Så här är det: jag har börjat ta ut ångesten i förväg. Dumt? Kanske det, men jag ser det som ett sätt att mildra sorgen. För det är sorg att Peter Forsberg kanske inte kan fortsätta spela hockey. Jag har sagt tusen gånger att det vackraste jag vet är att se Kung Forsberg spela hockey. Så är det verkligen - hockeykärlek när det är som störst. Mäktigt.

Ingen spelare har någonsin kunnat förmedla en sådan lust och passion som han kan. Ingen får mig att sitta och fånle som han när han - på en tiondels sekund - hittar en lösning som ger upphov till en ny mästerlighet. Hans split vision, magi!

När han tar ett beslut på fem röda och få det att gå hem och se lekande lätt ut. Ingen får mig som han att slänga mig på telefonen och ringa vem-som-helst-som-fattat-att-hockey-är-grejen och skrika "Såg du?!" som när han för 10099:e gången slår världens snyggaste pass.

Ingen får mig att tycka att hockey är så vackert som när han hämtar pucken i egen zon, tar sig genom mittzonen med pucken skyddad så ingen i hela världen kommer åt den och sedan glider (smyger!) sig in i offensiv zon på ett nästan patenterat sätt. Och sen gör han allt det där som man inte riktigt trodde skulle funka.

När som helst kan vi ha sett det här för sista gången. Och det är då som jag är lite rädd att jorden slutar snurra. Inget beslut är fattat, jag vet. Men jag förbereder mig. Att älta det här scenariot om och om igen är helt enkelt en del i mitt sorgearbete.

Allt jag vill är att han ska få sluta på egna villkor som är satta av tankar och känslor. Hjärta och hjärna, om man så vill. Inte att det är foten som bestämmer. Jag har alltid drömt om att han ska få känna att det känns helrätt att avsluta karriären och att han fått ur sig allt.

När Wayne Gretzky avslutade sin karriär så sa han att han skulle ha velat spela hockey för alltid, men att han lyssnat på sitt hjärta och att nu kändes det rätt att sluta. Tänk om Kung Forsberg skulle kunna få avsluta med de orden. Då skulle allt kännas bra.

Första passet i skolan avklarat. Gick ju bra. Känns bra!

Vår programansvarige förvarnade oss om att vi kommer att känna oss billiga och att vi ska vara beredda på hård kritik eftersom "vi inte kan något". Sedan sa han också att de kör det gamla beprövade knepet med piska och morot, eller hamburgermodellen med beröm-kritk-beröm.

Och strax innan första passet var avklarat så tyckte han att vi skulle skippa betygshetsen. Ett A är kul - men inte ett måste. "Glöm allt vad betyg heter. Det är inte det som avgör om ni är bra journalister eller inte". Tack för det. Något bättre än så kunde inte en "duktig flicka" som jag med prestationsångest få höra.

Nu ska jag äta något, diska, läsa kursinformationen och sedan iväg för pass två som är praktikinformation. I eftermiddag hoppas jag att mitt paket med kurslitteratur har kommit så jag kan hämta det och sätta igång pluggandet. Jag är motiverad!

Tänkte spinna vidare lite på detta med spetsutbildningar. Nej, jag var inget så kallat "underbarn". I alla fall inte i särskilt många ämnen. Men trots det så är jag alltså för förslaget om spetsutbildningar.

Men nu ska detta inte handla om politiska förslag utan om något mycket roligare. Mig. Jag var väldigt ojämn i skolan. På svensklektionerna var jag före alla andra. Framförallt minns jag mellanstadiet och hur ledsamt det var att sitta och vänta halva lektionen på att tvåan (the first loser) Niklas skulle tag sig igenom Päppel-boken han också så vi kunde sitta och tjafsa om hockey.

Men på mattelektionerna så hade jag ganska svårt att hänga med. Matte har aldrig varit min starka sida - det vet alla som känner mig. Går jag och handlar och något kostar 15 kronor så får jag räkna det som 20 kronor för att ha en chans att lyckas med huvudräkningen. Och inte var jag något ljushuvud i tyska, kemi eller fysik heller.

Sedan barkade det rätt rejält på gymnasiet när jag till min lärares stora förtjusning inte kunde förstå hur han kunde påstå att USA och stolen jag satt på kanske inte fanns. Naturkunskap B fungerade inte heller så bra eftersom att jag fick panik bara av tanken på att ta blodprov (på sig själv!) och och kolla blodtrycket.

