Världens bästa kapten Per Svartvadet var som spelare och kapten allt vad man kan önska sig. Han är MODO:s meste spelare genom tiderna och nu händer det jag önskat sedan ett år tillbaka. I kväll när MODO tar emot Färjestad ska nummer 39 hissas upp i taket bland fint sällskap.

 

Själv ska jag jobba och kommer antagligen inte hinna se så mycket av matchen, men läsa desto mer om den efteråt. Gissar att TT kommer att skriva en del om ceremonin också. 

 

Per Svartvadets betydelse för MODO hockey går nog knappast att beskriva i tillräckligt positiva ord. Det räcker med att nämna hur han ledde MODO till guld 2007 – och hur han ledde hem stjärnorna när han drog i gång "återvändartåget".

 

Känslan har varit att han har burit föreningen på sina axlar i många år och tagit ett enormt ansvar, både på isen och utanför. Han har varit en perfekt ambassadör för föreningen. Det är hedersamt nog för att hans nummer 39 i mitt tycke borde pensioneras likt Magnus Wernbloms, Anders Hedbergs, Nicke Johanssons och Per Lundqvists.

 

• 3-1 till MODO efter två perioder. Håll i detta nu!
• Jag kan inte låta bli att tycka att det är helfel att Junior-VM går i Ryssland. Tycker att alla JVM ska spelas i Kanada. Eller möjligen Sverige.
• Julen och mellandagarna har varit jättebra! Nu väntar Jojjon, jobb och sedan nyår. Därefter är det hundra procent uppladdning inför körkort som gäller.
• Har sagt att jag inte är en sådan person som går upp i vikt vid jul. Men tydligen stämmer inte det längre. Har svullat oavbrutet sedan den 20 december, tror jag.
• Trodde att eran var förbi, men nej. Arvika har återigen intagit utmärkelsen "Bästa pizzastad".
• Har skaffat Netflix. Kändes väldigt förmånligt, men insåg snabbt att i princip allt jag ville se inte fanns. Kanske inte så förmånligt ändå?

Bland mina mindra charmiga drag finns det där att jag är urtypen av en person som tycker bättre om att få än att ge (förutom när det gäller stryk). När det är dags för julklappsköp gör sig denna egenskap alltid påmind. Jag hittar betydligt lättare saker jag själv vill ha än vad jag hittar vad någon annan kan tänkas vilja ha.

 

Men det här året har jag faktiskt inte varit upptagen av att hitta vad jag själv önskar mig, utan snarare att jag har haft svårt att komma på bra saker rent allmänt. Hur väl jag än känner mina julklapps-offer, känns det otroligt svårt att veta vad jag ska ge.

 

a) överlevas

b) behövas

c) uppskattas

 

Men i år har jag haft svårare än vanligt, tycker jag. Därför ber jag redan nu på förhand om ursäkt för de av er som får en julklapp där b) och c) kan ha gått förlorad. Jag hoppas dock innerligt att krav a) uppfylls i samtliga fall.

 

 

 

Nu är teoriprovet för körkortet avklarat och i jul- och nyårshetsen ska jag finputsa körningen inför uppkörningen. Plus att jag ska hinna träffa allt och alla. Så därför skickar jag en julhälsning redan nu!

Vad: Skinplan vitamin C booster

Beskrivning: "Vitamin C Booster ska ljusa upp pigmentfläckar, minska blemmor, porer, fina linjer och rynkor samt ge en jämnare hudton."

 

Tre gram pulver ska nu testas och utvärderas. Jag gillar Skinplan sedan tidigare och har efter att ha hört en massa bra väldigt höga förväntningar på den här boostern.

 

Man ska använda Skinplan vitamin C booster var tredje dag och resultatet ska kunna ses snabbt (efter cirka tre veckor). Pulvret ska blandas med dagkräm och jag kommer att testa den tillsammans med Skinplan hyaluronic acid day cream som jag har använt under ett par månader.

 

Jag börjar testa den nu och så får vi se sedan när veckorna pinnat på.

 

Recension kommer förstås framöver!

På torsdag hade jag tänkt att (förhoppningsvis) ge mig själv en finfin tidig julklapp. Nämligen ett körkort. Men tyvärr blir det ingen uppkörning då på grund av sjukdom hos Trafikverket.

