Hemma i Värmland och Johnny Cash, Homer Simpson och Skallepär har växt upp till tre stora och bråkiga katter som inte längre tycker det är roligt att ligga i mitt knä och bli kliade på magen. Men lite stil är det ändå på dem. Hockey tycker de fortfarande är roligt.






Och vem kan klandra dem? Mys-pys med småkronornas fina seger mot ryssarna i går. Självförtroendet lyser och här är det ingen brist på detta med att våga och att visa mod och hjärta. Jag blir lyrisk över vad som finns att tillgå i framtiden och det känns minst sagt lite lättare att acceptera att Kung Forsberg och övriga giganter en dag lägger skridskorna på hyllan för gott.

När man ser småkronorna visa upp vad de går för och vad de har att ge i framtiden så känner jag att jorden trots allt kanske inte slutar snurra när Kung Forsberg lägger av.

---

Vissa höll dock inte måttet utan gick och la sig efter halva matchen på grund av uppstigning klockan fem till morgonen. Dåligt tycker jag.

---

Underbart skönt med en seger i måndags för MODO. De där trepoängarna har ju varit en aning ovanliga i höst så det var en lite extasifierad lycka, även om jag inte kunde se matchen. Och nu är det snart match igen. Heja MODO!

(Och hej, det var länge sen!)

Jag tycks ha varit riktigt snäll i år, trots att vissa personer tycks tycka motsatsen. Men den historien får hålla sig till min privata blogg istället, här gräver jag minsann inte ner mig. Istället kör jag en liten summering av mina julklappar.

Min kära klocka, träningskläder, smycken, stövlar, bok, tavla, kläder, godis, underkläder, hudvårdsgrejer och pengar blev fångsten.

Utan att rangordna så måste jag särskilt nämna en julklapp från min kära moster. Boken 21 steg till självstjälp. Hon vet precis vad som får mig att gå under av skratt.

"Varning! Om du är suicid, går på antidepressiva preparat eller har några andra psykiska störningar ska du inte läsa denna bok. Detta är ingen stjälvhjälpsbok. Vad du håller i handen är marknadens första självstjälpsbok. En feelbad-bok! En utmärkt bok att ge bort till någon som mår för bra."

En bok för mig. Humor i sin vackraste form.
 
Och så fick jag Familjen Macahan på dvd också. Hur glad jag var över det behöver jag nog inte nämna. Ej heller vad jag ägnade natten åt.

---

Lite övrig update:
*Har köpt världens bästa julklapp till Murke. Hon kommer att gå i taket av ren och skär glädje. Hon och en familj i Zambia.
*Bevis på att jag blivit för gammal: Somnade inför tredje perioden i förrgår när jag såg Philly-Tampa. Det stod 2-2 och jag är besviken över att jag missade upplösningen. Illa.
*Jag tycker Jean Paul Gaultier Le Male är världhistoriens godaste herrparfym utan större konkurrens. På en andraplats, väldigt långt bakom, kommer Armani Black Code. Inget nytt under solen i detta, men uppdateringen jag vill informera om är att jag i onsdags insåg att bara för att jag har den här smaken så behöver inte andra ha det. Och att jag kan acceptera det. Till skillnad mot mycket annat.
*Trosmarknaden är tämligen svag just nu. Jag har sonderat terrängen utan större framgång men oroar mig inte alltför mycket. Morgondagens match mellan MODO och Timrå kommer jag köra på ett säkert kort, likaså stundande OS. Förstås.
*På tal om OS så vill jag ha med Jacob Markström i truppen.
*Och på tal om honom så längtar jag de luxe mycket efter att JVM ska dra igång.

---

Nu ska jag träffa mina kusiner och lilla rara mormor. Hur rar hon nu kan tänkas vara efter en hård dags julfirande.

Vinst mot Luleå i går, härligt, härligt. Två poäng är bättre än noll, det kan även jag räkna ut. Här kommer mer bevis på mina mattekunskaper: 78 är mindre än 82. Jag sorterade mina trosor förut och räknade dem till 78 stycken. När jag fick höra om en värmlänning känd från TV som hade 82 stycken blev jag förstås bitter. Jag måste genast ha 85 stycken och därefter ska jag förstås spräcka 100-nivån. Så nu vet ni vad jag ska göra den 23:e när pengarna trillar in.

Lite mer intressant är kanske hur många av dessa som är turtrosor och vilken nivå man kan anse dem ligga på. Tyvärr är det ju inte så bara bara för ett par trosor att få epitet turtrosor. Det krävs en hel del. Ska man vara rikigt hård är det bara tre stycken som verkligen förtjänar en plats i turtrosornas hall of fame. Resten har tyvärr visat sig vara svikare som inte riktigt går att lita på i tillspetsade lägen.

Nu efter jul och nyår går ju hockeysäsongen in i just ett sådant läge, och då vågar jag inte köra några osäkra kort. Jag funderar därför på om jag redan nu bör investera i en tvättmaskin att ha här i lägenheten. Jag skriver upp det på min önskelista.

---

Här vid skrivbordet finns det två lappar som sticker ut från mängden med listor och liknande. På dem har jag skrivit med stora bokstäver i knallorange färg och lutat dem lite snyggt mot väggen så jag aldrig ska kunna undgå att se dem. Den ena är en ren fråga som uppmanar till lite yrkesmässig förbättring. Vad är grejen? är frågan, och ja, det kan man ju fråga sig. Men det är just det som är grejen, att man ska fråga sig detta. Då blir det mesta riktigt bra.

