Igår var det om sagt dags att skriva högskoleprovet. Provet som skulle bli min biljett till journalistprogrammet på Mittuniversitetet. Dagen som skulle rädda min framtid.

Hade jag pluggat? Jo då. Och inte så lite heller. Hade jag bästa tänkbara förutsättningar? Japp. Fullt fokus och klockren koncentration. Bra mat och promenad för att få frisk luft och bli piggare. Var jag frisk? Ja. Ingen förkylning, ingen huvudvärk, inget magont eller något som kunde sno åt sig koncentration. Och som pricken över i var alla norrlänningar tysta som möss när de satt och skrev. Ingen satt och andades högt bakom mig, ingen tuggade på pennan och ingen ställde dumma frågor. Cola och choklad fanns tillgängligt så det var bara att knapra i sig för att höja energinivån.

Som sagt, bästa tänkbara förutsättningar alltså.

Hur gick det då? Åt helvete. Jag höjde mig inte. Detta var sista chansen och jag fick inte bättre än sist. Tungt, tungt, tungt. Hela gårdagen var helt åt helvete. När jag sedan skulle tröstäta chips med dip ville det sig inte bättre än att jag glömde köpa dip. Istället stod jag alltså där med bara gräddfil. Inte min dag på något vis alltså.

Men, efter regn kommer ju solsken. När allt var som mörkast, då kom Fröken Bitter.

Istället för 2,0 fick jag en TV. Hon tyckte så synd om mig för att provet gick åt helvete och för att jag tvingats sitta framför min lilla TV och kisa, så hon lät mig ta hennes istället. När hon fick höra om min vedervärdiga dag åkte hon hit så vi kunde ha Grey´s Anatomy-kväll och när hon åkte hem så lämnade hon kvar TV:n.  Det är vänskap det.

Fler borde vara så snälla som hon. Så nu vet ni det. Det krävs lite mer än en glass eller liknande för att toppa detta.