För 15 år sedan, 1994, hände det framförallt två stora händelser som satt spår i mitt liv. För det första vann Tre Kronor OS-guld och jag satt och yrade om att Peter Forsberg var min kompis. Liten, och ännu ouppfostrad, så började jag grina när Kenny Jönsson blev tacklad, om jag inte minns fel. Eller så grinade jag för att mjölktänderna kliade, kanske. Men den där historien, och dess efterfölje, tycker jag kan få vara i fred. Det behöver inte ordas om just nu. Däremot den andra händelsen, den tänkte jag monologera över.



Första gången jag träffade Murke så hatade jag henne. En ganska naturlig reaktion antagligen, eftersom att jag var än mer hatisk och elak på den tiden. Dessutom råkade hon vara kusin med min granne och gick därmed in som min grannes nummer ett på listan över lekkompisar, och där gick min gräns. Att någon elaking med långt hår kom och försökte sno min granne, det var inte okej i min rosa fluffvärld!

En tid efter den här starten så visade det sig att vi skulle börja samma förskoleklass tillsammans. Vilken misär! Då var jag inte glad. Jag satte min gamla kompanjon råttdödaren till att hjälpa mig att se till att hon blev utan gungor och cyklar och smidde onda planer om att bita henne i ryggen så fort jag fick ett bra läge. Hon i sin tur gav igen med att högljutt poängtera hur liten jag var var och att hon trodde jag var frökens lilla unge istället för att vara en stor tjej värdig en plats bland de andra förskoleungarna. Nej, vi fick ingen bra inledning på vår historia.

Men sedan hände något. Jag upptäckte snart att det fanns bra saker med Murke också. Hon var bra på både brännboll och fotboll, älskade hästar och hade en kompletterande samling till mina Barbiedockor. Hon gav mig värdigt motstånd i kampen om att vara skolans drottning av hopprep och "polis och tjuv". Hon ritade fint och framförallt: Vi matchade varandra i skolmatsalen på ett ypperligt sätt: Hon åt min risgrynsgröt och jag fick ta hennes fiskbullar, och det var väl där någonstans som vi hittade varandra.

Sedan dess har det bara gått spikrakt uppåt, sånär som på några bottennapp när hon drack upp min saft (!) eller den gången jag hade "skrämmande åsikter" och hon "inte var klok". Utöver detta har vi varit bästa vänner i ur och skur och vi har kryssat oss igenom det mesta.






Så varför sitta och känna sig låst en hel dag när allt man behöver göra är att ringa min kära vapendragare? Min räddare i nöden, som jag så ofta gnäller på när hon kommer farande med sina utsagor om än det ena och än det andra, hjälpte mig i dag med just det där som jag annars inte orkar lyssna på för fem öre.

Tack lilla Murke för att du finns! ♥

---

Nu var det ju meningen att jag inte skulle blogga förrän MODO börjar vinna, men nu kände jag mig skrivsugen och man ska ju inte kväva sina luster, som det ju heter. Så därför blev det ett inlägg i dag också. Vi får väl se om MODO fixar ett i morgon.