Yes, nu har MODO sparkat igång elitserien på allvar. Härligt! Gårdagen kändes minst sagt bra. En bra bortamatch och en riktigt bra start på säsongen.

Visst, vi ska inte ropa hej förrän vi är över bäcken och det finns en massa att jobba vidare på. Men just nu tycker jag inte att man ska lägga fokus på att det i början var lite hönsgårdsstämning och lite segt tempo. Jag vill lägga fokus på det som var bra. Nämligen att vi vann premiären, och att MODO gjorde det som ett lag. Ett smart lag!

Det fanns vilja och även om motståndet kunde ha bjudit på mer så är Brynäs svårspelade. Sett till det och att vi faktiskt har ett nytt lag så tycker jag att insatsen är långt mer än godkänd. Den som stack ut mest? Bäst tror jag var att Challe hade kostym och slips. Jag gillar sånt!  

Men segern till trots och det faktum att jag firade med kebabtallrik så var inte allt frid och fröjd i går. Någon stackare missade lite av andra perioden. Jag.

Jag hade planen glasklar. Direkt efter första perioden skulle jag snabba mig upp till macken, handla och sedan skynda hem för att sätta mig framför TV:n lagom till mittperioden startade. Detta är inga problem alls. Jag har testat den här proceduren och vet precis vilka tidsmarginaler man har att leva på. Det är raka spåret som gäller. Hetsgå dit, köra snabba varvet genom att ta det jag ska ha och inte fundera på annat, slänga fram grejerna, betala med kortet, inte småprata med hon i kassan, slänga ner allt i en påse (inte Timråpåsen!) och sedan hetsgå hem och passa in övergången när det inte kommer bilar.

Viktigt att tänka på är att det inte finns tid för att ställa sig och lyfta ut alla Coca Cola-flaskor för att gräva fram en flaska Pepsi som råkar stå längst in. I så fall får man nöja sig med colan som står längst ut. Kommer tåget får man helt enkelt springa. Ja, ni förstår, jag har alltså alternativen klara. 

Men i går hände något som aldrig hänt förut. När jag kommer in så är hon i kassan inte alls i kassan utan ute på vift i butiken. Suck, tänker jag, hon ska väl hämta något. Jag tar mina viktiga saker och väl i kön (kö! Bara en sån sak!) så kommer hon i kassan tillbaka till kassan. Då går det upp för mig. Paret före mig ska inte ha något snabbt. De ska ha korv i runt bröd. Båda två. Och med alla tillbehör som finns. Hon i kassan sprutar i ketchup och nästa flaska går inte att öppna. Att servera korv är inte en enkel procedur.

Tiden tickar i väg. Killen framför mig suckar och frågar "Ska man skita i ölen tro?". Jag känner att paniken är nära. Pest eller kolera? Skippa Riesen och tidningen SOLO eller riskera att missa början av perioden? Just då har ju en i korvparet äntligen fått sin första korv och jag tänker att jag borde hinna om jag springer.

När korvparet äntligen är klara så är det ölkillens tur. Och just då så så händer ju det som gör att jag älskar män: han kommer på att han ska ha chips också! Så då fick jag äntligen studsa fram och slänga fram mina grejer. Hon i kassan förmanar mig om att jag inte kan sätta i kortet förrän det är klart och jag gör ett nytt försök. Bingo! Sedan tar jag grejerna och snabbar hem.

Vad händer? Jo, tåget kommer med världens sämsta tajming när jag är för nära för att det inte ska hinna förbi innan jag är framme vid övergången, men för långt bort för att springa över. Ridå! Jag hinner undra om det ens någonsin varit några som köpt korv på den där macken tidigare och inser att det så klart inte hänt.

Typiskt att korvparet prompt skulle ha korv just när jag hade bråttom. En del människor lyckas alltid förpesta mitt liv. När tåget passerar springer jag raka vägen hem och hinner in lagom för att se att perioden redan börjat. Jag tror det hade gått två minuter.

Så att jag inte är världens mest bittra människa, det är verkligen ett under.