Samla ihop sladdarna
Morran ♥ Ringo Starr
Klart vi är som gjorda för varandra. Fröken Bitter visste det direkt hon såg honom, och jag gjorde ingen besviken. Jag föll direkt för vildingen. Platt fall. Han har allt, och ja, då kan ni ju förstå vilken fin kombination vi två är. Fuxar har alltid legat mig varmt om hjärtat. Inte bara för att Zeb Macahan hade en liten fux, utan också för att det visat sig vara färgen på flera av de hästar som snott en bit av mitt hjärta. Likaså småttingar som är vilda och ponnylika. Har du 38 000 kronor över så är du välkommen att låta lilla Ringo bli min.
Vad säger du pappa? Ringo vore väl något? Så slipper du tänka ut en födelsedagspresent, menar jag.
Men jag har förstås inte glömt bort Moro. Bärplockaren är kärlek han också och bitterdamen är en ängel som låter mig rida medan hon tar sin järnhäst till hjälp (eller stjälp, kanske) genom leran. Så här stiliga var jag och Moro ute i skogen:
Tyvärr blev det ingen bild på en trött och svettig Fröken Bitter på cykel, men förhoppningsvis blir det fler tillfällen att ta den typen av vackra och exotiska bilder.
Bärplockaren och vilden tillsammans:
---
Under tiden som bitterdamen fick sig en rejäl genomkörare av Rid-Hitler lekte jag kameraman (kvinna?). Tyvärr är det nog så att jag inte har en karriär inom det yrket eftersom det mesta som filmades var sand och skog, men de här bilderna lyckades jag i alla fall få till.
Men om jag nu skulle vilja bli skräckfilmsregissör, som jag var inne på häromdagen, så har jag ju en bra start här.
Rid-Hitler hade ett bra uttryck som jag tycker är väl värt en plats på mitt kylskåp och på sängväggen för rejält inpräntande: "Inga djupare analyser nu, ut och gör om´et!" En rejäl sanning och något som både jag och bitterdamen har lovat oss att försöka börja lyda.
---
Nu ska jag koka ägg. Blir de löskokta så vet jag inte vad jag gör. Jag har fan världens mest svårkokta ägg som minsann inte kan bli annat än löskokta hur jag än bär mig åt. "Har du satt på plattan?" frågar Murke. Jag är så glad att jag har vänner som inser min hjärnkapacitet. Verkligen.
Som två fingrar
Jag saknar er! Fining-hästar. 
♥
Mycket hästsurrande nu, vilket tyvärr inte faller samtliga i smaken. Men i alla fall mig, och det är ju nog så bra.
Dagens musiktips: Row My Friend - The Unisex
Nu, mer pluggande. Gör jag något annat? Nej. Men så här ska det inte vara hela tiden, hoppas jag.
En säck potatis
Efter ungefär fem timmar inne på Hööks för att den bittra damen skulle leta upp schabrak och "något billigt" så fick jag äntligen frukost. Max blev det, och där var vi inte ensamma. Daniel Westling, alternativt hans look-a-like, var också där men jag var dock mest fascinerad över Fröken Bitters givmildhet som sponsrade min frukost. Eller ja, särskilt förvånad var jag ju inte. Bitterdamen gillar att skämma bort mig och ta hand om mig som om jag vore hennes egen avkomma.
Nog om frukosten. Jag har inte träffat Fröken Bitters ögonsten Moro sen i våras, och minst sagt kan man säga att ekipaget gått framåt (att jag sedan lyckades fånga dem i de sämsta ögonblicken är en annan sak). Den snygga polacken har musklat till sig och blivit en supertrevlig drömhäst. Han var så snäll att jag, som saknar både balans och känsla efter några års frånvaro från ridningen och dessutom fortfarande tycker han är stor, kände mig relativt säker.
Snyggingar!
Fröken Bitter - världens sämsta fotograf? Ja, det verkar ju så, helt skärpt är hon ju i alla fall inte. Men det klart, hon har ju andra goda sidor, förstås, eller hur var det nu? Oavsett vilket så fångar det ju i alla fall vad jag behöver få ordning på. Sitsen, och hållningen, kan ju vara en bra start att göra något åt redan från start. Men i övrigt är jag nöjd att jag inte var alltför nervös och att jag satt av utan att först sitta och snegla ner mot backen och dividera med mig själv om jag skulle slå ihjäl mig eller inte innan jag nådde marken. Framsteg!
Sedan har vi ju vissa ryttare som ger en komplex på allvar. Att se det här ekipaget (snygging till häst med underbar galopp!) gör att man lite lätt undrar vad det är man håller på med. Riktigt fin ridning.
