.

Nu: Hockey! Sedan: Analysera BBC News och skriva hemtenta/PM.

Nobelpriset och all världens fiskbullar till den som kommer på hur man a) inte gör misstag och b) gör dem ogjorda.

Jaha. Då sitter jag här. Mörkhårig, hålögd, ful, bitter och missnöjd. Så var det förstås inte tänkt.

Inte ens en hårfärgning kunde råda bot på MODOs problem. Att min hårfärgning blev allt annat än lyckad är förstås som ett ton salt i såren efter gårdagens nederlag mot Skellefteå.

När vi ändå är inne på tråkigheter tänkte jag ta upp en dålig egenskap hos mig själv. Egentligen bör man inte tala högt om att det faktiskt existerar en och annan sådan, men efter att ha höjt mig själv till skyarna både en och hundraen gånger är den väl inte så fel ändå.

Dålig egenskap: Jag är sniken. Verkligen. Jag är en sådan där person som vill ha med mig en doggybag hem när jag varit på restaurang. Men detta är väl ändå ganska okej, egentligen. Det som är det dåliga är att jag inte kan stå för det. Jag vill under inga omständigheter visa upp den där snikna sidan hos mig själv och jag skäms ögonen ur mig över att panta burkar (Ja Murke! Oavsett hur bra det än är för miljön!). Dessutom tvingar jag alltid Fröken Bitter att agera åt mig, eftersom att jag själv är för fisförnäm och feg för att göra det själv. Hon får springa fram och be om något att ta hem maten i och hon får panta flaskorna...

Usch. Detta hoppas jag dock vänder i och med min nya hårfärg. Nu när inte förlustsviten vände kanske i alla fall mina dåliga sidor kan växa bort?

Någon som däremot skulle klä i brun hår är Jukka Voutilainen. Men toppar man tabellen är har man kanske inte ett så stort behov av att färga håret.

---

Sinnessjukt underbart med Colorados vinst över dödvingarna. Nu sitter jag faktiskt i ett dilemma. Det kanske är min NHL-frånvaro som gör att det går så bra just nu? Detta försöker jag i alla fall att intala mig för att känna mindre hat över att ekonomin inte tillåter något ESPN 360 just nu. Nåja, snart står jag inte ut längre.

Finns det ingen hejd på eländet? Förlust efter förlust, och jag har sönderanalyserat, funderat, diskuterat, dissekerat, monologerat och så vidare för att förstå varför. Varför inte MODO spelar som ett elitserielag. Varför inte de här spelarna kan spela på sin nivå. Varför vi inte har en målvakt som håller riktig klass. Varför inget vill fungera. Eller ja, varför och varför... Största frågan är om det kommer något mirakel som kan rädda detta? (God himself?)

Och då kom jag på det.

För vem var det som var brunett när hockeyhjältarna vann SM-guld? Jo, ni kan nog svaret allihop. Så givetvis inhandlades det hårfärg i går. Jag och hår är ju ett ganska stort ämne och det tog alltså lite tid innan jag bestämde mig för en varm brun färg med rött i sig, Garnier Nutrisse 5.3 ljus guldbrun. Ett beslut jag fattade utifrån vad färgen skulle kunna göra åt mitt hår, och inte hur snygg/inte snygg tjejen på förpackningens framsida är. Ett moget beslut. På förpackningen var nämligen Pernilla Wahlgren, men trots det så lät jag förpackningen följa med hem.

Efter lite panik, telefonsamtal, x antal gråtfärdiga sms och en tids väntan så är jag nu brunett. Så nu jävlar.

För ja, hår har betydelse. Hårfärger kan avgöra hockeymatcher, det har vi sett förr. Detroit Dead Wings hade med största sannolikhet aldrig vunnit Stanley Cup om inte Timråtattaren varit rödhårig, exempelvis.

Så nu hoppas jag Brunett-Morran för tur med sig. Heja MODO!

Dock känner jag mig inte alls hemma som brunett numera, och dessutom blev resultatet si sådär. Jag var dum nog att bara köpa en förpackning vilket innebar att det inte räckte till riktigt hela håret (så ja! De blonda partierna du ser är ingen synvilla - det ser ut så).

Tanken är dock att det ska slängas i en annan färg och göras lite slingor, men nu är det i alla fall brunt och det räcker förhoppningsvis till att bryta förlustsviten.

