Kolla håret! Nu har jag vågat mig in på på den mörka sidan. Jag är brunett igen!

Har dessutom kapat cirka 10–15 centimeter och även om håret känns kooort är det ordentligt mycket fräschare nu när det slitna är borta.

Nu ska jag åka till Karlstad. I morgon väntar lunch med moster och sedan Färjestad–MODO. Hoppas trepoängaren i derbyt mot Timrå i går följs upp med ny seger mot vargarna.

 

*Fast det där vet man ju aldrig. Det bör nog tas med en nypa salt.

Det tar sig. I dag har jag varit och gjort riskutbildning 2, halkbanan, och är nu ännu ett steg närmare körkort. "Bara" lite finslip, kunskapsprov och uppkörning kvar nu!

 

Med halkbanan färsk i minnet kan jag lägga till en sak på listan över mina mindre bra egenskaper. Jag har nu konstaterat att jag, milt sagt, inte är någon stjärna på att hinna stanna eller väja på riktigt halt underlag. Men jag får sjukt snygga rosiga kinder av att hänga i bilen upp och ner. Det är väl alltid något..?

 

Nu ska jag äta och sedan bär det av till lustiga familjen. Lilla fotbollskillen fyller ju år i dag! Gissar att det förutom släktkalas också blir kalas med alla "djuren" som tigerpojken älskar så mycket.

 

 

I dag lossnade det. Nu satt puckarna där de skulle och MODO kunde inkassera ytterligare tre oerhört sköna poäng. Och mot serieledaren HV71, hur skönt är inte det?

 

Gästerna var bättre i andra perioden, men under resten av matchen var det MODO som var vassast och det var en riktigt välförtjänt seger. MODO visade stundtals upp riktigt härligt driv och snabba spelvändningar – något som alltid får mig glad (och som ger ytterligare en anledning att se till att jag har många turtrosor. Ehhh...)

 

Kul att Morten Madsen, som jag inte tycker har hållit rätt nivå den senaste tiden, fick sätta två nu. Jag gillar Madsen, men tycker att han kan vara lite upp och ner i sitt spel ibland. Därför hoppas jag att två viktiga mål som de här två kan ge självförtroende och trygghet i spelet så att han blir jämnare. 

 

Bernhard Starkbaum ingav förtroende och min målvaktsoro känns inte alls akut längre. Vilket den egentligen inte har varit alls när österrikaren är mannen mellan stolparna.

 

Orosmoment då? Niklas Sundström klev av tidigt i mittperioden och en spelare som får kliva av oroar alltid och speciellt när det handlar om den här mannen. Förhoppningsvis är det inget allvarligt. Vill verkligen inte få än mer guld-centrar borta nu...

 

Vad efterlängtad den var! MODO:s underbart härliga och så välkomna trepoängare i går när Frölunda nollades. Äntligen är vi på rätt väg. MODO spelade stabilt utan den där oroande hönsgården som varit i det defensiva spelet – och det gav resultat. 

 

Detta var en riktig kämpaseger där jag gladdes åt att se en tendens till att alla kämpar och tar i, spelar för varandra och för märket på bröstet. Precis det vi såg MODO visa upp när laget gick som en raket tidigare i höst. Och det är exakt dit jag hoppas att vi ska komma tillbaka. Även om vi förstås har en bit kvar...

 

Viktigt också att kunna hålla nollan. Hur ofta händer det borta mot Frölunda? Starkt jobb där. Nu väntar ju HV71 i morgon och jag är faktiskt lite hoppfull. Hemmaplan och serieledarna på besök. Det kan mycket väl bli pannkaka (jag är ju en sann cyniker...), men det kan också bli riktigt bra.

 

HV71 kommer knappast att bjuda på något och det här är ett perfekt tillfälle för MODO att utmanas till att steppa upp ytterligare. Att ta de där stegen som krävs för att visa att formtoppen tidigare inte bara var en tillfällighet. Ska man våga tro att vi kan tre nya poäng i morgon?

Jag säger inte att mitt hår är helvetet på jorden och att det får mig att vilja köra mig själv i en köttmixer. Det blir sånt liv då. Tjat och gnat om att det finns viktigare (?!) saker i livet än mitt hår.

 

Men jag säger i alla fall att det är skapligt risigt. Topparna behöver klippas, men framför allt är det färgen som lämnar en hel del att önska. Förutom den ej så uppskattade utväxten på cirkus.. Ja vad kan den vara? Jag undviker för tillfället i allra största mån att se mig i spegeln för att undgå hårmisären, så det är svårt att veta svaret. Men jag tippar på 7 centimeter. Ja, förutom det så är det en sån där fruktansvärt opassande icke-färg.

