Dag 3: Dina föräldrar

Bankomaten och Mäster. Mamma och pappa. Oj, vad mycket jag älskar dem. Oj, vad mycket de gjort för mig. Oj, vad jag är glad att de uppfostrat mig.

Skaran med personer som säger sig ha världens bästa föräldrar är många. Jag är en av dem. Men precis som vanligt så tycker jag också att jag har lite mer rätt än vad andra har. Därför vill jag utnämna mina föräldrar till just världens bästa – i sanningens bemärkelse.

Jag gillar harmoni. Jag vill ha mitt liv så att vågskålarna är på samma nivå. Jag tycker om att väga saker – för eller emot. Hela tiden. Och det gör att jag ibland blir både långsam och irriterande. Men i slutänden så blir det riktigt bra. Tack vare att jag fått den här förmågan av mina föräldrar. Förmågan att inte se allt svart eller vitt utan att kunna tänka ett steg längre. Förmågan att kunna se två sidor av saker. En av de viktigaste egenskaperna som finns.

De har lärt mig att vara taktfull, diplomatisk, vidsynt, stå upp för mig själv, tro på mig själv, vara ödmjuk, lyssna, prata och vara ärlig. De har fått mig att förstå att jag alltid är värd guld. Att de älskar mig och ställer upp till hundra procent – för att det är så man gör för dem man tycker om.

Hela tiden har de låtit mig lära av mig själv. Istället för att sätta upp regler har de visat att de litar på mig och mitt omdöme. Jag har fått förtroende och därmed lärt mig att förvalta det. De har funnits där och ställt upp på så mycket så jag inte vet hur jag ska kunna tacka dem. Jag kan inte räkna antalet gånger de skjutsat mig hundratals mil för hockeymatcher eller något hästrelaterat, hämtat mig mitt i natten, ställt upp med ditten eller datten samt: gett fan i att säga "vad var det jag sa?" när de för ovanlighetens skull försökt få in mig på ett spår som jag valt att strunta i och sedan suttit där med svansen mellan benen.

Och allt detta har de gjort utan att curla och göra mig bortskämd. Hur de nu lyckades med det. Men tack. Tack, tack, tack!

Dag 2: Din första kärlek

Krister. Okej, allra först kom Zeb Arness, Joakim von Anka, Kalle Anka, Emil i Lönneberga, Karlsson på taket och indianen Comes Running. Sedan kom mannen med stort M: Peter Forsberg.

Men sedan! DÅ kom Krister.

Vi hittade varandra direkt. Båda två hade en fascination för att slänga smörgåsar på väggen, bita folk i ryggen, vägra äta frukt och putta stackars Jocke i brännässlorna och sedan aspirera på att vinna en Oscar genom att spela oskyldiga.

Det jag föll för var att han var så bra på kast med liten död råtta och att han alltid vann över mig när vi körde hoppande grodan samt vågade åka pulka mitt ut på vägen. De andra fegisarna höll sig till backen. Sådant byggde ju inte upp några kärleksfulla känslor hos mig... Eventuellt var det också för att han var den enda som tyckte om att jag bet folk som snodde min cykel.

Vi hade mycket kul ihop. Efter något år växte vi ju ifrån det där med att kasta smörgåsar och bitas. Ungefär vid den tiden så hamnade jag i en konflikt mellan mitt kvinnliga Barbie-älskande jag och mitt manliga Barbie-hatande jag. Ena dagen kammade jag och Murke håret på dockorna och andra dagen kom Krister och då blev det en regelrätt massaker i Barbiebyn.

Och är det något jag alltid gjort så är det att ställa upp för mannen vid min sida. Så inte tappade jag förtroendet för Krister för att han rakade av dockorna allt hår och drog av dem ben och armar. Men visst var det lite tungt dagen därpå när Murke ville veta vad som hänt. Det var kanske då som hennes engagemang startade för att man som tjej ska våga sätta ner foten.

Sedan minskade mina starka känslor när jag blev utskickad från en lektion för att komma ut och prata ner honom från ett träd. Min tuffa kille hade klättrar upp i ett träd och nu vågade han inte komma ner. Fail! Men visst, klart att jag ställde upp. Jag pratade ner honom på fem röda och sen gick vi in på lektion igen och han berättade hur smart han var som genom den här smarta planen lyckats döda en hel lektion så vi slapp den. Och jag ville tro honom. Men liksom... Det blev aldrig riktigt samma sak efter det där.

