Timrå IK. Detta gäng av tattare som ideligen gör att jag starkt funderar på att ge vika för nyfikenheten och låta en stavmixer gå hårt åt mot hjärtat så man till slut slipper känna sorgen över ytterligare en hockeyförlust och därmed totalt beckmörker. Nu ligger vi faktiskt sist. Längst ner i tabellen. Jumboplats. Sämst.

Förra veckan försökte jag skrapa hem lite pluspoäng hos cry-babyn genom att berätta hur mycket mitt Timråhat sjunkit. Jag gick så långt att jag sa att jag faktiskt börjat få lite varma känslor för det där laget. Ja, jag vet ju hur det låter... Men faktum är att det var sant. Cry-babyn hånade mig och sa "Det där tror jag inte på för en sekund! Jag lovar att det går över nästa gång Timrå vinner över MODO!"

Hej och hå vad rätt hon fick. För nu är hatet tillbaka. Även om det känns som att man frisknat till eller blivit klar i skallen efter en rejäl minneslucka så tar det ändå emot. För det här innebar trots allt noll poäng, noll positivt och istället vinst för lillasyster. Hemskt.

För så är det. Det hjälper inte att MODO tidvis dominerar och borde vara det laget som gör mål och tar hem segern. Förlorar man sådana matcher så finns det inget positivt med det. Tyvärr.

Som pricken över i så var detta sista matchen jag såg på TV tillsammans med Fröken Bitter. Empiriska undersökningar har visat att hockey med henne är som en massaker. Efteråt är man död - eller åtminstone så vill man dö. När man har henne med som olyckskorp hjälper det inte med turtrosor de luxe och ritualer. Timrå vinner alltid.

Och just det. Jag sa för x antal dagars sedan att jag skulle påbörja utmaningen om att skriva om 30 olika ämnen dagligen. Som ni ser har jag inte kommit igång än, men det kommer. Ska bara göra annat först.