Har för övrigt världens bästa familj, släkt och vänner. Igen. Jag borde tacka för det lite oftare än vad jag gör, men bloggen är ett bra ställe att basunera ut tacksamhet och beröm. Nu ska jag fixa i ordning mig och mitt nya bruna jag och möta upp Hövesligan för lunch ute i Birsta (igen) tillsammans med bitterdamen (som alltid).

Jag som bara äter "svensk mat", det vill säga svensk husmanskost, pizza, hamburgare och sådant ni vet, har i dag för första gången i mitt liv satt min fot på en sushirestaurang.

Trots påhejningar från de andra så vågade jag förstås inte testa någon rå fisk utan valde istället entrecote med ris. Ett bra alternativ tyckte jag. Dock sjönk modet när jag insåg att även detta skulle ätas med pinnar. Medan de andra världsvant hade full koll på sina och åt utan problem satt jag och försökte knipsa upp lite ris - givetvis utan framgång. Jag fick en lektion i hur jag skulle hålla, men det hjälpte inte. Bakom disken stod kocken och flinade. Till slut sa han "Du, det finns nybörjarpinnar här om du vill ha".

I ett sådant läge är det sista jag vill att retirera och ta nybörjarpinnarna. Jag ville bevisa att det går bara man vill. Men nej, jag gav upp. Jag lät hungerkänslorna gå före stoltheten. Inte särskilt hedersamt, men jag får helt enkelt träna med pinnar hemma tills jag kan den här fina konsten.

Men kontentan av detta är förstås given; jag vidgar mina vyer. Det du Stockholmsfjollan, det trodde du väl inte?

---

I morgon är det äntligen dags. Niklas Sundström ska spela. Jag är förstås redan smått lyrisk och beskedet fick mig att vilja ägna mig åt lite fingersafari. Men jag höll mig. Dels för att jag snart ska iväg och genomföra en intervju och dels för att det är bra med lite avhållsamhet. I alla fall tills vi vet hur matchen artar sig.

Fast inte i dag.

Hockeyfördärvet fortsätter. Ja, jag vet att jag låter hopplöst bitter men med den tiden i månaden och utan a) choklad b) hockeyvinster c) fiskbullar så är det inte mycket optimism som rör sig i den här kroppen. Jag lovar dock att vända detta, precis som att jag hoppas att MODO gör detsamma.

Återigen en riktig plugghelg för mig, och det är nog mest där skon klämmer. Den typen av aktiviteter brukar ju leda till att humöret går nedåt. I morgon blir det dock jobb istället så jag får ett skönt avbrott, men det innebär också att jag får ägna den här kvällen åt att stressplugga klart allt inför måndagen. Nu längtar jag verkligen till England! Det ska bli sjukt skönt att träffa trollen, spendera pengar och tanka hjärnan med lite ny skit istället för det gamla som ständigt snurrar runt och gör mig hjärndöd.

Lite har jag dock tjuvstartat, i alla fall vad det gäller spenderandet av pengar. Förut hittade jag en helt genom-Morrig topp inne på Bik Bok och eftersom vi trodde det var halva priset på allt så studsade jag ivrigt iväg till kassan. Väl där visade det sig att det inte alls var halva priset på just den, men vad gjorde det? Då var mitt ha-begär redan väckt och jag hade inte hjärta att hänga tillbaka min nya kärlek. Fröken Bitter gjorde heller inga ansatser att skilja oss åt utan förstod att det var lika bra att låta det bli oss två. Därmed släppte även min mensvärk som jag hade gnällt över hela dagen, och alla blev nöjda och glada.

Nåja... Lite allmän rappakalja och raljerande för att stilla den delen av läsare som påstått att jag aldrig skriver något personligt. Nu har jag nämnt både shoppingberoende, mensvärk, skolhets och gud vet allt i ett och samma inlägg så det får jag nog se som tillräckligt.

Här är förresten något som får mig att förstå varför jag alltid får visa legitimation:

Jag iklädd höstoutfit. Nu blir det bara kallare och då är det lika bra att pälsa på sig. Bitterheten har talat.