Några år senare tog han revansch. Klart att jag inte kunde gå och vara likgiltig över en kille som klarade av att slå volter från högsta balken uppe på höskullen. Och är det något jag alltid tyckt om så är det personer som utmanar mig och sedan gör det själv när jag fegat ur.

Men sedan växte vi i från varandra i alla fall. Att skrika "Nu vill jag faktiskt av!" när jag efter mycket tjat fått upp honom på hästryggen var inte det bästa sättet att få mig sugen på fler sessioner på höskullen. Så det slutade där.


Dag 1: Presentera dig själv

Kärt barn har många namn. Morran, Översten och Morr är vardagsmat. Själv har jag länge jobbat på att förankra Maja Gräddnos som smeknamn på mig själv, men har istället fått nöja mig med att kallas för Elaka Måns. Anledningen till att jag nöjt mig är att jag genom åren lärt mig att välja mina strider. Annat var det förr... Men nu är det Morran 2.0 som gäller. Jag har lärt av mina misstag. I dag reser jag bara ragg över folk som tar sista chokladbiten.

Jag tycker om hockey och människor i allmänhet, mig själv och Peter Forsberg i synnerhet. Vi är så tajta jag och han att jag omnämner honom som Kung Forsberg eller God Himself. Vi (snälla, märk inte ord nu! Låt mig leva på "vi" så jag mår bra) föll för varandra 1992 och två år senare blev det riktigt allvar. Sedan dess har det bara fortsatt. Oj vad många gånger jag missat skolan på grund av den mannen. Antingen för att jag firat, sovit efter en lång hockeynatt eller sörjt en skada.

Innan han kom in i bilden hade jag förutom min kära far Mäster också flertalet andra manliga förebilder. Främst var det Zeb Macahan, Joakim von Anka, Karlsson på taket och Emil i Lönneberga. När jag var sex år skaffade jag mig en egen griseknoen, precis som Emil. Min heter dock Murke. Vi är lite som hund och katt men än har vi inte haft ihjäl varandra. Som tur är så jobbar hon på att imitera Moder Teresa så förhoppningsvis ligger jag inte så illa till. I alla fall så är hon en del av eliten som jag kallar mitt livsheroin.

Sport är min grej. Hockey är solklar etta och sedan har vi förstås ridsport. Hästar. Ridning. Ett saknat kapitel för mig just nu, men jag hoppas att jag snart kommer upp på mina höga hästar igen. Jag behöver det. När det gäller hockey så älskar jag den sporten och allra mest älskar jag mina lag MODO, Colorado Avalanche och Philadelphia Flyers. Och förstås Tre Kronor.

Jag skulle aldrig någonsin se en hockeymatch utan turtrosorna på. För mig är dem, liksom en massa ritualer, heliga. Men numera riskerar jag inte livet för en seriematch. Ritualerna håller jag till en sund nivå. Turtrosorna är ett kärt ämne. Jag har så klart många och det är en evig jakt för att utöka samlingen. De är sorterade efter vilken kaliber de har. Det finns de som duger i krig och det finns turtrosornas rolls royce. Inga man använder en simpel match alltså. De spar jag på till dess att det är liv eller död som gäller. För tyvärr slits det på dem. Numera är det mer hål än tyg i de luxe-modellen.

Bloggen är inget forum för någon presentation av vad som får det att rinna till i trosorna, men förutom God Himself på isen och Zeb Macahan så kan jag avslöja att Gunvald Larsson brukar vara bra på att åstadkomma just det. Jag är svag för svensk film inklusive Astrid Lindgrens berättelser samt gamla Disney-filmer.

Jag älskar westernfilmer och bra musik och tycker att Zeb Macahan och David Bowie är världens sexigaste män näst efter Kung Forsberg. Tror jag. Ibland lider jag av beslutsångest – och ibland inte. Jag har ofta olika strumpor på mig och jag kan låta som en brunstig säl på beställning.

Om jag fick bestämma skulle det inte finnas något väder och världen skulle vara lite mer linjär, men kanske också rutig, randig och rak. Helst inte svart och vit. Jag är ett fan av grått. Fast ibland är jag själv väldigt svart-vit. Då brukar jag få pisk av Murke och så rullar det på i en grå sörja till dess att hon ger upp och livet blir allmänt rosaskrimrande. Jag älskar när världen är skrimrande och jag får hoppa runt på mitt rosa moln!