 

Nu får jag lägga ner tanken om att ta körkort innan året är slut och rikta in mig på att ta det i inledningen av 2012 i stället. Året 2012 blir alltså inte året då jag tog körkort, utan året då jag nästan tog körkort.

 

 

 

Nej, jag har inte vunnit på Triss. Det är snäppet bättre än så!

 

Ni vet vilka bekymmer jag har haft med att trycka ner mina gamla parfymfavoriter på rankinglistan och ge plats åt en ny? Vilken utdragen och krävande beslutsångest det har varit. En enda lång väntan där mina mest neurotiska, fåfänga och envisa drag har haft dragkamp. Utan resultat.

 

Fram tills nu! För nu har jag hittat rätt. En av dessa ska bli MIN nya parfym!

• Eau de Rochas Fraîche EdT
• Eau de Rochas EdT
• Eau Sensuelle EdT

Okej. Jag kanske drar i väg lite nu. Jag har ju trots allt inte hunnit med den där slutgiltiga "lilla" (ehm..) detaljen med att faktiskt känna efter hur de dofter – om de alls är något för min näsa.

 

Men nu låter jag magen komma före näsan. Och magkänslan säger att de här är som gjorda för mig. Och precis så säger även ögonen. För kolla vilka snygga, perfekta flaskor!

 

Direkt när jag kom hem från jobbet i går slängde jag i mig mat och sedan hamnade jag i soffan framför tv:n. Sitter där, halvtrött och seg, och så uppenbarar sig en fastkedjad gammal man vid en järnväg som som kravlar sig fram i jakten på en flaska whiskey. Miljön och utstyrseln kan inte ljuga. Det här är USA, andra halvan av 1800-talet. Vi pratar westernfilm. Och så tar det en sekund och jag är fast.

 

Hallå! Varför, varför, varför har ingen berättat för mig om tv-serien Hell on wheels?!

 

Jag fick ju snabbt sluta titta. Avsnittet som visade i går är antagligen en bit in i serien och jag måste ju börja från början. För Hell on wheels kan inte göra annat än att falla mig i smaken.

 

En googling ger att den utspelar sig efter inbördeskrigets slut och kretsar kring tidigare sydstatssoldaten Cullen Bohannon som vill hämnas sin frus och sons död. Hämndbegäret tar honom in i järnvägsbolaget Union Pacific Railroad och uppbyggnaden av den första transkontinentala järnvägen och allt som kommer med den på resan västerut.

 

 

Morran hissar: Hockeyvila. Det behövs nu när det är så mycket med annat.

Morran dissar: Körkortsfrågorna på testerna inför teoriprovet. Är sjukligt trött på tramseriet i hur frågorna – och svaren – är formulerade.

På lördag är det back to the beginning som gäller. Brynäs och Timrå gör upp i en utomhusmatch a´la hockey som det spelades när världens bästa sport tog sin början. Och på den tiden då när min kära mormor åmade sig runt Ulf Sterner.

 

Det ska alltså dags för utomhusmatch. Folkfest, PR och hockeyfest. Eller ett smärre helvete?

 

Expressen kör i dag ett uppslag på just ämnet utomhusmatcher. Kungliga krönikörerna Leif Boork och Magnus Nyström tycker till på frågan om vi ska ha utmhusmatcher eller inte. Boork står på Nej-sidan och Nyström på Ja-sidan. Och jag är snabb att sälla mig till NEJ. 

 

För ja. Jag, som i normala fall är först att skrika "Det var bättre förr!" är i det här läget snabb som en iller med att poängtera hur glada vi ska vara för utvecklingen. Hur skönt det är att ishockey i dag spelas inomhus. I lyxiga arenor där man slipper ha livet till låns på grund av 20 minusgrader.

 

Jag som är uppväxt i ett stall och en ishall – en islada där det faktiskt är kallt på läktaren och runt sargen – tycker att jag redan har fått min beskärda del av köldskador. Stelfrusna tår, gulnade fingrar och blodröd hudton är jag redan trött på. Därför är jag väldigt betuttad i dagens bekvämligheter i form av värme (hallå, går ju nästan att sitta i t-shirt i arenorna!!!) och mys.

