Förutom att MODO straffades av Rögle (vilket för mig blev något av en parentes) i lördags har helgen bjudit på stora saker. Silver till juniorkronorna i Junior-VM – och ett slut på NHL-lockouten.

 

I vanlig ordning är det förstås extremt tråkigt att inte lyckas nå guldet, men hur man än vrider och vänder på det går det inte att komma i från att silver i JVM inte är något att skämmas över. Hur långt fram i kön jag än må stå i skaran som sedan barnsben levt enligt "second place is the first loser"...

 

Sverige ska vara stolta över sitt silver. Att ta sig till final ÄR stort – speciellt under ett lockout-år. Att Sverige tagit sig dit ännu en gång befäster vårt lands storhet som hockeynation. De blågula gör en bra turnering och  trots att storspelare saknades visade det här laget alla eventuella tvivlare att de kunde. En väl sammansatt grupp och en bra attityd och är (nästan...) guld värd.

 

USA var det bättre laget, absolut. Utgången var inte orättvist. USA glänste medan de svenska spelarna kanske inte riktigt spelade över sin förmåga på det sättet som ofta krävs för att bli nummer ett. Men Sverige hade lika gärna kunnat stå som guldmedaljörer. Och det hade inte varit orättvist det heller.

 

---

 

Och så var ju NHL-lockouten över. Ä N T L I G E N.

 

Nu blir det en kort säsong med få matcher vilket i sig kanske kan känns tråkigt. Men jag vägrar att se det så negativt. Har det varit lockout så har det. Det går inte att göra något åt nu.

 

Dessutom kan det kanske också vara positivt med en kort säsong. Även om jag inte är del i skaran som tycker att 82 matcher är för många, så kan ändå tänka mig att få matcher efter en lockout kan innebära större intresse för hockeyn. Helt ologiskt borde det inte vara att publiken resonerar som så att få matcher = alla matcher är tokviktiga.

 

Sist lockouten upplöstes vid den här tiden var säsongen 1994–1995. Vad jag vet äventyrade inte det något, snarare tvärtom? Och rent personligen är ju den lockouten (eller ja, dess slut) något av en ny epok för när Quebec Nordiques drog till Denver och blev Colorado Avalanche – och laget och Kung Forsberg vann Stanley Cup säsongen därpå...

 

Hur som helst, av rent egoistiska anledningar vill jag förstås ha i gång ligan – även om säsongen blir kort. Dessutom, för hela ligans överlevnad känns det väldigt viktigt. Hockeyn i USA, och därmed överallt, behöver det för att inte hamna ännu mer på efterkälken gentemot landets större sporter.

 

---

 

Derby mot Timrå i morgon. Hockeytempot rullar på!