Ja, jag kan nog fortsätta rada upp ämnen som inte riktigt var som gjorda för mig men nu får det räcka. Det skulle ju vara hemskt om ni inte längre såg mig som den elitperson jag är. Att falla ner från piedestalen skulle slå mig fördärvad.

När man får ett schampo på 500 ml för knappa tio kronor mer än normalstora flaskan så är det svårt att låta bli. Jag brukar köpa de flesta hår- och hudprodukter från brittiska Lookfantastic eftersom det oftast går på halva priset mot i Sverige. Men vissa saker lönar sig att köpa här hemma. Märket Lanza är ett exempel.

Nu när Lyko desustom hade ett erbjudande där man fick precis det schampot jag var sugen på i 500 ml-flaska för 179 kronor så kändes det givet att handla. Förutom schampot Lanza Healing Moisture Tamanu Cream Shampoo så blev det också balsamet Lanza Healing Moisture Kukui Nut Conditioner samt ytterligare en av deras kampanjvaror. Tigi har oftast bra stylingprodukter så jag slängde med Tigi Catwalk Camera Ready också till kampanjpris 59 kronor. Perfekt pris!


                                                                                                                             Bilder: Lyko

Nu hoppas jag bara att Lanzas schampo och balsam gör susen för mitt hår. Tidigare i somras köpte jag Redken Real Control som förvånande nog inte alls fungerade för mig. Hade tänkt testa Redken All Soft-serien men i och med Lykos bra erbjudande på Lanza så väljer jag att testa det först nu. Älskar Lanza Healing Strength Silk Serum och är schampot och balsamet bara hälften så bra som den så blir det perfekt.

Men inte jag, verkar det som. Hockey är ungefär prioritet 1003 i dagsläget så jag har inte engagerat mig alltför mycket i träningsmatcherna. Min hjärna är ju som beaknt mest inriktad på att fixa lägenheten. Men, ge mig en någon dag så är hockeyn prioritet ett igen.

På onsdag börjar SCA-cupen och MODO inleder med match mot Timrå. Jag, Timråtattaren och Fröken Bitter ska dit och det blir förstås sittplats. Ingen av oss vill ge med sig nog för att stå i motståndarlagets klack. Funderar på att gå även på matchen mot Brynäs som är på lördag. Får fundera lite, och se hur det ser ut med sällskap.

I kväll spelar MODO match mot Espoo Blues och hittills står det 1-1. Innan dagens match så har vi inkasserat två förluster och en vinst. Det är fint. Vi har ju lärt oss sedan tidigare att man ska vara sparsam med vinsterna till dess att serien drar igång. Även kallat att spara det bästa till sist.

Nu ska jag fortsätta tvätta. Var i väg och grillade tidigt på eftermiddagen/kvällen och har nu ägnat kvällen åt att tvätta. Inte det roligaste som finns men man får ju passa på när det finns tvättider. Dessutom kan jag ju hålla koll på MODO också, så jag ska inte klaga.

Nu är äntligen möblerna på plats. Tyvärr var det inte bara att sätta ihop allt. Min lägenhet var ju sedan innan fylld till bredden av allt och inget så jag var ju tvungen skruva isär de möblerna jag skulle byta ut. Sedan är det ju svårt att bestämma hur allt ska placeras och när man lider av grav beslutsångest går det lätt åt några timmar...

Nåja, nu står det där det står. Nu är det bara alla småsaker och allt som ligger nedpackat som ska ställas någonstans. Får försöka hitta plats åt det nu.

Fröken Bitter var en ängel som var med i går. Hon styrde upp när jag fick anfall och såg dessutom till att jag fick mat i mig (ingen skräll). Men sedan svek hon förstås och lämnade kvar mig med alla delar utspridda. Är ganska säker på att hon förväntade sig att jag skulle ha problem att få ihop allt, men nej då. Ingen tumme mitt i handen här inte. IKEAS möbler har aldrig haft så bra passform som nu! Jag måste nog närapå utnämna mig till någon typ av expert på detta...

I morgon blir det fortsatt plockande och sedan grillning. Hurra!

Hu... Sonderade terrängen på Adlibris och slängde ner mer utav höstens kurslitteratur i kundvagnen. Jag lär knappast ha några problem med vad jag ska göra av alla mina pengar på i höst, om man säger så. Bara de första kursmomentens böcker går på nästan 2000 kronor. Och då har jag ändå redan en del av böckerna. Men positivt är några utav de här böckerna jag köper nu ska användas i kommande delkurser också, så det blir ju inte så stora summor till varje kurs.