Den andra lappen är inspirerad av Piggelin och skriven för att jag ska tänka på att inte tänka så mycket. Man kan aldrig veta och vara helt säker, så det är onödigt att lägga ner tid och energi på att försöka. Trots att lappen står här och ständigt påminner mig om detta så tycks inte min hjärna vilja ta in den informationen. Varför är det så? Man borde få bestämma själv vad som ska stanna kvar och vad som ska passera ut genom örat. Då skulle jag har valt den här information till att stanna kvar och så kunde informationen om vad som kännetecknar en organisation försvinna, för det har jag aldrig haft nytta av att kunna.

---

Dagens låt: Sister Golden Hair - America
Dagens Macahan-avsnitt: The Rustler
Dagens strumpor: Mossgröna, på båda fötterna

Nu borde jag plugga, men jag tror nog att jag skjuter på det. Igen.

I går hade jag så mycket träningsvärk att jag under en halvtimmes tid seriöst funderade på att ta taxi in till stan för att handla. Men jag lät bli av den enkla kombinationen av följande anledningar:
a) jag ville inte få tränings-Hitler att krevera av vemod
b) jag ville inte kunna bli hånad över att jag är klen
c) jag ville inte bli smittad av svininfluensan som säkert alla taxichaufförer går omkring och bär på

Av totalt två timmars vistelse ute i gymmet blev nog min egentliga träning uppmätt till cirka 30 minuter. Resten av tiden ägnade jag mig åt att maska, inspektera så tränings-Hitler inte såg mig så jag kunde maska lite till, "vila", håna Fröken Bitter samt att anpassa alla maskiner så de var lagom för mig och dagisbarnen.

---

Idol-final i går och mest upprörd var Fröken Bitter över att Eriks flickvän var med uppe på scenen så länge. Riktigt pinsamt, tyckte bitterdamen. Riktigt mycket handgranatskastande i glashus av Söråkerskan tycker jag. För är det någon som skulle ha tryckt sig förbi allt och alla och äntrat scenen i ett sådant läge så är det linslusen från Söråker.

---

Luftslottet som sprängdes var alldeles lagom ofarlig för mig och jag skrek inte en enda gång. Jag blev lite betuttad i läkaren och tycker att helhetsbetyget blir fyra av fem toasters.

Efter bion var vi in på Shell och skulle panikhandla tranbärsjuice. Givetvis fanns det ingen och jag fick istället nöja mig med pepsi. Denna underbara gudadryck visade sig vara ett fullgott alternativ och en ypperlig medicin mot urinvägsinfektion, så nu är jag och Lill-Morran fit for fight igen.

Och heltaggade inför matchen, förstås! Heja MODO!

Vad är det med den här dagen? Lyckan blir bara större och större.

Först och främst sitter segersötman förstås fortfarande i från i går. Tre poäng hade givetvis varit guld värt, men vem bryr sig om en poängs bortfall när man får en så härlig seger ackompanjerad av världens bästa gud?

Och vad mer? Jo, jag inkasserade ett mer än lovligt skönt betyg på min hemtenta, klarade mig bättre än väntat på mitt övriga skolarbete, hittade tusen bra julklappar till allt och alla (nu är det bara att välja och vraka) och sedan kom det:

Reklam. Jag går och fyller på Pepsi för att slippa se eländet. Och så händer det. Världens i särklass underbaraste melodi (nåja, i hård kamp med målsignal när mina lag gör mål...) – introt till Familjen Macahan, How The West Was Won. Serien har äntligen kommit ut på DVD! Efter tiotals år av väntan för mig och resten av den här fattiga världen är världens genom tiderna bästa tv-serie äntligen utkommen på dvd! Det är så fantastiskt att jag bara dör en smula. För att dra mitt strå till stacken när det gäller detta med att man aldrig ska vara nöjd, så vill jag dock anmärka på typsnittet. Där hade jag önskat lite mer känsla, tack. Men man ska förstås inte döma guldet efter dess förpackning.


 

Finns att köpa på Discshop för ynka 299 kronor, vilket är i princip gratis för det här guldet. Jag ska förstås köpa alla tre säsongerna. Att inte göra det vore lite av ett plågsamt självmord tror jag.

Jag tror nog att den människa som inte älskar den här serien, den måste vara både hjärtlös och hjärndöd. En person man inte vill möta i en duell eller lämna sina barn hos, alltså.

Lördagen var magisk och nu håller jag tummarna för att den här sagen fortsätter på bästa möjliga sätt. Att se Kung Forsberg på isen är ren och skär lycka och extas. Nu kommer mitt tentapluggande i vägen för att jag ska hinna utveckla detta lite mer, men till och med Fröken Bitter var imponerad efter matchen i lördags. 

Fröken Bitter säger:
Vad fin han var Peter på intervjun... Jag tyckte att han lät positiv. Och nästan lite kaxig.

Fröken Bitter säger:
Aldrig hört honom uttrycka sig så... Kaxig, på ett ödmjukt sätt. DET är det bara Foppa som kan, tror jag.

Ja, när det kommer sådär fina ord från stans bittraste timrå-tattare, då jäklar är det hög klass på Kung Forsberg.

---

I dag är det tre år sedan världens bästa dåliga förlorare dog. Vila i frid morfar! ♥