Jag som bara äter "svensk mat", det vill säga svensk husmanskost, pizza, hamburgare och sådant ni vet, har i dag för första gången i mitt liv satt min fot på en sushirestaurang.

Trots påhejningar från de andra så vågade jag förstås inte testa någon rå fisk utan valde istället entrecote med ris. Ett bra alternativ tyckte jag. Dock sjönk modet när jag insåg att även detta skulle ätas med pinnar. Medan de andra världsvant hade full koll på sina och åt utan problem satt jag och försökte knipsa upp lite ris - givetvis utan framgång. Jag fick en lektion i hur jag skulle hålla, men det hjälpte inte. Bakom disken stod kocken och flinade. Till slut sa han "Du, det finns nybörjarpinnar här om du vill ha".

I ett sådant läge är det sista jag vill att retirera och ta nybörjarpinnarna. Jag ville bevisa att det går bara man vill. Men nej, jag gav upp. Jag lät hungerkänslorna gå före stoltheten. Inte särskilt hedersamt, men jag får helt enkelt träna med pinnar hemma tills jag kan den här fina konsten.

Men kontentan av detta är förstås given; jag vidgar mina vyer. Det du Stockholmsfjollan, det trodde du väl inte?

---

I morgon är det äntligen dags. Niklas Sundström ska spela. Jag är förstås redan smått lyrisk och beskedet fick mig att vilja ägna mig åt lite fingersafari. Men jag höll mig. Dels för att jag snart ska iväg och genomföra en intervju och dels för att det är bra med lite avhållsamhet. I alla fall tills vi vet hur matchen artar sig.