Till flera tidigare kurser så har jag lånat så stor andel av böckerna som möjligt på bibblan, men till den här utbildningen vågar jag inte se det som ett vettigt alternativ. Dels för att alla andra förstås också vill komma billigt undan och det därmed ofta är svårt att få tag på böckerna på biblioteket, dels för att detta är en utbildning där jag vill använda böckerna som jag vill. Och man får ju som bekant inte skriva och markera i böcker man lånat.

Så det ser ut som att jag får köpa rubbet och sedan minska på övriga kostnader. Hoppas bara att H&M inte behöver gå i konkurs på grund av detta. Skulle ju vara hemskt tråkigt. Men sedan går det säkert att köpa de viktigaste böckerna som känns mest värdefulla och låna de som inte väger lika tungt.

Vissa av böckerna ska kanske inte läsas i sin helhet och då kan man ju lika gärna nöja sig med ett låneex. Då skulle jag komma billigare undan. Detta gör jag inte för min egen skull – utan för alla andras. Jag offrar mig för att rädda H&M och världsekonomin för er.

Men innan dess ska jag fortsätta med möblerandet. Ja, jag är inte klar än.

I dag blir det heldag med plock här hemma. Först en tur till IKEA och handla möbler (jag och Fröken Bitter har dock tänkt hinna svänga in och äta lunch först, gissa vart?) och därefter ska alla inhandlade möbler sättas ihop. Ungefär där börjar problemet: Hur ska allt få plats?

Detta ska jag köpa i dag:


                                                                                                                            Bilder: IKEA

Och förstås en massa småsaker. Lampor, vaser, växter och liknande står på inköpslistan. Sedan i kväll (eller i morgon) tänkte jag förklara hur jag vill ha i den här fängelsehålan. Dagens handlande är bara startskottet.

En tids grubblerier och stora frågetecken har nu utveklats till ett utropstecken. Tack vare mina nära så har jag fått fundera över detta och insett att JA jag ska givetvis gå utbildningen. Det är detta jag vill - och nu känns det som att motivationen finns där igen. På riktigt. Och som jag har blivit påminnd om så är det inte hela världen att välja "fel" någon gång. För det är okej.

Nu ska jag bara invänta höstterminen. Och ladda med anteckningsblock, kurslitteratur, post it-lappar och överstrykningspennor. Vad bra det känns! Att bestämma sig är bästa känslan i världen.

Detta gör att man blir bubblig och helt fnittrigt hoppande jätteglad. Men en enda sak hade kunnat vara annorlunda. Inget ont om Mammamia i Övik, men om detta är Kung Forsbergs nya karriär så hoppas jag att han väljer att slänga ihop pizzor i Arvika istället. Vet en pizzeria i Jössefors som han skulle vara som klippt och skuren för.

Och tar han med sig Zuccarello och resten så lovar jag att se till så att diskmaskinen är i full gång så Zucca får tid att roa sig med annat.

Nåja, nu är jag i alla fall tillbaka i Sundsvall efter en hel dags tågresa. Man kan ju inte låta bli att älska SJ för deras fantasi. Alltid är det något nytt problem de har. Ja, i kombination med de gamla vanliga förstås. Dubbelsuck. Fröken Bitter är också svår att låta bli att älska. Hon är så underbar att man får kramp.

Trodde jag fick en komplimang när det började pratas om Gomorra. Ja, det var snällt sagt tyckte jag. En go Morra, det är jag det. Men sedan fick jag veta att Gomorra och Sodom var två bibliska städer som gud (inte Kung Forsberg utan den där som en del andra tror på) dränkte för att det var syndens näste.

Men ja, när jag tänker efter så var jag jag kanske inte helt fel ute.

Något som däremot är helt fel ute är ju att jag bokat ett tåg som går klockan 11.57 i morgon. Yes, det är dags att återvända till Sundsvall. Efter en härlig sommar i Arvika big city väntar nu Norrland igen. Men liksom... Klockan tolv? Hur tänkte jag där? Inte alls, uppenbarligen.

Nu: Äta kvällsmat. Sedan: Packa. Senare: Ta till våld för att få igen väskan efter att ha fyllt den till bristningsgränsen. Därefter: Kanske sömn?

Hjälp... Nu har jag fått upp huvudet ur sanden. Och då knockades jag av verkligheten.

Vad gör man? Världen kommer inte att snurra vidare om Kung Forsberg lägger av. Det hjälper inte att han redan gett så ofantligt mycket. Är man borskämd med att se honom spela så är man. Då känns det som att livet urartar om det blir ett slut. Det handlar inte om att jag tycker han gör fel om han väljer att sluta - verkligen inte. Nej, det handlar bara om min egen feghet. Min panikångest över hur ett sådant beslut ska kunna inpräntas i min hjärna.

