I går hade vi en jättetrevlig eftermiddagskväll med klassen men vissa av oss gick förstås hem tidigt för att hinna se slutet av fotbollen. Ibland är det faktiskt sjukt svårt att prioritera, men i morse när jag gick upp så kände jag att det nog var en bra idé ändå att knalla hem tidigt. Kvällarna med det sköna gänget blir ju fler... Skitsamma att jag är råyngst och inte ens hade åldern inne egentligen. Det funkar bra ändå.

Vad som funkar sämre är slutet på sagorna. Man kan lätt vilja lägga sig ner och dö över att världen inte är som i filmerna. Så skulle det ju vara. Ni vet The Kinks kungliga textrad "I wish my life was a non-stop hollywood movie show, a fantasy world of celluloid villains and heroes, because celluloid heroes never feel any pain. And celluloid heroes never really die" som är sanning personifierad.

I morgon kommer mina tankar vara hos Fröken Bitter. I morgon är det dags för det hon bävat för. I morgon kommer en av världens finaste hästar att galoppera in i Trapalanda. Och hur mycket man än vet att det handlar om hästens bästa så gör det lika ont i alla fall. Jag lider med Bitterdamen och önskar att hon slapp det här. För det känns så orättvist. Det är ett jävla skitslut. Så här skulle det inte vara. Sagan skulle ju sluta lyckligt. Men sorg är kärlekens pris, och vi får försöka leva med det.  


                                     Ta hand om Ruter Ess och Ligisten, fina Moro!