Nä fy fan. Här har Rolf-Göran Bengtsson förberett sig för OS och han och Casall är en riktig guldkandidat. Ingen sådan där "kanske 10 procent chans om allt går bra" utan en riktig favorit. Och så får de aldrig ens chansen att få den där drömmen om guldet uppfylld. På grund av ett balltramp! En så simpel och vardaglig – men i det här fallet så påtaglig – skada att man bara vill lägga sig ner och dö. V A R F Ö R skulle det komma just nu?!

 

Och utan Rolf-Göran i final och ingen svensk med till andra rundan (vilket väl knappast kändes särskilt rimligt att de skulle komma med till) höll jag tummarna för mina två gamla favoriter Marcus Ehning och Nick Skelton.

 

Jag och Ems satt bänkade i soffan och myste med pizza (4 av 5 Morr på den, för övrigt) och Pepsi (9 av 5 Morr, så klart). I stundens allvar fick jag en släng av diplomatisk förmåga och bestämde mig för att hålla mest på Skelton eftersom att Ems är kär i Brittland och dessutom tycker att tyskarna gott kan bli utan guld. För ovanlighetens skull delade jag alltså samma favorit som någon annan i sällskapet. Då kunde det väl inte gå fel?

 

Men jo då. Givetvis. Ehning rev bort sig och likaså gjorde Skelton. Ems grät några tusen tårar (i alla fall i smyg) och Morran, även kallad stenansiktet, nöjde sig med ett litet ilsket, men kontrollerat, utbrott.

 

Och så vann Steve Guerdat (mycket välförtjänt) och omhoppningen om silvret sedan blev faktiskt grymt spännande. Så ja, det var väl okej. Efter att allt annat redan skitit sig, alltså.

 

Morran hissar: Förutom britternas lagguld är det utan tvekan Jens Fredricson och Lunatics OS som helhet. Gillar hästens fighting spririt och har alltid gillat Jens. Men är ändå positivt överraskad till vilka fina rundor de har gjort. Tummen upp!

Morran hissar 2: Segern i handbollen!

Morran dissar: Ja, det fruktansvärt trista balltrampet, förstås. Finns det ingen rättvisa här i världen?! Men man ska ju inte vara förvånad. Som svensk är det ju mer regel än undantag att oturen ständigt ska bankas in i ansiktet på en.