Och jag vet att jag hela tiden sagt att det skulle kännas okej (om än tråkigt förstås) bara han känner att beslutet är rätt. För när han pratar om det där med att bara han tagit beslutet så kommer det kännas som en befrielse, så förstår jag honom till hundra procent. Och det känns skönt att han tycks vara så väl förankrad i tanken på att kanske ha spelat sin sista match nu så att han kan se framåt (Gunnar Nordström har skrivit en bra krönika). Men trots detta så känns allt bara som världens undergång. Jaja, inget beslut är fattat, men panikångesten växer sig bara större. Jag bävar för att det kan komma ett beslut vilken dag som helst.

Jag kom på att jag inte ens levt mer än några futtiga små år utan att ha haft tillgång till att få se hans hockeymagi. Jag vet inte hur jag ska klara att leva utan. Några tips? Sprit har ju i alla tider hjäpt personer i liknande situationer och jag vet att Systembolaget har öppet, men tyvärr har de ju inte hemkörning. Så vad återstår då? Just nu lutar det år att jag blir sängliggande till dess att ett positivt besked kommer.

Snälla, rara, underbara fot. Ge med dig nu. Sluta bråka. Bara ligg still i skridskon. Det är inget mer än så som begärs av dig. Hur svårt kan det vara?! Jag har ju redan konstaterat att en fot som inte vill ligga still i foten borde kunna gå att lösa år 2010. Men ja, jag vet. Ibland spelar inte hundraprocentig vilja, tålamod och uppbackning av all världens experter någon roll. Tyvärr...

Åh vad tacksam jag är över att ha världens bästa människor omkring mig!

Efter lite tankevurpor så har mina nära fått mig på rätt spår igen. Jag älskar min familj och mina vänner. De plockar fram det bästa hos mig och påminner mig om det som ju är jag. De får mig på rätt spår.

Och även om jag saknar en del av de bästa så mycket att det gör ont så är jag ändå lyckligt lottad som har en så bra familj och nära vänner-skara. Tack!

Jag vet att jag inte är världsbäst på att visa uppskattning. Jag vet att det händer alldeles för sällan. Och jag vet att det lätt låter lite... krystat och kliche-aktigt. Men jag försöker. Det är tanken som räknas, och jag tror ni vet vilka ni är.

Förslaget om så kallade "elitklasser" får en del att gå i taket. Ofattbart. Möjligtvis kan jag ha förståelse för att tidningarnas ordval "elitklass" kan klinga lite illa, för det handlar ju trots allt inte om att de elever som ska hemmahöra i spetsutbildningarna skulle vara bättre personer än de som har svårt för sig i skolan. 

Istället handlar det om att de som har lätt för sig ska få chansen att komma framåt och utvecklas. Inte behöva kväva sin förmåga att lära sig snabbt. Men det gäller att se upp med orvalet. Elitklasser förvirrar syftet och jag tror många hakar upp sig på en bild utav att spetsutbildningar skulle innebära ett elit-tänkande där de som har lätt för sig i skolan är med värda än andra - att de är bättre personer. Så är det inte.

Men är man duktig i skolan så tillhör man eliten i just det sammanhanget. Det gör en dock inte till en elitperson som är bättre och mer värd än andra och därmed bör vi hålla oss till det ordet som regeringen själva vill använda: spetsutbildning. Det minskar risken för missförstånd kring vad det rör sig om.

Jag tycker spetsutbildningar är en perfekt idé! Det är inte rätt att barn och ungdomar som ligger före sina klasskompisar ska tvingas älta samma sak om och om igen och bli både uttråkade och rastlösa. Detta är i mina ögon inte ett dugg mer okej än vad det är att de som har svårare för sig inte får den hjälp de behöver. 

De som har lätt för sig ska få chansen att blomma ut. Varför ska dessa få sitta och gäspa sig igenom skolan och ha tråkigt när de skulle kunna få utmanas genom svårare uppgifter? Får de gå i spetsklasser så kan de också utmanas av elever som är på samma nivå istället för att ägna lektionerna åt att hjälpa bänkgrannen.

På samma sätt som det är en fördel för de som har lätt för sig så tror jag också att de som har svårare för sig också kan tjäna på spetsutbildningar. För om de som snurrar sig igenom sida upp och sida ner och sedan sitter och gäspar får gå i en annan klass så tror jag att arbetsron blir bättre för de som kämpar för att klara en sida i taget. 