Jag slänger in en fin hiss- och disslista också. Det var inte i går.
Morran hissar: Fröken Bitter. Hur ambitiös och vuxen är man inte när man ställer sig och dammsuger en lördagkväll? Nästan lika duktig som jag som pluggar.
Morran dissar: Tiden. Det finns ju ingen! Svåraste dilemmat just nu är att klämma in Bröllopsfotografen snarast möjligt. En film som förstås är ett måste att se och därmed måste gå att få tid till.

Frustration. Jag får ångest över hockey. Hela soppan med Andreas Salomonsson och Niklas Sundström, förlusterna, bristen på anfallsspel, tabelläget och glappet till lagen ovanför och att turtrosorna sviker... Ja ni förstår grejen. Tyvärr har jag just nu inte så mycket realistiskt hopp om att detta ska ordna sig. Eller jo, klart jag har det. Allt går väl bara man blir arg?

Colorado och Philadelphia har ju däremot inlett desto bättre, men av någon anledning får jag det inte att fungera när jag vill streama matcherna så jag får tyvärr inte vara med och se framgångarna. Jag behöver en dataexpert. Jag behöver mamma.

---

Årets inlägg? Nej, nu ska jag lägga mig. Jag tror hjärnan kokar upp snart och att jag får kallbrand i ögonen. Sömn måste kunna råda bot på detta. Gonatt!

Vi fortsätter temat med att mina vänner känner mig ganska bra. Jag försökte få Murke att tro på att jag börjat odla vinterpäls inför stundande säsong:

Morran säger:
Jag har börjat spara ut håret under armarna
Inspirerad av dig. Roligt va?

Murke säger:
ja säkert
eller så insåg du i duschen idag att rakhyveln var för slö och du orkade inte gå hela vägen till coop

---

I dag har jag planerat dagen utefter att MODO ska möta Luleå i kväll. Men så är det ju inte ens, matchen är inte förrän på torsdag. Detta är andra gången på den här säsongen som jag planerar för hockey och sedan inser att det inte är någon match. Hur kommer det sig? Jag som lever världens mest inrutade liv där jag planerar och skriver in precis allt på att göra-listan? Knepigt.

Så frågan är nu om jag ska ägna den tänkta hockeytiden åt att plugga eller städa? Eller om jag ska försöka förstå mig på ESPN 360 så jag får mina efterlängtade NHL-matcher. Jag tror jag skjuter upp studier och städande även i dag.

Jojjon är bra på många vis. Inte bara för att hon råker bo i England och därmed kan fungera som värdinna när jag vill äntra London för lite shopping, utan också för att hon är snäll och skickar små presenter. Men, jag undrar bara hur hon väljer ut dem?

Ems fick ett kort med Disneys sjöjungfru Ariel som hon kunde fylla i själv. Här var Jojjons motiveringen att Ems älskar Disney. Jag misstänker också att det där med att få fylla i med egna färger var tänkt att stimulera hennes konstnärliga sida. Murke fick ingenting, och det säger väl allt.

Jag däremot fick en stor godispåse och ett vykort med en text som klingade ungefär lika fint som den gången jag blev utdömd som den med störst sannolikhet att vara otrogen. Här, Jojjon, skulle jag gärna vilja ha en motivering.





Men jag antar att mina vänner ändå känner mig ganska bra. Tack världens underbaraste lilla Jojjo! ♥

I det här sammanhanget bör jag nog också nämna att även Fröken Bitter känner mig lika bra som hon känner sin egen... puppa*. Hon visste förstås exakt vad jag ville ha. Tycker jag har varit dålig på att ge beröm till just henne, min kära vapendragare, men det ska sägas att det fyller ett syfte. Inget mer beröm till henne förrän hon lagat rotmos och fläsklägg till mig.

*Puppa är som tidigare nämnts Fru Bitterska för det som jag kallar Lill-Morran och Den blonda häxan namnger som mutta.

---

Kom igen nu MODO och landslaget! Den här dagen måste gå i segerns tecken. Seger mot Rögle, och sedan förstås svensk seger mot Danmark. Dags att ladda.

Turtrosorna var på. Kuddarna uppstaplade i exemplarisk ordning. Läkarboken framme. Blommorna tätt ihopställda. Och jag satt med benen i kors och med läpparna insmetade med Diamond gloss super shine ultra glam gloss. Ja, det var ordnat för seger mot Timrå, förstås.

