Att spela i Tre Kronor är hedersamt och något samtliga svenska spelare bör vilja göra. Det är jag den första att skriva under på. Jag ställer mig frågande till hur man inte kan vilja representera sitt land och få iklä sig Tre Kronors matchdräkt, såvida man är skadefri, är i bra form och inte har någon privat angelägenhet (nybliven förälder/väntande eller annat familjärt eller liknande). Men, oavsett anledning (eller icke anledning) så ska varje spelares beslut accepteras.

Aftonbladet hade nu en artikel om att det är MODO som sätts i fokus när denna "Nej tack"diskussion är på tapeten igen. Anledningen är att MODO är det lag med flest spelare som tackat nej. Bengt-Åke Gustafsson menar att det nog är någon sjukdom som går där uppe.

Vissa av spelarna, Peter Forsberg, Tobias Enström och Mattias Timander har ett givet skäl till att tacka nej i och med sina skadefyllda säsonger. I ett sådant läge tycker jag som sagt att det inte är något att diskutera. Är man skadad/har haft en tung säsong med skador och därför inte är hundra så bör man heller inte spela. Henrik och Daniel Sedin tackade nej på grund av att de nyligen blivit föräldrar och detsamma gäller Per Svartvadet. Niklas Sundström sa för ett bra tag sedan att han kommer tacka nej till landslagsspel. Varför har jag ingen större koll på.

Men, är man inte hundraprocentigt motiverad att spela så ska man heller inte göra det. Susse är gudomlig, men jag ser mycket hellre en mindre skicklig, men hungrigare, spelare ta hans plats i så fall. Nu vet jag som sagt inte varför Susse tackat nej och detsamma gäller många andra nej-sägare. Men min poäng är att det inte ska kastas någon mörk skugga på dessa nej-sägare. Jag förstår verkligen resonemanget om "payback-time" och håller med. Jag tycker spelarna ska betala tillbaka till Tre Kronor. Men är man inte motiverad så blir det ingen vettig återbetalning, och då kan det lika gärna vara. Man kan inte banka in motivation i någon genom att klanka ner på dem. Det hjälper liksom inte...

Därför tycker jag det är onödigt att fokusera på nej-sägarna som individer och varifrån de kommer (okej, jag vet att media arbetar för att få läsare och att den här typen av "attack-artiklar ger mer läsare) och huruvida de har skäl att tacka nej eller inte. Som jag skrev finns det vissa skäl jag förstår att man tackar nej på grund utav, men oavsett om man har skäl eller inte så känns det ganska ointressant.

Istället borde fokus ligga på att sträva efter att ytterligare höja statusen på landslagsspel och fortsätta sträva efter att få samtliga spelare att verkligen vilja representera Tre Kronor. Lägger man då fokus på det projektet så har man en del att göra, och jag själv har inga bra förslag till hur. Men att börja rikta missnöje mot nej-sägarna känns verkligen inte som rätt väg att gå. Inget blir bättre av det och det kommer knappast få spelarna mer intresserade av landslagsspel kommande säsonger.

---

Nyss hemkommen från ponnytrav. Vilken pärs! Snorkallt och blåsigt och jag har mest huvudvärk. Nu ska jag slänga i mig lite mat och sedan sticka till uni en sväng. Måste hinna hem till den magiska extasen Ryssland-Canada så det blir bråttom värre antar jag.

Och ja, tummarna hålls för Canada. Och Rick Nash får gärna avgöra, det är han värd.