Grattis Chicago!

Herregud.

Egentligen borde jag vara förkrossad just nu. Chicago vann just i sudden. Strax efter mitt förra deppinlägg kvitterade Scott Hartnell och lyckan var gjord. Då kändes det som att det här skulle gå vägen och direkt när sudden drog i gång var Flyers heta och radade upp chanser. Jag trodde verkligen att det skulle bli en sjunde och avgörande match. Men så helt plötsligt gjorde Patrick Kane mål, bara sådär. Stort jubel i Chicago men dödstyst i övrigt och jag - och alla andra utom Kane - var stora frågetecken. Var det verkligen mål? Ja, det var faktiskt det.

Jag vet inte om det är att det inte riktigt sjunkit in ännu. Jag kanske fortfarande inte har fattat att Philadelphia Flyers segerchans numera är helt borta...? Men faktiskt, det känns inte så hemskt. Det känns helt okej. Kanske för att Stanley Cup är så oerhört stort och att man blir överväldigad bara av att se det även om ens lag inte vinner? Jag tror det. För det är det här som är hockey i sin vackraste form. Sinnessjukt stort.

Gissa om Marian Hossa fick lyfta Lord Stanleys buckla direkt efter Jonathan Toews? Fint. Niklas Hjalmarsson har inte fått lyfta den ännu. Calle Johansson: "Han är för snäll, han måste ta för sig". Gulligt. Jag älskar Calle och Niklas! Vilket underbart radarpar de där två är.

Slutligen: Grattis Joel Quenneville och hela Chicago förstås! Och lägg av nu Flyerspubliken. Man buar inte ut Stanley Cup-mästarna hur förkrossad man än är. Nu ska jag se klart och sedan sova lite.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...