Jag ser därför spetsutbildningar som ett välkommet system som ger fördelar för alla. Inte bara "underbarnen"! 

"Men ibland när jag grubblar över saker så brukar jag försöka tänka att det inte finns något facit. Man har inget parallelliv. Väljer du alternativ ett nu, har du fattat ett bra beslut och du har ingen aning om hur livet hade blivit om du hade tackat nej. Tackar du nej till alternativ ett så har du fattat ett bra beslut och har ingen aning om hur livet hade blivit om du hade tackat ja. Det finns inga rätta svar. Allt blir bra!"

Okej, nu har jag läst de här raderna tusen gånger och jag håller med. Det som står här är helt riktigt och sant och applicerbart på alla beslut i livet. Men varför har jag då så svart att anamma det där synsättet? Hur gör man slut med sitt parallelliv?

Jag har fortsatt beslutsångest över hur jag ska göra i höst. Dessutom har det tillkommit extra plus på alternativ två och eventuellt så ser det ut som att alternativ ett kan faila om inte jag får ordning på allt. Positiv tanke: Ja, men i så fall löser sig problemet med beslutsångesten. Då KAN jag helt enkelt inte ta alternativ ett och därmed slipper jag fundera. Negativ (och mer realistisk tanke): Men vad fan! Jag vill ju få VÄLJA! Inte tvingas ta det som fungerar. Kontentan av det hela? Jag blir aldrig nöjd.

Jaha, vad har jag gjort hela dagen då nu när jag inte bloggat? Det har ju trots allt blivit en mer eller mindre självklarhet att jag skakar fram ett inlägg per dag numera. Inte illa.

I dag har jag skrivit en himla massa, fixat bilder och sedan glatt mig över att det blev bra. I nästa andetag - just när jag skulle andas ut - så fick jag veta en jobbig grej. Det kändes som att jag fick en sten i skallen och som att hela världen rasade samman. Sedan ryckte jag upp mig och bestämde mig för att skjuta på problemet till i morgon istället. Orosmomentet är ändå inte aktuellt förrän i höst så då kan det lika gärna skjutas under mattan tillsvidare.

Så nu sitter jag här och har just gjort en budget. Jag fick det inte att gå ihop och det var ju en bra förklaring till varför det så sällan gör det i praktiken. Härligt.

Men jag klarar mig. Jag lyssnar på Just My Imagination och då verkar det som att allt är och blir bra. Visst är det bra att musik finns?

En intervju avklarad och nu är det en kvar. Ska slänga i mig mat och sedan susa i väg. Känns bra att ha bokat in den i en bra tid så jag har kvällen på mig att skriva ihop reportagen. Är dock lite fundersam över bildmaterial men jag tror det blir bra i slutändan.

Veckans sista dag i dag och det är bara att konstatera att den nästkommande blir minst lika stressig. Och framförallt så har jag ångest över besluten som ska tas. Jag vet verkligen inte in eller ut och inget blir bättre av att jag tycks ha glömt bort mig själv i det här. Nej, jag får ordna detta. Allt går med lite David Bowie. 

I alla fall så är jag glad att jag hann träffa mina underbaringar Murke, Lurke och Piggelin i går. Först var vi vid Körselviken (badväder!) och sedan satt vi på Piggelins balkong och ägnade oss åt det som vi gör bäst. Surra.

Mest intressant i går: Murke och Piggelin som snurrade in sig i en hetsig diskussion om Kung Forsberg. Jag var så fascinerad över deras passionerade argumentation att jag satt helt tyst.
Mest tragiskt i går: Förlorade på kortspel mot mina vapendragare. Okej, att få pisk av Lurke kan jag köpa för ingen slår henne. Men att förlora mot Murke? Tragik på hög nivå!
Mest tillkrånglat i går: Tre stycken galet smarta tjejer som allihop ser sig själv som guds gåva till mänskligheten satt och funderade på vad låten som spelades på radion hette. Han som sjöng mmm:ade en massa så det var svårt att hitta en textrad att googla. Ett himla besvär var det och panik utbröt. Till slut insåg vi att låten helt enkelt heter mmm mmm mmm mmm. Bästa låttiteln någonsin. Hur kunde det vara så svårt?

Och nu insåg jag att det inte finns vitlökssmör. Åh nej... Vilken mardröm.

Och det gjorde det ju också i går. Arvika har något stort på gång nu, 49 mm regn och därmed mest i hela landet. Heja!