Gissa om det därför kändes aningen snopet när lillebror först gör 1-0 och sedan 2-0? Jag ville dö. Och till råga på allt hade jag Fröken Bitter i telefon eftersom jag inte hade vågat avvisa henne. I och med att hon vet att man inte ringer när det är hockey så svarade jag förstås i tron att det hade hänt något akut. Jag var lite rädd att något allvarligt hade hänt och därför fick hon hänga sig kvar i telefonen under tiden som jag halvdog över 1-0.  Hon behövde råd, berättade hon, och jag lyssnade med två öron trots matchen. Hon drog ut på det och jag var nervös. Uppenbarligen var det ett jobbigt ämne för henne. Vad hade hänt? Kanske hade bärplockaren fått ett ytligt sår eller hade Daisy svikit henne till förmån för hårdrockaren? Till slut kom det: ”Du måste hjälpa mig att bestämma vad jag ska köpa för pizza”. Då la jag på.

Och vad hände? När bitterdamen var borta ur bilden reducerade MODO. Underbart, och så självklart! Att det nu till slut blev vinst är fruktansvärt skönt även om det var tråkigt att Timrå-tattarna skulle lyckas få in två mål i slutet och sno åt sig en poäng och att det egentligen (i och med min pessismistiska ådra) inte känns helt tip-top. Men vinst som vinst!

Att tappa sådär i slutet är illa, men det bortser jag ifrån med tanke på det finfina i att man reste sig efter 2-0 (kämpaglöd!) och att Horava och Steen agerade direkt. Och framförallt tyckte jag att det var roligt att Josh Green, som jag ju talat mig varm om inför säsongen, nu startat målandet. Mer sånt! Mats Zuccarello Aasen fortsätter agera lite allt möjligt och är dessutom väl värd epitetet trollkarl.

I övrigt då? Ja, jag är positiv. Kämpaglöden, viljan och hjärtat visade vägen och förhoppningsvis är det en väg som pekar spikrakt framåt. Nåja, spikrakt är kanske att ta i, men jag hoppas och tror att det är slut med att inte ens vara på vägen nu.

Och avslutningsvis blir det alltså en puss till Josh Green! Och pisk till musikansvariga i EON. Vad var det för hemska covers de kör med?

Timråtattaren/Cry-babyn: Många tårar i kväll? När säsongen är över kommer du att ha dränkt hela Söråker.

---

Nu är jag sugen på NHL! Viasat Hockey ska införskaffas och jag är grymt sugen på ESPN 360 så det blir lite ordning. Men på den punkten är inte jag och min ekonomi riktigt överens ännu. Dessutom litar jag inte på att den här datorn tänker acceptera någon hockeyerotisk orgie, så vi får väl se hur det blir med den saken.

---

Grattis världens bästa bror! På födelsedagen, till jobbet och för att du har en så underbart bra syster!

---

Kanske inte riktigt normalt, men nu slår klockan läggdags för mig i dag. Jag ska bara ”avnjuta” lite kurslitteratur först. Lyckliga lilla jag.

Nu händer det grejer!

Mitt fuktfattiga hår fick saftigt med livsglädje när det fick stifta bekantskap med min nya inpackning Kerastase Nutritive Masquintense. Håret blir precis så där härligt mjukt, smidigt och glansigt som jag vill ha det samtidigt som det känns luftigt och välskött och lätt att reda ut, precis som det utlovas. Dessutom är den som andra Kerastase-produkter dryg och det är ju ett måste med tanke på priset.



Pris: Cirka 350 kr hos frisör men finns billigare på exempelvis Lookfantastic för drygt 200 kr.
Vad: Ipackning för torrt och känsligt hår som behöver mycket näring och fukt. Stärker och reparerar håret utan att tynga ner.
Resultat: Mjukt, smidigt och glansigt och med mer "fyllighet" utan att kännas för mycket eller flygigt. Känns verkligen som att håret fått sig en rejäl fuktdos, dock med en inte alltför trevlig doft. Tyvärr.

Japp, även Kerastase-guldet har sina fläckar. För det första är doften ingen hit alls som sagt. Jag tycker den här inpackningen luktar tant, och det är inget plus. Dessutom är det som vanligt med Kerastase att designen och utseendet fått gå milsvida före funktionen. En burk med skruvlock är irriterande och tidsödande att stå och rota med, så är det bara. Doften och kruxet med skruvlock till trots - den här inpackningen hjälper verkligen mitt hår just nu!