Men ibland är det någon som spricker hål på den bubblan och då lyssnar jag på storheter som exempelvis U2 och Rolling Stones och så blir jag dölycklig direkt. Överlag så lyssnar jag på världens bästa musik och mitt motto är att allt var bättre förr.

Och vad gör jag om dagarna då, förutom att utföra ritualer inför hockeymatcher och leta turtrosor? Jag sysselsätter mig med att utbilda mig till världsförbättrare. Eller ja, i alla fall till att förändra världen och vara en del av demokratin. Det vackra yrket där man är med och skriver historia, gör människor glada (nåja...) och informerade och alltid träffar nya människor. Så är det. Jag pluggar, jobbar och ligger i. Beundransvärt!

Fast nu tog jag i lite. Inte bryr jag mig om att förändra världen! Det värsta jag vet är när folk kommer fram till mig på gatan och vill att jag ska rädda världen. Gör det själv, latmaskar! Och inte är jag intresserad av att vara en del av demokratin eller att göra någon annan än mig själv glad.

Det enda jag vill med mitt yrke är att synas och höras. Och att slå alla i TP och liknande spel där kunskapen sätts på prov. Jag är, precis som alla andra inom den här branschen, narcissist. Det som lockar mig är att få en legitim anledning till att ständigt och jämt lägga näsan i blöt. Jag går igång på tanken att få ringa till vem som helst, när som helst och fråga om vad som helst – och hänvisa till att VI vill veta.

Och just det: det är lätt att tycka om mig! Det säger alla och framförallt jag. Som ett resultat av detta är jag övertygad om att alla som inte gör det är den sortens människor som man inte vill vara ensamma med i en mörk gränd.

Framförallt så är jag dessutom en enkel person. Det enda jag vill ha är någon som sätter sig ner med mig, får mig att hålla tyst och sedan berättar tio saker om världen som jag inte redan vet. Zeb Macahan är en sådan person. Honom tycker jag om. Och jag gillar fiskbullar.

Du då?

Detta blir roligt!

Ni har säkert sett den. Utmaningen som cirkulerar runt i bloggvärlden och som går ut på att man ska skriva om ett specifikt ämne varje dag? Till exempel om sig själv (bästa ämnet!), sin första kärlek, vad man har i handväskan eller vad man tror på och så vidare.

Eller så har ni inte sett den? Jag har fått för mig att min blogg är den enda bloggen ni läser? Känns som att man fått allt man vill ha genom ett besök här. Så fungerar i alla fall min värld. En dos av Kung Forsberg och en dos av Morran, ja det borde väl räcka för de flesta.

I alla fall så hittade jag utmaningen här. Och det är alltså tänkt att jag ska haka på den och skriva om detta:

Day 1: Introduce yourself
Day 2: Your first love
Day 3: Your parents
Day 4: What you ate today
Day 5: Your definition of love
Day 6: Your day
Day 7: Your best friends
Day 8: A moment
Day 9: Your beliefs
Day 10: What you wore today
Day 11: Your siblings
Day 12: What´s in your bag
Day 13: This week
Day 14: What you wore today
Day 15: Your dreams
Day 16: Your first kiss
Day 17: Your favorite memory
Day 18: Your favorite birthday
Day 19: Something you regret
Day 20: This month
Day 21: Another moment
Day 22: Somthing that upsets you
Day 23: Something that makes you feel better
Day 24: Something that makes you cry
Day 25: A first
Day 26: Your fears
Day 27: Your favorite place
Day 28: Something that you miss
Day 29: Your aspirations
Day 30: One last moment

Men jag kommer förstås ta det på svenska. Så ni hänger med!

Nu är jag inte särskilt bra på att följa regler, så jag kanske gör lite som jag vill. Ibland skriver jag, och ibland inte. Men vi gör ett försök. Och så väljer jag bort de ämnen som känns för privata. Typ mina rädslor och vad som får mig att gråta. Sådant är väl knappast av allmänintresse? Det ligger i alla fall inte i mitt intresse att sprida information om det.

Nu ska jag alltså presentera mig själv. Men jag börjar nog i morgon. För nu är det tentaplugg och hockey som gäller.

RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...