I dag skiner dock solen. Men inte min sol. För matchen i går - främst gudens kommentarer efteråt - blev inget positivt besked. Tvärtom. Just nu ser det så illa ut att solen aldrig mer tycks gå upp. Men för stunden så försöker jag att inte tänka på det där utan gräva ner mig i jobb och allt annat. Jag leker helt enkelt struts. Stoppar huvudet i sanden, visslar lite och låtsas att det regnar. En fin fin taktik även om den är feg.

I dag spelar Färjestad mot Djurgården här i Arvika och jag ska inte dit. Tackade nej till att jobba, vilket känns tråkigt, men jag kände mig tvungen eftersom jag har annat jobb som ska göras. Jag vill gärna ta på mig allt - men det går inte. Och det måste jag förstå och lära mig acceptera.

Men som tur är så visas matchen på TV (ja, du läste rätt! Arvikas ishall är med i TV. Tänk på att jag är nära på född i den där hallen!) så jag tänkte se lite av den under tiden som jag skriver ett reportage. Hoppas bara att jag hinner genomföra intervjuerna innan dess. Sedan på kvällen vankas det bus med Murke och Lurke. Ska bli underbart!

Nu, intervjua! Och glöm nu inte att slå på Viasat Hockey klockan 16.00 så ni får se vart jag är uppfödd!

Jag plockar hem bästa möjliga betyg och Kung Forsberg assisterar och målar. Inga konstigheter.

Visst, mål efter 18 sekunder och sedan en assist, det är sådant hockeyguden gör alla dagar i veckan med förbundna ögon och ihopkedjade fötter. Spelmässigt vet vi att han fortfarande håller världsklass, så det är inte poängen som är det viktiga nu. Men ändock - lite vågar jag pusta ut. I alla fall för en kort stund.

För en liten kort stund andas jag ut och låtsas som att den där foten aldrig ställt till med problem. För ja, det är ju om foten fungerar som spelar roll. Träning och internmatcher med MODO, match med Icebreakers förra veckan mot Ramsele, i dag mot Karlskrona och i morgon möter Icebreakers Västerås (utan mig på plats). Det blir sista etappen i det stora testet. Då vill vi ha ett bra besked. Hoppas, hoppas. 

Tempot rullar på i 190, men nu tar jag en välbehövlig paus för att gå och träffa min älskade Lurke! Kberg, Wallin, långis, Lurke... Kärt barn har många namn. Det är på det sättet vi är mest lika, tror jag.

I alla fall så är Lurke Kberg en av mina allra närmaste vänner. Trots att hon sedan tusen år tillbaka (nåja, sju i alla fall) bor i Nuppsala och det därmed är sällan vi hinner träffas så är det alltid som att vi sågs senast i går. Vi surrar på om allt och inget och så äter vi lite popcorn och surrar lite till.



Blir en promenad runt Jössefors, perfekt. Dessutom spöregnar det så vädret hade inte kunnat vara mer passande. Nostalgi på hög nivå.

Alla pratar om dopade Robin Rahm. Jag vet inte hur många frågor jag fått om vad jag tycker om det här. FBK:arna hänger i klasar och vill veta (okej, nu överdrev jag lite. Vet inte om fem stycken är att räkna som klasar, men ändå). Ja, vad tycker jag? Jag är nog lite delad.

Nu först ska jag vara kontroversiell och berätta att jag - för en gångs skull - håller med majoriteten. Doping är inte okej. Robin tog anabola för att kunna träna ordentligt efter skadan och hur gärna man än vill så är det inte okej att fuska. I alla fall inte när det gäller större grejer än Monopol, TP, kubb, minigolf, kortspel eller vad det nu kan tänkas vara. I sånt som betyder mer än liv och död, hockey till exempel, där fuskar man inte. Jag vill se magik på isen som kommer sig utav ett stort hockeyhjärta, talang, stenhårt arbete, vilja och glöd. Inte från otillåtna preparat.

Doping måste motarbetas. Kontroller ska inte vara något fuskarna förväntar sig klara sig igenom. De ska vara så vanliga att alla som ens tänker tanken på att fuska ska inse att även om de inte stoppas av sin moral så kommer det i alla fall att bli stopp vid nästa kontroll. Tanken på att kunna klara sig fri ska inte finnas.

Man kan prata om förmildrande omständigheter, kalla det att han "bara" genade lite och att det inte är lika illa för att det var i rehabsyfte. Och det kanske det inte är. Men det hjälps inte. Hur man än ser på det så var det inget simpelt litet misstag - det var en handling för att fuska och sådant är aldrig okej. Då får man ta konsekvenserna.

