Jag avlider. Jag försmäktar. Jag kreverar. Jag stupar. Jag dör.

Årets magplask är här, och det enda positiva är att jag inte bor i Linköping, eller att jag är Emma i det här läget. Jag lider med henne helt ofantligt mycket. Att ha ett MODO-hjärta och vara i Cloetta Center idag... Nej, usch...

Hemskt, hemskt, hemskt. Och Skröders tackling... Nej, så farlig var den inte.

---

Som om det inte var nog med förra helgens bravader, liksom. Eller det faktum att jag är sjuk och så orkeslös att jag inte orkar göra någonting alls (nya taktiken: att gnälla kanske hjälper*). Men imorgon, då ska jag vara aktiv och pigg oavsett om jag är det eller inte. Det är det bästa sättet att hantera en förlust.

Over and out.

*Nä, det gjorde det inte. Det borde jag dessutom ha vetat.