Bankomaten: Börjar du bli vuxen, Morran? Jag har sett att du har haft lika strumpor på båda fötterna i flera dagar nu.

Ja, kanske det. Kanske har jag växt upp.

Om ni, liksom jag, är svaga för westernfilmer från 50-talet så vet ni att det inte alltid är särskilt lätt att hitta favoriterna.

Jag har haft grava problem med att få tag på The Pony Soldier utan att bli ruinerad. Därför blev jag milt sagt överlycklig när jag trillade över den här:




Okej, den är textad på spanska (men i alla fall inte dubbad, tack gode gud!) och den gör sig bättre i färg och det är bara en trailer (om man nu kan kalla det trailer när den avslöjar hela filmen... MEN! Här har vi äntligen filmen med stort F. Min favoritfilm alla kategorier!

I korthet så hände ungefär det här under 2011:
Jag hade full fart i skolan, blev klar med mina studier, upptäckte efterrätten Gino, var världens lyckligaste när Kung Forsberg gjorde comeback – och sörjde ihjäl mig när beslutet om hans karriär var över, fick massor av beröm som journalist, var allmänreporter för första gången i mitt liv, fick stopp (nåja) på mitt shoppingberoende, blev sportreporter igen och kände mig hemma, blev grym på Indesign och lärde mig dessutom en massa nytt i Photoshop, utvecklade min språkbegåvning, mina magproblem blev värre, jag tog tag i min sjukhusfobi och tog både blodprov och fick magproblemen utredda, jag blev blond igen, en saknad person kom in i mitt liv igen, MODO pendlade mellan himmel och helvete och hamnade sedan i skiten men tog sig upp därifrån, jag gjorde ett grävjobb om SJ, hade grava dippar och svinhöga toppar, tog lärdom av det jag lärt mig under tidigare år, älskade min familj och mina vänner, flyttade hem till Värmland igen, hade prestationsångest, jobbade massor, förälskade mig i min nya lägenhet, fick känna mig som världens bästa tjej, tillbringade timmar med att prata ihjäl mig tillsammans med bästaste Ems, var på akuten, fegis-badade, livebloggade om Melodifestivalen, klippte lugg, gjorde massor av härliga restaurangbesök, blev besatt av minimorötter, jobbade en tid 10 mil hemifrån och tillbringade 12 timmar borta varje dag, sörjde James Arness, ifrågasatte om det verkligen är journalist jag vill vara, köpte en smartphone (stort steg för mig), slickade i mig Jello shots, insåg att det är journalist jag ÄR och SKA vara, var till Ullared, hängde i Strandparken, fyllde 24 år, gick över till brunett igen, saknade mina vänner, blev whiskey-beroende för en tid och mådde som en drottning när Kung Forsbergs tröja hissades upp i Pepsi center. 

Ja, nåt sånt. Efter att ha haft ett par tuffa år kom 2011 som ett år i rätt riktning. På det stora hela var fjolåret bra och jag hoppas nu att 2012 blir minst lika bra.

Men så här fyra dagar in på nya året kan jag konstatera att 2012 inte har börjat det minsta bra. Vändning, nu tack!