Men det är när jag läser Sportexpressens intervju, och Robin antyder att han kanske kan spela på utomhusrinkarna i Torsby, som jag börjar undra. Inte över om doping är fel eller inte - där ändrar jag inte åsikt. Men jag börjar undra över vilka konsekvenser det är man ska ta? Givetvis en avstänging, så klart. Men sedan då? Jag tänker på hatet som flockas kring honom. Jag undrar om man ibland faktiskt borde kunna förlåta? Är det verkligen så att en fuskare är och förblir en fuskare? Har pöbeln rätt när de basunerar ut att Robin aldrig mer borde få spela hockey? Att bristande moral är värre än något annat och att han därför ska hatas i all evighet?

Nej, jag tycker inte det. För när reportern Henrik Sjöberg frågar vad Robin tror om sina träningsmöjligheter efter domen så ger Robin ett svar som får mig att tänka till. Han säger "Jag vet faktiskt inte. men det finns ganska många uterinkar i Torsby, där kan jag ju inte bli avstängd i alla fall." Jag vet inte om Robin är seriös med den tanken, men för mig klingar det fint. Trots att han just spottat på vår älskade hockey så tycker jag att citatet visar vilja och kärlek till sporten. En sådan attityd som jag sedan barnsben beundrat. 

Dessutom är det respektfullt att inte kliva in i ett moln av lögner och bortförklaringar. Är Robin beredd att träna på uterinkar för att ha chansen att komma tillbaka till hockeyn så är jag den första att önska honom lycka till.

Men, jag vet inte riktigt. Det känns svårt det här. Jag kanske bara är naiv och blåögd som tycker Robin Rahm ska kunna förlåtas. Sveriges mest lättköpta? Det tåls att tänkas på.

Jag säger som Fröken Bitter. Jag hatar bubblor och önskar att jag kunde sticka hål på min bubbla.

Det är mycket nu. För mycket. Planen om att åka till Västerås på fredag får jag stryka. Någon tid till det finns inte hur gärna jag än vill. Jag vet nämligen inte hur jag ska få ihop den här veckan med allt som ska göras på precis samma gång och där inget verkar gå att prioritera bort.

Men att skippa Västerås är kanske lika bra. Fredag den 13:e bådar ju inte gott... Vem vet vilken otur Kung Forsberg kan drabbas av då. Nej, jag får nöja mig med att se det hemifrån. Tror matchen skulle visas på TV? Kungligt i så fall. Om inte får jag ge mig till tåls till dess att han berättar hur foten känns och hur framtiden kan tänkas se ut.

Men nu var det inte det som var i fokus. Istället ska jag sluta blogga och försöka lappa ihop tiden så den räcker till. Har alltid kunnat trolla med tid så nog borde det väl kunna gå den här gången också? Nåja, adios!

Nu har jag äntligen hittat tillbaka till min bubbla igen där jag kan koncentrera mig. Dagen har flutit på bra och jag har betat av att göra-listan på ett smärtsamt sätt. Jag har varit i väg och jobbat lite smått, sedan flyttstädat och nu ska jag skriva jobbtexten. Den här helgen är en lugn jobbhelg så jag sliter inte ut mig direkt. Var fotboll (och lite bowling) som gällde i dag och fotboll blir det också i morgon.

Tanken i kväll var att se Shutter Island med a-laget men vi valde att skjuta på det tills i morgon istället så alla kan vara med. Hamnfestivalen är ju i full gång och visst, jag var lite sugen på att gå. Men vem sitter inte hellre och jobbar istället för att se The Ark, Amanda Jenssen och The Baseballs och festa med delar av eliten? Ett självklart val. I alla fall för mig som bränt mina pengar innan månaden ens klivit in i halvtid...

Matchen i dag då, ja det viktigaste kring den? Min insats, förstås. Riktigt snyggt jobbat av mig att dyka upp efter 13 spelade minuter och då se att det redan står 2-0. Fin start... Fick sedan lägga en massa tid på att radera bilder eftersom jag fotat alldeles för mycket dessförinnan. I övrigt var det en typisk derbymatch och trots att jag fick x antal panikanfall eftersom hela Sveriges getingliga ville åt mig, så måste jag plussa för Åsvallen.

Jag vill nämligen utnämna Ås till den klubb som spelar i särklass bäst musik. Visserligen var det samma två låtar som spelades om och om igen, men jag var bara glad. Spelar man bra musik ska man hålla sig till det. Kvalitet framför kvantitet, som det ju heter.

