Så här är det: jag har börjat ta ut ångesten i förväg. Dumt? Kanske det, men jag ser det som ett sätt att mildra sorgen. För det är sorg att Peter Forsberg kanske inte kan fortsätta spela hockey. Jag har sagt tusen gånger att det vackraste jag vet är att se Kung Forsberg spela hockey. Så är det verkligen - hockeykärlek när det är som störst. Mäktigt.

Ingen spelare har någonsin kunnat förmedla en sådan lust och passion som han kan. Ingen får mig att sitta och fånle som han när han - på en tiondels sekund - hittar en lösning som ger upphov till en ny mästerlighet. Hans split vision, magi!

När han tar ett beslut på fem röda och få det att gå hem och se lekande lätt ut. Ingen får mig som han att slänga mig på telefonen och ringa vem-som-helst-som-fattat-att-hockey-är-grejen och skrika "Såg du?!" som när han för 10099:e gången slår världens snyggaste pass.

Ingen får mig att tycka att hockey är så vackert som när han hämtar pucken i egen zon, tar sig genom mittzonen med pucken skyddad så ingen i hela världen kommer åt den och sedan glider (smyger!) sig in i offensiv zon på ett nästan patenterat sätt. Och sen gör han allt det där som man inte riktigt trodde skulle funka.

När som helst kan vi ha sett det här för sista gången. Och det är då som jag är lite rädd att jorden slutar snurra. Inget beslut är fattat, jag vet. Men jag förbereder mig. Att älta det här scenariot om och om igen är helt enkelt en del i mitt sorgearbete.

Allt jag vill är att han ska få sluta på egna villkor som är satta av tankar och känslor. Hjärta och hjärna, om man så vill. Inte att det är foten som bestämmer. Jag har alltid drömt om att han ska få känna att det känns helrätt att avsluta karriären och att han fått ur sig allt.

När Wayne Gretzky avslutade sin karriär så sa han att han skulle ha velat spela hockey för alltid, men att han lyssnat på sitt hjärta och att nu kändes det rätt att sluta. Tänk om Kung Forsberg skulle kunna få avsluta med de orden. Då skulle allt kännas bra.