Nu hoppas jag att det blir mer hästeri och ridning i höst, för gud vad jag känner att jag saknat det!
I morgon är det dessutom kanske dags att stifta bekantskap med en ny kärlek. En fux, 155 centimeter och vild. En perfekt vapendragare till mig tyckte Fröken Bitter. Och det tror jag också. Fuxar, 155:are och vildar är ju en perfekt kombination och verkligen min grej.
Nu gör det bara ont
Hur många gånger fick du vem som helst att inse att "nej, hästar är nog inte så dumma ändå"? Och hur många gånger fick du mig att inse att det var en så jävla tur att du stod där bakom stenen, att du var du och inte någon annan? Kärlek.
Att ditt hjärta stannade. Hur ironiskt är det? Hur kan världens största och mest prickfria och varma hjärta stanna? För att de finaste försvinner först?
Rest in peace.
Jag fick tio år med dig. Tack för dem! ♥
Hälsa Ruter ess! Jag vet att du saknat honom. Men ät inte för mycket knäckebröd bara. Var snälla.
Bildstorm (som Fröken Bitter kallar det)
Efter en längre tids riduppehåll har jag nu sakta men säkert (nåja) kommit igång igen tack vare Fröken Sötnos, nämligen TrollMin. En "stresspuppa"* enligt Fröken Bitter, men en guldklimp enligt mig.
TrollMin - söt och snygg! En dam som inte gillar att stå still och som tycker full fart är ett utmärkt alternativ.
Moro, Fröken Bitters älskade polack. Jag älskar också Moro, men hans ägares stora favorisering gör att man vill gå upp i atomer. Att ta kort på Moro gör hon med glädje, eftersom han är så snygg, men stresspuppan TrollMin duger förstås inte. Dessutom finns det en annan och ännu viktigare aspekt som gör att jag just nu känner en liten törn mot stackars oskyldiga Moro. Det är han som får ta mitt agg mot den bittra damen som vägrar inse mina skador som förutom allmäna och allvarliga problem med allt nu också innefattar en bortrakad fotknöl och diverse andra fotproblem. "Det är inte synd om dig!" basonerar hon ut samtidigt som hon med värre hypokondriska drag än vad jag lider av kastar sig om Moro och utbriser "Stackars Moro!" i tid och otid. Alltid är det något fel på den där hästen. Just nu är han dödshalt. I alla fall om man får tro hans ägare.
Herr Fossing. Eller Fossil som Fröken Bitter och hennes anhängare envist hävdar att han heter. För fridens skull kallar vi honom helt enkelt för Fosse. En liten unghingstkrabat som just åkt på "sommarkollo". Världen sötaste, och snällaste, lilla bebis.
Här vill jag visa upp mina fotoskills. Den första bilden är som synes ett härligt porträtt av Moros hovar under en ridtur för x antal månader sedan. Ett snyggt foto, om det inte vore för oskärpan och allt annat som blev fel. Men ni kanske förstår tanken i alla fall? Det var tänkt att det skulle bli bra.
Bild nummer två visar mig själv, Fröken Bitter och Moro. Eller ja, det skulle ha visat oss tre. Istället blev det en bild som inte visade något annat än att jag inte är en mästerfotograf. Men det var bra tänkt, som man säger om felpass.
Fler bilder på Moro och hans hypokondriska matte.
Vackra TrollMin! Bilderna med min usla mobilkamera gör henne inte rättvisa, men det är bättre än inget.
* Ordförklaring: "Puppa" är norrländska (eller Söråkerska) för det andra svenskar kallar för surfitta, idiot, bitch och andra nedvärderande ord som ska beskriva någon som inte är riktigt perfekt utan har ett grinigt humör. Det är också Fröken Bitterska för det som Den Blonda Häxan kallar för muffen och jag för Lill-Morran, samt verb för lek med densamme.
---
Att Detroit inleder med att vinna var ju ungefär lika upplyftande som det är att gå upp klockan fem på morgonen. Jag hade önskat mig en superfinal mellan Chicago och Pittsburgh men får istället återigen se Detroit. Nej, jag känner redan nu hur humöret för all framtid försämras. Ingela, kan du raka av dig håret kanske?
Nu ska jag återgå till pluggandet som jag fick lägga på is när min huvudvärk blixtrade till.
Det gör ont, men på ett fint sätt
Pain is temporary. Glory is forever.
Rest in peace.
My darling, my love
Jag är grymt ridsugen. Fröken Bitters ridsurrande och de här bilderna gör mig helt galen och jag måste bara försöka att ordna så jag kan börja rida på Timrå Ridstadion snarast möjligt.