Jag basonerade glatt ut att det minsann skulle bli noll och ingenting från H&M i höst för att utbudet var så tråkigt. Och vad händer? Jo, ni alla som var skeptiska fick rätt. Klart jag redan skickat in första beställningen. Och fler lär de bli... Trots allt.





Här är det inte mycket som kan bli fel. Den svarta korgen blir perfekt till vitt skrivbord, ringen är väldigt söt (jag använder aldrig ringar men denna kan jag tänka mig), hårspännet skriker Morran så mycket det bara går och det ska bli kul att få ihop min bikini nu efter två år.

Koftan är ett givet köp, billigt är gott heter det ju. Den svarta bh:n hoppas jag är så där djupt skuren så jag kan använda den till Lipsy-klänningen och Stones t-shirten ska jag ha att sova i. Inte fel att drömma om Mick Jaggers tunga... 

Nu: Usain Bolt!

Vilken jobbig dag. Tankarna går i ett och jag kan inte bestämma mig för hur jag ska göra i höst. Ju mer jag tänker, desto bättre låter båda alternativen. Men det hjälper ju inte för att ta ett beslut. Dessutom fick jag ett erbjudande som gav lite extra plus till alternativ nummer två. Det vill säga ytterligare något att ta ställning till. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Gå utbildningen eller inte gå den... Svårt det där.

Dessutom har jag haft svårt att koncentera mig hela dagen. Jag får ingen ro till att skriva eller att läsa och det i sig gör förstås än mer att tankarna vill vandra i väg och fokusera på hösten och precis allting annat än det som ska skrivas. Funderar på att åka in till bibblan i morgon och se om koncentrationen vill infinna sig där istället.

---

Fröken Bitter, jag lider med dig och tänker på dig och din fina bärplockare. Kärlek!

Tack gode gud för att Ems köpte en skiva i dag så jag hittade namnet på den här gruppen som jag saknat massor. The Cranberries! 



Har just utökat Spotify-listan med en massa gamla favoriter av de här irländarna. Förstår inte hur jag har kunnat glömma låtarna. Men nu känns det bra. Mycket bra.

---

Var och såg Inception förut. Hade skyhöga förväntningar och den levde upp till dem. Inte illa! Mer om det i morgon. Är döhungrig och behöver få i mig något tuggbart. Typ kyckling. Sedan ska jag försöka komma i säng för morgondagen blir stressig.

Nattetid är min bästa tid. Det är då jag är som mest kreativ och uppfinningsrik. Planerna har inga gränser och hela världen är så där fluffigt rosa som jag vill ha den. I natt är inget undantag.

Jag är så nervös inför hur världens mest kända fot ska bete sig i skridskon. Men jag har en reservplan. Jag funderar nämligen lite på om det finns någon chans att Kung Forsberg skulle klara av att spela hockey om han fick en annan fot? Tror att jag har något stort på gång. Tanken är alltså att han får en donerad fot. Skulle det kunna fungera? Vi har ju ändå kommit så långt att folk kan ta emot både njurar, hjärtan och lungor så varför då inte en fot?

Jag är förstås frivillig donator. Tyvärr är jag lite oroad över det faktum att mina fötter inte kan åka skridskor. Hur kommer det att påverka Kung Forsberg? Sedan blev jag dessutom påmind om att min fot somnar så snabbt och dessutom inte är så mycket annat än missbildad. Kanske inte vad hockeyguden är i behov av?

Kom istället på en annan lösning som jag finner potential i. Fröken Bitter har inga problem med sin fot och kan dessutom åka skridskor. Som om inte det vore nog så har hon dessutom alltid önskat sig att få bli körd i rullstol. Hon skulle bli en perfekt donator. En win win-sutuation utan dess like.

Bitter, hör av dig omgående om detta! Du har några dagars fotmassage av mig att utnyttja innan planen går i lås. Din fot måste vara i toppskick när den stora dagen infaller.

---

I morgon (eh, i dag) är det alltså dags för Icebreakers första match den här gången. Jag hoppas verkligen att hans fot känns bra. Det skulle ju trots allt vara lättare om det kunde fungera av sig själv och att vi slipper dra in Fröken Bitter i det hela.

Men vet ni? Nu tror jag att det får räcka med fotsnack för ett tag. Känns som att det börjar bli mycket nu. Så nu får jag stilla mig med detta heta ämne tills i morgon när man (förhoppningsvis) får höra om Kung Forsbergs fot.