Jag är inte överdrivet förtjust i att förlora, och om det väl sker ser jag helst att händelsen förbises på bästa tänkbara sätt. Bästa sättet att lyckas med detta är att flytta fokus till något helt annat så ingen bryr sig om min förlust.

På högstadiet hade jag grov otur i armbrytning och förlorade mot Sjöstenen. Detta var något som jag inte förstod hur det kunde hända. Att min motståndare gjorde sin livs insats är ju förstås givet, likaså att jag var ur form, men jag förstår ändå inte hur det kunde gå till. Förödmjukelsen var i alla fall tillräcklig för att jag just i det läget armen tog i bordet skrek till och yrade om att nacken hade gått av.

Att fejka en knäckt nacke var väldigt effektivt. Alla tyckte synd om mig (och jag skolkade resten av dagen och åkte till Grums på hockey istället) och hela den där armbågstävlingen kom liksom av sig. De hånande kommentarerna som jag såg var på väg att komma ut just när det var klart att jag förlorat blev stoppade av min nackskada. Vem hade hjärta att håna en förlust när stackars Morran nästan brutit nacken? Allt blev bortglömt och ingen mindes att jag hade förlorat. Allt alla tänkte på var stackars mig som nästan knäckte nacken. Min svaga insats var glömd för alltid, jag var världens bästa skådis och min klass var sjukligt lättlurade, trodde jag.

Tills i dag. Vi surrade nostalgi på hög nivå och är det något en bakåtsträvare som jag gillar så är det just att diskutera gamla minnen. Men så kommer kommentaren "Haha, kommer du i håg i åttan när vi körde armbrytning och du förlorade?" och jag gick genast från glad till sur citron. "Nej?" försökte jag, men det gav ingen effekt. För då kom mardrömskommentaren: "Jo, då när du blev du så ledsen så du började grina och sa att du hade ont i nacken så alla skulle tycka synd om dig! Det måste du ju komma ihåg, erkänn nu!"

I alla år har jag alltså bara lurat mig själv. Fällt krokben på mig själv strax innan mållinjen. Känns lite tungt faktiskt.