Dels är det pengarna och dels är det tiden som är problem. Utöver ridningen tillkommer det pengar till buss och eftersom Västernorrland har gigantiska busspriser så är det ett problem av den större kalibern. Skolan tar mycket tid och dessutom har jag ibland föreläsningar så det kan komma att krocka med ridningen och då känns det mindre kul.
Men jag vill!
Grattis RGB och Ninja! Grattis Sverige!
Jag tänker inte säga ett knyst om att Rolf-Göran Bengtsson och hans Ninja hoppade bort guldet (som SVT uttrycker det) utan vill bara tjoa och tjimma och vara i extas över det silver de hoppade hem idag.
Jaja, silver is the first loser, och visst hade de kunnat ta guldet, men den här prestationen är ändå helt magisk.Silver i en av Sveriges absolut största idrotten och den näst största ungdomsidrotten. Och det av en ryttare som varit på topp i flera år och gått den långa vägen för att ta sig dit. Jo, jag kanske är en smula partisk. Min favoritsport nästefter hockeyn och dessutom min svenska/världs ridsportfavorit. Givetvis höjer jag en sådan här prestation högt, men som sagt media, ridsport är ändå en riktigt stor sport.
Så kom igen nu då. Ge honom cred för detta. Gärna åtminstone några minuter i rampljuset i SVT och en eller annan sida i pressen. Ett OS-silver i ridsport är absolut minst lika stort som ett silver i cykel eller tennis. Och nej, detta var ingen knall eller överraskning. Det var ett silver som gick till en av världens absolut bästa ryttare och som absolut inte har något att be om ursäkt för över att han fick stå näst högst upp på pallen i en OS-final.
Nyförvärvet på Hövesåsen
Det ä konstigt med ponnyer. Fast att de är envisa (värre än mig) och har en förkärlek till att bita en, så saknar jag dem nu när jag är i Norrland.
Omplåstringsdags av charmören
Sötis-prinsen Ville är skadad. Nu står han med ett bandage som pryds av en grön linda och han är inte alltför nöjd. En misstänkt hovböld är ingen trevlig upplevelse och att han har riktigt ont är det inget tvivel om. Förhoppningsvis är det ändå just en hovböld och inget ännu värre.
Idag skulle jag egentligen till fantastiska Norge och hälsa på Murke och Jojjo, men eftersom Ville ska ombandageras en gång om dagen samt få medicin så väntar jag med att åka dit. Den preliminära planen är nu att sticka dit efter festivalen istället. Det känns som allt skjuts upp hela tiden, men det prositiva är att jag får mer tid här hemma.
Strax kommer Em så vi ska åka in till stan och ta en ordentlig fika med massor av surrande innan jag ska upp till stallet igen och lägga ett nytt förband och ge honom en dos medicin. Förhoppningsvis blir han lite gladare av att få ett blått eller silverfärgat bandage istället för grönt.
---
Grattis till Linda som fyller 22 idag!
Where the streets have no name
Finaste, bästa, underbaraste, mest magiska ponnyn någonsin.
Nu blir det stallet. Tjipp!
"Jag gör som Paris Hilton, jag"
Så sa Fröken Bitter och sedan tog hon med katten Doris på trav.
Igår var jag iväg på ponnytrav för första gången i mitt liv. Lite konstigt ändå med tanke på att jag hållit på med hästar (och då särskilt ponnyer) så länge jag kunnat prata och dessutom ägt ett russto med bra travstam.
Nåväl, jag och Fröken Bitter hade kul trots ovädret och att det inte blev några framskjutna placeringar för Bitters syster och hennes två ponnyer. Mest intressant är dock att en katt är det som drar mest uppmärksamhet bland en massa folk.
Hur snygg får man vara? Den här beautyn blev min favorit.
För övrigt har jag just kommit hem från universitetet. Långa dagar, men imorgon är jag ledig från redigeringen. Då vankas det journalistikpluggande och en sväng in och fika tror jag.
Nu ska jag... Jo då. Fortsätta plugga.
Nästan lika bra som gulingen
Numera är det sällan jag ser ridsport på TV annat än sammandrag från Globen, Göteborg och andra stora evenemang. Idag var det dags för världscupfinalen och då satt jag bänkad igen.
Världens näst bästa häst (på en fin andraplats efter Gulingen) visade återigen vilken fantastisk häst han är. Shutterfly och Meredith Michaels-Beerbaum visade kyla och gick ut och fixade segern. Stort, starkt, snyggt och mästerligt!
Lite synd att inte Rolf-Göran Bengtsson och Helena Lundbäck kom något högre upp i resultatlistan dock. Och framförallt att det inte alls gick vägen för Marcus Ehning, en av mina absoluta favoriter. Även om inte jag har hängt med alltför mycket i vad som händer i hoppeliten numera, så verkar Marcus ha åkt på motgång efter motgång. Jäkligt tråkigt då han är en ryttare jag verkligen unnar all framgång. Det är nästan så att han spelar i samma division om The God Himself, och ja, då är man faktiskt bra.
