Och så kom beskedet som så länge hängt i luften. Skridskoåkaren med stort S har nu officiellt avslutat sin karriär. Enormt tråkigt och ledsamt. Tidigare har man trots allt kunnat leva på en minimal gnutta hopp, även om man haft kragen tillräckligt knäppt för att inte bli naiv och rusa i väg i alltför stora förhoppningar.

Jag kan verkligen förstå Andreas Salomonssons bedrövelse. Jag unnar ingen att tvingas till att avsluta karriären på grund av skador som sätter stopp. Att lägga skridskorna på hyllan när spelaren själv känner att han/hon vill avsluta, efter att ha fått ur sig det de vill, är antagligen alla spelares dröm. Att vilja få avsluta på sina egna villkor är för mig en självklarhet och därför är det så svårt att förstå högen som envist hävdar att Kung Forsberg borde lägga av/redan ha gjort det. Han är ett typexempel på det där med att vilja avsluta karriären på egna villkor och jag tycker det är beundransvärt, men framförallt helt logiskt.

Har man fått avsluta karriären genom att själv känna att man är färdig med hockeyspelandet så tror jag dessutom att det känns betydligt bättre efteråt. Lättare att se framåt och lättare att se tillbaka på hockeytiden med förnöjsamhet och inte ångest över att inte finnas med. 

Kronprinsen Salle var verkligen värd att själv få diktera ihop villkoren för när han skulle sluta vara en skridskoåkande gud, men tyvärr så hjälper det ibland inte hur mycket man än vill och hur mycket man än kämpar för att ta sig tillbaka. När kroppen säger stopp så är det så. Tungt.



                                                        Tack för allt Salle!

Och så skänker jag en tanke till Linda och Emma som avgudar Salle lika mycket som jag beundrar Kung Forsberg. Jag lider med er.