---

För övrigt ser min blogg helst störd ut i Firefox. Nu ännu mer än tidigare. Idioti.

Om jag skulle måtta mellan fingerspetsarna hur glad jag är över att MODO äntligen inkasserade en finfin trepoängare så skulle det bli betydligt längre än vad mina armar är långa.

Armlängden, fingerspets från fingerspets, ska visst vara ungefär lika långt som ens kroppslängd och det innebär ju 158-162 centimeter för min del. Antagligen 162 eftersom det är en bra dag. Har ingen aning om hur mycket mer, men jag gissar att det kanske handlar om 200 centimeter ren glädje då som ett mått på hur glad jag är. Så får ni ett hum, tänkte jag.

Nu är hockey roligt igen! (Och jag ska sluta agera medgångssupporter).

---

Måste berätta att jag har inkasserat en mängd vuxenpoäng i dag. Av de totalt fyra personer som jag pratat i telefon med, så har jag diskuterat mat med dem allihop. Väldigt stort tycker jag. Dessutom lyckades jag koka hårdkokta ägg. Hurra!

För 15 år sedan, 1994, hände det framförallt två stora händelser som satt spår i mitt liv. För det första vann Tre Kronor OS-guld och jag satt och yrade om att Peter Forsberg var min kompis. Liten, och ännu ouppfostrad, så började jag grina när Kenny Jönsson blev tacklad, om jag inte minns fel. Eller så grinade jag för att mjölktänderna kliade, kanske. Men den där historien, och dess efterfölje, tycker jag kan få vara i fred. Det behöver inte ordas om just nu. Däremot den andra händelsen, den tänkte jag monologera över.



Första gången jag träffade Murke så hatade jag henne. En ganska naturlig reaktion antagligen, eftersom att jag var än mer hatisk och elak på den tiden. Dessutom råkade hon vara kusin med min granne och gick därmed in som min grannes nummer ett på listan över lekkompisar, och där gick min gräns. Att någon elaking med långt hår kom och försökte sno min granne, det var inte okej i min rosa fluffvärld!

En tid efter den här starten så visade det sig att vi skulle börja samma förskoleklass tillsammans. Vilken misär! Då var jag inte glad. Jag satte min gamla kompanjon råttdödaren till att hjälpa mig att se till att hon blev utan gungor och cyklar och smidde onda planer om att bita henne i ryggen så fort jag fick ett bra läge. Hon i sin tur gav igen med att högljutt poängtera hur liten jag var var och att hon trodde jag var frökens lilla unge istället för att vara en stor tjej värdig en plats bland de andra förskoleungarna. Nej, vi fick ingen bra inledning på vår historia.

Men sedan hände något. Jag upptäckte snart att det fanns bra saker med Murke också. Hon var bra på både brännboll och fotboll, älskade hästar och hade en kompletterande samling till mina Barbiedockor. Hon gav mig värdigt motstånd i kampen om att vara skolans drottning av hopprep och "polis och tjuv". Hon ritade fint och framförallt: Vi matchade varandra i skolmatsalen på ett ypperligt sätt: Hon åt min risgrynsgröt och jag fick ta hennes fiskbullar, och det var väl där någonstans som vi hittade varandra.

Sedan dess har det bara gått spikrakt uppåt, sånär som på några bottennapp när hon drack upp min saft (!) eller den gången jag hade "skrämmande åsikter" och hon "inte var klok". Utöver detta har vi varit bästa vänner i ur och skur och vi har kryssat oss igenom det mesta.






Så varför sitta och känna sig låst en hel dag när allt man behöver göra är att ringa min kära vapendragare? Min räddare i nöden, som jag så ofta gnäller på när hon kommer farande med sina utsagor om än det ena och än det andra, hjälpte mig i dag med just det där som jag annars inte orkar lyssna på för fem öre.

Tack lilla Murke för att du finns! ♥

---

Nu var det ju meningen att jag inte skulle blogga förrän MODO börjar vinna, men nu kände jag mig skrivsugen och man ska ju inte kväva sina luster, som det ju heter. Så därför blev det ett inlägg i dag också. Vi får väl se om MODO fixar ett i morgon.

Hockey är inte direkt det roligaste som finns just nu. När jag hellre plockar fram kurslitteraturen än att följa MODO, då är det illa. Så nu har jag bestämt att den här bloggen ska vila fram till dess att MODO börjar vinna. Så här kommer sista inlägget för en tid framöver (förhoppningsvis så kort som möjligt).

