Nyss hemkommen (nåja, jag har hunnit äta, tröstäta en muffins, checkat datorn, sörjt EM-förlusten och gjort mig klar för sängen) efter världens värsta jobbkväll. Inte på grund av jobbet i sig – utan för att jag inte gjorde bra i från mig.

Kvällen bjöd på massor av sen EM-fotboll, massor av tidningssidor och framför allt massor av områden där jag saknar rutin.

Efter tre dagars utbildning med nya upgifterna var det dags för skarpt läge. Det firade Morran med att redan vid 24-årsålder håva in utmärkelsen "Min värsta insats någonsin".

Redan nu vet jag med säkerhet två fel jag har gjort. Vad värre är, deadlinen sprack med råge. Och som pricken över i känner jag för varje sekund hur jag måste ha missat något. Jag har alltså med stor sannolikhet gjort ytterligare en stor tabbe. Katastrof de luxe, kan man säga.

Men så satt jag där på redaktionen, ångestfylld. Besviken på att Morran inte levde upp till förväntningarna, speciellt inte sina egna. Jag vet att jag gjort dåligt i från mig. Milt sagt. Och uttågandet ur fotbolls-EM är ett nästan lika surt faktum. Livet är piss.

Då kommer The Boss och bjuder på mousserat vin. Bara så där. Så Morran ryckte upp sig lite, tryckte ner ångesten i halsen med vinet och levde upp.

För inte kan väl vinet ha varit ett sätt att trösta mig? Ett sätt att hindra att jag fick en ångestattack? Nä, det måste ha varit för att jag förtjänade vin, helt enkelt. Får Morran bestämma kan jag ju bara se att det finns två alternativ för hur jag ska fortsätta nu:

a) slappa mer, maska ihjäl mig och inte lyfta ett finger. Tydligen belönas jag trots katastrofarbete.  
b) jobba hårdare och göra mycket bättre i från mig till nästa gång. Det vill säga göra rätt. Då kanske det resulterar i champagne?!