 

Det ser ut som att jag inte riktigt kunnat bestämma mig. Ska jag vara blond eller ska jag vara brunett? Och även om detta stämmer tycker jag inte att det ska synas.

 

Så därför sitter jag med en Goldwell skumtoning i handen. Och jag behöver er hjälp over to the dark side. Ska jag tona det brunt?

Hade en mysig kväll. Först pluggade jag körkortsteori, sedan såg jag på ett avsnitt av Grey´s Anatomy som jag redan har sett och sedan fortsatte jag med pluggandet. Allt under tiden som jag höll ett vaksamt öga på matchen med extrem noggrannhet på minuterna mellan varje ögonkast.

 

Och sedan kollade jag på Zlatans magi i efterhand i stället. Hans tacktal för Guldbollen som han sparat till i dag och nu levererade i deluxe-form.

 

Inget live-tittande för mig alltså. Jag kan hålla med om att detta kan låta som samma typ av tabbe som när jag sist valde bort andra halvlek. Men jag är inte dum. Jag har faktiskt räknat ut det.

 

Zlatan och Zverige levererar när jag och Narren inte tittar. Då är valet enkelt. Låta bli att titta, använda turtrosor som borde ha slängts för i alla fall sju år sedan, bygga sugrörsmonument, medvetet bränna mig på stekpannan och så vidare. Inga problem! Den typen av uppoffringar gör jag så gärna för att få sådan här utdelning.

 

Ännu en uppoffring jag tänkte prova mig på nu är att gå och lägga mig. Det är ju en dag i morgon också. Så: gonatt!

Näe. Nu får det väl ändå vara nog! Först gick den fruktade "hästmaffian" samman och KUPPADE fram den totalt okända och så icke värdige Rolf-Göran Bengtsson till Jerringpriset. Något måste ju ha varit fusk i det där spelet, kupp är kanske inte ens ord nog. För det är ju obegripligt att någon som är rankad världsetta i en av landets största sporter ska ta hem en så fin utmärkelse när han ju faktiskt bara sitter på en häst?!

 

Och nu har det då alltså hänt igen. "Hästmaffian", med stackars ovetande små barn i spetsen, har gått samman och – håll i hatten nu – slagit sönder sina spargrisar och "köpt" en häst åt OS-silvermedaljören Sara Algotsson Ostholt! Fy farao!!!

 

Okej. Ta det lugnt. Jag är inte hög. Jag bara raljerar lite över vilka reaktioner som väcks av att människor går samman och samlar in pengar från sig själva till något de själva vill bidra till. Hästintresserade människor ska tydligen inte kunna undgå att bli dumförklarade.

 

Sara Algotsson Ostholt riskerade att bli av med Mrs Medicott när hästägaren ville sälja. Väldigt tråkigt, tyckte många och valde att samla in pengar för att täcka det belopp ägaren ville ha för att behålla hästen i sin ägo och därmed hålla den som tävlingshäst åt Sara.

 

Märk väl här att insamlingen gjordes av ett stort antal hästintresserade personer (till allra största del vuxna människor, gissar jag) runt om i landet som ville fortsätta se det här ekipaget tillsammans. Sara själv hade inte hade med det här att göra. Inte för att jag egentligen hade sett det som något fel heller, om det varit så.

 

Pengarna var inga skattepengar. Detta var inget man var tvingad till, utan det gjordes helt av egen fri vilja. Tänka sig att hästmänniskorna gjorde detta på eget initiativ. Är det där skon klämmer? Betraktas hästmänniskor som någon typ av udda art som inte kan välja själv? Några som måste ha förmyndare och som säger åt dem "Nej, usch och fy. Inte lägga dina slantar på en häst. Näe, nu måste du växa upp.", kanske? Ja, jag vet verkligen inte. Men något måste det ju vara som gör att det här upprör så mycket.

 

Jag kan absolut förstå att folk tycker att det finns viktigare saker man skulla kunna lägga pengar på. Jag har inte skänkt pengar till det här och kan komma på många "fonder" jag hellre skulle stoppa pengarna till i stället för det här ändamålet. Men det är vad som gäller mig personligen, i övrigt ser jag verkligen inte problemet? Jag kan för mitt liv inte förstå hur det kan uppröra folk vad andra väljer att lägga sina egna pengar på?!

 

Det spelar faktiskt ingen roll om din åsikt är att det vore bättre att skänka pengarna till Barncancerfonden eller Djurens Rätt i stället för att en landslagsryttare ska få fortsätta tävla en framtidshäst. Vad folk lägger sina egna pengar på är ändå upp till dem själva. Världen ska inte vara konstruerad så att var och en måste lägga sina pengar på det som andra tycker är viktigast. För hur är det då meningen att vi ska kunna komma överens om det?