I onsdags var det ju förutom min och Mats Sundins stora dag också säsongsstart för Grey´s Anatomy. Men mycket gladare över det blev jag ju inte. Till skillnad mot Fröken Bitter så är jag inget jättefan av George, men med tanke på att man hade bilden av honom iklädd militäruniform som färskaste minne så var det ju ganska många tummar man höll för att han skulle överleva. Men, förstås, tumverksamheten svek som vanligt.

Jag tycker det är skamligt att man ska kunna hoppa av en TV-serie om man hoppat på tåget, så att säga. Att George O´Malley dör till förmån för att skådespelaren ska göra annat, nä det tycker jag inte är okej. Vi vill ha vår Geroge tillbaka! Det är i sådana här lägen som jag tycker staten ska gå in och styra upp, så det blir ordning och reda.

Men efter att ha gett det lite tid så är jag och Den blonda Häxan minsann inte bittra. Vi ser något gott i detta, för nu blir det ju förhoppningsvis mer tid i rutan för Dr Karev, och det är ju det viktigaste.

---

För en gångs skull röstade svenska folket rätt. Eddie till Idol-final, tjoho! Även om det satt hårt inne, och jag hade allvarliga problem med att försöka äta upp min hand innan Herr Jihde till sist utropade Eddie som finaldeltagare. Mer hur folk kan rösta Camilla vidare istället för Jon, det förstår jag inte. Men jag brukar i och för sig aldrig ha särskilt stor förståelse för andra så det är kanske ingen konstighet.

Dagens musiktips: Miljonär - Jumper

Ingen trepoängare i dag heller. Jobbigt värre, och ännu jobbigare är förstås det faktum att om det fortsätter så här så lär ju den där första trepoängaren lysa med sin frånvaro längre än vad någon har tålamod att stå ut med.

Något mer som är jobbigt är åsikterna och uppmaningarna om att Kung Forsberg borde lägga av. Men visst, som krönikör måste man ju ha åsikter, och då gäller det att ha åsikter om det som får sådana som mig att ilskna till lite. Behov av att leverera åsikter eller ej - jag förstår inte varför man ens tänker tanken att uppmana till att han ska lägga av, när man i nästa andetag säger att alla människor förstås ska leva sitt liv som de själva vill. Den dagen Leif Boork anser att människor inte ska göra som de vill, utan lyssna på andra, ja då kan jag köpa hans resonemang om att The God Himself borde fatta samma beslut som Mats Sundin.

Jag tycker inte det är något att orda om gällande Mats Sundin. Beslutet var självklart helt riktigt, eftersom det var hans beslut. Det kan alltså inte vara fel, och detsamma gäller Peter Forsberg oavsett vad hans beslut så småningom blir. Jag förstår Boorks tanke om att han ska tänka på kroppen, och jag är den siste som vill att hockeyguden ska riskera att få ännu större kroppsliga problem efter att karriären är över. Men vad spelar det för roll, när hockeymentaliteten och vinnarskallen fortfarande vill fortsätta och suget inte är borta? Så länge han fortfarande vill spela så är det självklart att han ska få försöka utan gnäll eller vänliga uppmaningar om att han bör sluta.

Och slutligen: Huruvida det är jobbigt för fansen att inte veta från match till match om han ska spela tycker jag är totalt orelevant. Visst kan det vara jobbigt,  men jag betvivlar att någon hockeyälskare kräver något av den spelaren. Han har redan bevisat allt och gett så mycket, så att klara av att stå ut med den osäkerheten är nog det minsta problemet man har. Dessutom tycker jag han gång på gång varit klar med att han vill komma tillbaka som hel, och därmed i en situation där han kan spela alla matcher, och inte som 50 procentig där han spelar hälften av matcherna.

---

Fröken Bitter oroade sig i går för sin ekonomi, men i dag är hon på bättre humör eftersom hon kommit på vad hon skulle göra åt saken. Lösningen låg i att jag skulle skaffa hemtelefon. Åh vad jag också vill ha den där förmågan att lasta över mina problem på andra och få dem att lösa dem åt mig.

---

Nu, Hurricane med Bob Dylan nu! Jag älskar Spotify. Man vet inte vad det blir, men man vet att det blir något bra.