Hjälp... Nu har jag fått upp huvudet ur sanden. Och då knockades jag av verkligheten.

Vad gör man? Världen kommer inte att snurra vidare om Kung Forsberg lägger av. Det hjälper inte att han redan gett så ofantligt mycket. Är man borskämd med att se honom spela så är man. Då känns det som att livet urartar om det blir ett slut. Det handlar inte om att jag tycker han gör fel om han väljer att sluta - verkligen inte. Nej, det handlar bara om min egen feghet. Min panikångest över hur ett sådant beslut ska kunna inpräntas i min hjärna.

Och jag vet att jag hela tiden sagt att det skulle kännas okej (om än tråkigt förstås) bara han känner att beslutet är rätt. För när han pratar om det där med att bara han tagit beslutet så kommer det kännas som en befrielse, så förstår jag honom till hundra procent. Och det känns skönt att han tycks vara så väl förankrad i tanken på att kanske ha spelat sin sista match nu så att han kan se framåt (Gunnar Nordström har skrivit en bra krönika). Men trots detta så känns allt bara som världens undergång. Jaja, inget beslut är fattat, men panikångesten växer sig bara större. Jag bävar för att det kan komma ett beslut vilken dag som helst.

Jag kom på att jag inte ens levt mer än några futtiga små år utan att ha haft tillgång till att få se hans hockeymagi. Jag vet inte hur jag ska klara att leva utan. Några tips? Sprit har ju i alla tider hjäpt personer i liknande situationer och jag vet att Systembolaget har öppet, men tyvärr har de ju inte hemkörning. Så vad återstår då? Just nu lutar det år att jag blir sängliggande till dess att ett positivt besked kommer.

Snälla, rara, underbara fot. Ge med dig nu. Sluta bråka. Bara ligg still i skridskon. Det är inget mer än så som begärs av dig. Hur svårt kan det vara?! Jag har ju redan konstaterat att en fot som inte vill ligga still i foten borde kunna gå att lösa år 2010. Men ja, jag vet. Ibland spelar inte hundraprocentig vilja, tålamod och uppbackning av all världens experter någon roll. Tyvärr...