Jag har ju faktiskt varit duktig med detta Instagramandet. Det är ett väldigt passande forum för mig som är både lat och egocentrisk. Dessutom kan man (eller?) skriva hur långt man vill, till skillnad mot Twitter som visserligen är ett bra forum att träna sig i ingress-skrivandet, men ofta känns för trångt för alla mina viktiga ord.

 

Nåja! Här är lite bilder från Morran_mrsforsberg på Instagram:

 

 

Biohösten (biovintern?) inleddes med Skyfall, och nu när det är november är det flera filmer jag vill se och som känns som självklara bioval:

• Twilight, Breaking dawn del 2 (sista filmen måste så klart ses när jag nu har sett de tidigare filmerna. En film som måste ses på bio mer av sentida tradition än något annat)
• Blondie (svensk film = måste för mig. Dessutom tre skådisar jag verkligen tycker om samt Gynning som känns intressant. Handlingen? Ingen aning faktiskt...)
• Call girl (svensk film även den. Intressant handling).

 Och på tal om film är det nära till hands att prata serier. Jag måste bara säga att det finns ingen serie som jag kan bli lika arg – och sedan glad, rörd och lycklig – av som Grey´s Anatomy!

 

Såg det senaste avsnittet i går och var ena stunden vansinnig, för att sedan skrika av lycka och köra upp näven i luften a´la segergest. Normalt? Nåja, bästa serien i alla fall. Ja, efter Familjen Macahan – How The West Was Won, förstås. Men de där två spelar helt klart i en egen liga.

 

Nu ska det ätas lammracks (spännande!) och potatisgratäng, och kanske sås. Om det blev någon. Den tycks ha kokat bort?!

Tidigare i år berättade jag om att ett av mina mål den här hösten är att lätta på prestationsslipsen. Alltså att minska min prestationsångest och försöka bli bättre på att vara nöjd med mina egna prestationer inom jobb. Jag tycker absolut att jag är på rätt väg – men det kan bli ännu bättre!

 

Förut trillade jag över en artikel i ett tidigare nummer (nummer 22) av tidningen Amelia som på ett sätt berör det här. Artikeln "Chilla – och lyckas i karriären!" handlar om att bli vad som kallas "smartlat". Ett perfekt ord! Alltså att lägga fokus på det som är viktigt och att våga chilla för att återhämta sig så att man orkar ge järnet när det är befogat.

 

Jag fastnade för ett citat av "stressdoktorn" Tomas Danielsson som är beteendevetare med inriktning på stress. Han säger så här till Amelia: "Smartlata är oftast de som kommer längst i karriären, just för att de har förmågan att prioritera viktiga saker och vaska bort annat. De springer inte på alla bollar och kör slut på sig själva utan skjuter mål."

 

Och för en sportnörd som jag var det där förstås ett perfekt sätt för mig att förstå vad det hela handlar om. Eller framför allt att få ord på det – så att jag (förhoppningsvis) lättare kan greppa det.

 

 

---

 

Övriga av målen då? Ridningen har jag inte kommit i gång med. Och tyvärr ser det ut som att det projektet får fortsätta vila ett tag till... Jag har vare sig den tiden eller ekonomin just nu, men hoppas att det lättar efter årsskiftet. Körkortet är jag ju i gång med och mer hockey har det blivit. Det ser värre ut med det där bokläsandet... Hittar aldrig tid till det.

Snart är Morran ute på vägarna – utan skyddslina i form av körskolelärare!

 

Men ni kan pusta ut. I alla fall ett tag till. Körkortet är på inget vis i hamn ännu, jag har ju inte ens gjort halkbanan, men nu är tider för teoriprov och körprov bokade och förhoppningsvis ska det inte dröja år och dar tills jag kan bocka av det här lilla projektet.

 

Riskettan är gjord, nu väntar fortsatta körlektioner och jag ska börja läsa teori lite mer nu. Jag har mest koncentrerar mig på de praktiska bitarna hittills, men känner ändå att jag har en okej koll på det teoretiska sett till hur lite jag faktiskt har läst på.

 

Gjorde ett litet test nu för att se hur jag ligger till, och jo då. Det duger!

Den känslan när man kliver in på krogen, allmänt jätteglad, och diret får se teven som visar att MODO förlorar med 0-3 mot Timrå och återigen skämmer ut sig. Den känslan är fan inte rolig.