Avslutningsvis. Det som kändes mest var avtackandet av Butterfly Flip i Scandinavium. Det var riktigt mäktigt att se. En häst väl värd alla hyllningar som går att få.
Upp på mina höga hästar igen
Det blev ytterligare en tur ut till ridskolan, och mitt ridsug har verkligen satt igång på allvar nu. I helgen kommer Jojjo upp och då ska hon ta med mina ridkläder. Jag ska haka på Fröken Bitter och börja rida där jag också. Hästarna verkar riktigt trevliga och kunniga och detsamma med ridinstruktörerna.
Jag klarar knappt att sitta på läktaren och se andra rida. Jag måste börja igen jag också. Flera av hästarna där har redan väckt kärlekskänslorna till liv och inte blir det lättare att sitta still när än den ena och än den andra påminner om mina gamla favoriter och älsklingar...
Fröken Bitter och... Fröken Skimmels namn har jag visst glömt. Zemira?
Nåja, bilden säger dock kanske mer om min hopplöst usla mobilkamera än ekipaget i sig.
...Eller var det kanske låga hästar? Jag är ju den eviga ponnyryttaren jag.
Inatt börjar det. Är jag nervös? Ja. Är jag så nervös att jag bara vill springa ut barfota i snön och kyla ner mig? Ja. Kommer jag göra det? Nej. Detta är Sundsvall, inte Värmland. Här beter man sig civiliserat.
Klockan tre drar Colorado-Minnesota igång. Det får bli radio inatt. Herregud.
Nu ska jag gå ut och sniffa lite i korridoren. Idag luktar det brända popcorn istället för pannkakor med sylt. Jag känner mig så lugn av den brända popcorns-doften. Man känner sig så hemma.
Truly, madly, deeply
28 oktober
Nu är hon sedan länge inte längre min, men hon tar ändå upp en stor del av mitt hjärta och jag betvivlar att någon annan häst någonsin kommer kunna uppta större plats än vad hon gör.
Det var kärlek vid första ögonkastet. I alla fall från min sida sett. Hon däremot hade inga tankar på att se mig som sin kompis och det dröjde en hel lång sommar med mycket blod, svett och tårar innan hon till slut började acceptera mig. Men därefter, då gav hon också allt för mig. Hon var precis som jag på alla sätt och vis. Envis, ego, självupptagen och... alldeles underbar. Det var kanske därför vi tyckte så mycket om varandra.
Dessutom är det exakt ett år sedan bombmatchen i Löfbergs Lila Arena, och igår fick hela Swedbank utrymmas på grund av brandlarm. Det händer minsann alltid något när MODO och Färjestad möts.
En söndag som alla andra
Nu är klockan över åtta, och jag kan bara stryka hästeriet från listan. Någon städning, pluggande, mailande eller annat uppordnande har det alltså inte blivit av och nu orkar jag inte. Suck.
Att rida och tvätta hästarna tog betydligt längre tid än väntat, och det är väl något jag borde ha förstått sen tidigare. Som hästtjej brukar man snabbt få lära sig att allt tar mycket längre tid än vad man först räknat med. Åtminstone i stallet. Att duscha en envis shetlandsponny är inte det lättaste och speciellt inte då han är livrädd för vatten. Ulan däremot skötte sig som den gentleman han är och stod mest och myste.
Snällis och Dummis
Dessutom var det en av de första uteritterna för Ulan sedan i början av sommaren, eftersom han haft problem med spruckna hovar som tvingats vila utan skor under hela sommaren/hösten.
Nu blir det sporten och sedan ska jag se på film.
Tjip!
Ridbilder
Vill jag söka det programmet måste jag dock läsa Foto B och att bli en bättre fotograf är nog inte helt fel... Därför fick kameran hänga med upp till stallet idag och fota lite. Som vanligt när jag sköter kameran är det motivet och inte min fotokunnighet som är något att hänga i granen.
Hästarna skötte sig väldigt bra och ridningen går framåt för både C och M, och för Ulan och Villes del har konditionen förbättrats avsevärt och dessutom börjar det till och med komma fram lite muskler. Ser riktigt bra ut!
Åh vad jag saknar Guldlock! Eskilstuna... Alldeles för långt bort.
---
Jag ska förhoppningsvis få en ny mobil. Den här lilla sötnosen ska förhoppningsvis bli min. En blå vill jag ha, och förhoppningsvis kan jag få den imorgon!
En ny mobil är verkligen på tiden.
Tjipp, tjipp. Storstädning står på schemat.
