Lite lättare att se detta när man redan vet hur det slutade...


Vilken insats! MODO-hjältarna är tillbaka! LYCKA!

Fast direkt efter matchen i fredags var det nog mer en känsla av lättnad än lycka som jag kände. Lyckan inföll först lite senare, efter att tankarna stillat sig lite och klumpen i magen gett med sig. Tiden fram till matchen och under dess gång var jävligt jobbig.

Jag vet att många var övertygade om att MODO så klart skulle klara det här. Och någonstans så hade jag också en bra känsla. Magkänslan var att det skulle gå vägen – men jag vågade inte tro på den. Det gör jag ju, tyvärr, nästan aldrig. Men jag kanske borde börja med det?

När matchen väl drog igång var jag helt trasig av nervositet. Peppades via sms och försökte låta bli att hålla andan. Och att inte tänka på vad som skulle hända om det blev förlust. Om laget i mitt hjärta åkte ut. Om min stabila punkt skulle trasas sönder och inte längre vara det där stadiga som alltid finns där oavsett hur livet ser ut i övrigt. 

Sedan visade MODO så mycket hjärta att jag skämdes för att ens ha tänkt tanken på att en förlust skulle kunna vara möjlig. Alla gick ut och visade att The Heart of Hockey inte är nedsvärtat utan att hjärtat minsann fortsätter slå.   

Och ni vet väl vad det här innebär? Nu startar resan mot SM-guld 2012!

---

Grattis till Daniel Sedin! Kungligt på gränsen till gudalikt. Eller nej, han och Henrik har förresten redan passerat gudagränsen. Men mer om NHL en annan dag.