 

Jag skrek rätt ut. Jag hade glömt bort matchen (glömt!!!! Hur kan ens det hända?!) och här visades alltså en repris. Det var bara ett fåtal minuter kvar och jag ville förstås inte se eländet utan skyndade snabbt mot baren i stället. Men en sak som fastnade på näthinnan var ändå den nästan apatiska blicken från båset.

 

Vad är det som händer?

 

MODO var alltså i topp för knappa tio omgångar sedan. MODO levererade match efter match, och inte nog med det – laget spelade en vansinnigt rolig hockey och med ett självförtroende som inte skådats på länge. Men sedan föll korthuset. Eller rasade, är väl ett bättre ordval. Fritt fall.

 

Och vi är fortsatt kvar i det där raset. Okej att MODO "slipat på detaljer", "jobbar på, men inte får utdelning" och allt vad det nu hetat. Men nu är det kris på allvar. Och jag tackar hockeyguden att det är uppehåll nu. Det är väl vår enda chans att kunna bryta det här.

 

Jag yrade häromdagen om att jag inte var ett dugg orolig för MODO. Nu tar jag tillbaka det där. Med ytterligare två riktigt tunga förluster sitter jag nu och är ordentligt oroad. Formsvackan på alla nyckelspelare samtidigt – ja, till och med hela laget – tycks bli förödande. 

 

Återigen hinner matchen knappt att börja innan vi har 0-1 i baken. Oscar Alsenfelt gör (surprise, surprise) tyvärr ingen glad och framför allt gissar jag att han inte gör sig själv glad. Jag lider med honom och anar att hans självförtroende barkar mer och mer. Jag kan verkligen inte förstå varför han fortsatt får chansen – eller snarare varför han utsätts för att få självförtroendet än mer rispat – när vi är inne i en dålig trend redan. Hur tänker Masken där?

 

Och framåt lyser fortsatt målen med sin frånvaro. Givetvis blir det inte lättare att bryta den här måltorkan när vi försätts i situationer (läs: två efterföljande matcher) där motståndarna får möjlighet att spela på en tämligen behaglig ledning.

 

Med allt detta som grund för oron så är det nu också ytterligare ett orosmoment i form av Alexander Steen. Jag hoppas verkligen att det inte är någon större fara med honom.

Okej. Den lilla rara fotbollskillen tittar på min mage och undrar om jag ska ha någon bebis. "Nej", säger jag ettrigt. Vad antyder ungen? Att jag är tjock?! Sedan kommer det: "För det är allt en liten fet mage du har där" säger han och pekar.

 

Okej. Men inte har väl jag gått upp bara för att jag intagit en chips-kakor-pizza-pommes frites-och glass-diet? Jag ville förstås få svart på vitt att så inte är fallet. Jag skakade om vågen lite, tog ett djupt andetag och ställde mig på den. Då visar skrället fem kilo MER än vad jag trodde!

 

Okej. Så, fem kilo upp alltså. Och då trillar poletten ner. Jag kan faktiskt se att det är en muffins-uttöjd kula på mitten av mig, och i andras ögon kan muffinsgömman tydligen lätt bli tagen för en bebisgömma. Även i andra än 3-åringars ögon, tror jag.

 

Så därför. Nu ska GOTT bytas ut mot LCHF light. Och Morran ska jogga betydligt mer än mellan soffan och köket i periodpauserna.

 

Jag har ju LCHF:at light-stil tidigare och tycker väldigt bra om det sättet att äta. Light-version jag kört är en mer liberal form med lite mer kolhydrater i form av grönsaker och rotfrukter, samt inget hysteriskt nej till till exempel pasta och potatis. Däremot äter jag inte så stora mängder kolhydrater (a´la pasta och potatis eller skräpmat) som inom "vanlig" kosthållning.

 

Men när jag flyttade från Sundsvall blev det mer och mer att jag övergav det till förmån för kolhydratfrossa. Varför? För att jag var dum och lat. Och lite sugen.

 

Det är helt enkelt en vanemässig enkelhet i att göra makaroner i stället för blomkålsmos. Och pasta ÄR gott. Men faktum är att om jag bara kommer över bekvämlighetströskeln, så är LCHF-mat minst lika god i mitt tycke. Och jag vet att jag mår bättre av en bra balans mellan protein och bra fett – och mindre mängd kolhydrater än "normalt".

 

Jag kommer att göra precis som sist, nämligen köra den här liberala stilen. En enligt mig vettig version för någon som jag som vill bli av med lite "trivselvikt". Det blir kanske inte LCHF i direkt mening, utan snarare precis som jag alltid har ätit, men bara minus den där värsta skiten:

Men innan vi börjar blir det lite popcorn till hockeyn. Eller ja, jag kommer ju inte att ha något totalstopp för  det där med att unna sig. Bara det görs med måtta.