 

Men jag kan ändå inte låta bli att svänga över till den andra sidan. Jag faller för Magnus Nyströms argument. Börjar faktiskt att tycka om det här med utomhusmatch.

 

För kom igen, klart vi inte kan vara sämre än kämparna från förr? En utomhusmatch per säsong, med den uppmärksamhet det ger till världens bästa sport, är precis som Nyström säger värt lite kalla fötter. Till och med en fryslort som jag kan faktiskt rycka upp mig en gång för ett gott syfte.

 

Och jag vill bjuda er som ska dit, spelare, ledare, personal och publik, på lite tips: Lager på lager-principen och ullsockor, förstås. Och tvätta inte ansiktet utan låt fettet finnas kvar som skydd. Dra på lite försvarets hudsalva också. Eller, för här skriker hudvårdsfantasten i mig, allra helst en välvårdande kräm anpassad för att skydda mot kyla och vind. Och glöm för guds skull inte att skriva testamente! Här finns inga garantier.

 

---

Samuel Påhlsson är på is igen. Nu håller jag alla tummar jag kan för att rehabiliteringen ska fortsätta gå bra och att han kan vara med mot AIK den 26 december. Och att hälsenan inte ska ge några som helst känningar.

 

---

 

En NHL-premiär redan innan året är slut ser ut att kunna bli verklighet. Men jag vågar faktiskt inte hoppas.

 

Det börjar närma sig julafton och jag har (faktiskt!!!) blivit beordrad att styra upp en önskelista. Det gör jag så gärna!

Som jag konstaterat tidigare. Ju äldre jag blir, desto svårare att få till en lååång önskelista. Men, det gick ju! Och även om detta är mycket "nytto-saker", sådant jag själv kommer köpa annars, så är det ändå precis vad jag önskar mig.

 

I övrigt känner ni mig för att veta vad annat jag blir glad för – även om jag inte vetat om att jag önskade mig just det! ♥

En av årets absoluta höjdpunkter närmar sig och i går presenterades den preliminära truppen till Junior-VM. De två jag direkt blev gladast av att se i truppen är förstås Arvikasonen (nu i Leksand) Jacob de la Rose samt Timrås Jeremy Boyce Rotevall. 

 

Timråkillen, tänker ni. En enögd MODO-galning kan väl inte glädjas åt att en Timrå-spelare tas ut? Men jo då. Ibland drar jag faktiskt av mig cyklop-glasögonen och agerar som jag bör även på fritiden. Då ger jag mig in i journalistrollen och blir så objektiv det bara går – och då får MODO-hjärtat sluta slå ett tag. Dessutom tycker jag att Boyce Rotevall är en väldigt intressant spelare med beundransvärd vilja och ödmjukhet.   

 

I övrigt är jag mest intresserad av kampen om Mika Zibanejad. Ottawa vill inte släppa i väg sin påläggskalv och det har jag all förståelse för. Klubben anser troligtvis att svensken utvecklas bäst på plats i Binghamton och spel på de mindre rinkar han är "tänkt" att spela på.

 

Men jag tänker lite patriotiskt och egoistiskt här. Jag hoppas verkligen att Svenska ishockeyförbundet ska kunna få med honom till Ryssland. Hur mycket jag än förstår att Ottawa vill ha honom kvar i farmarlaget, förstår jag Roger Rönnberg ännu mer som vill ha med guldhjälten igen. 

 

Dessutom måste det väl absolut vara ordentligt utvecklande att ta ledarrollen i ett landslag som har ett guld att försvara? Så frågan var Zibanejad bäst utvecklas går ju att diskutera. 

 

Nåja. Nu är det dags för MODO att ta sig an Växjö. Och för mig är det dags att ta mig an maten.

Vad: Pureology Hydrate Shampo och Pureology Hydrate Conditioner

Pris: Schampo cirka 280 kronor/250 ml. Balsam cirka 320 kronor/250 ml.

Om produkterna: Serie som ska hjälpa torrt och färgbehandlat hår. Sulfatfritt schampo som ska rengöra skonsamt utan att tvätta ur färgen. Schampot ska återfukta håret så att det blir mjukt och fullt av lyster, samtidigt som färgen behåller sin glans. Balsamet ska skydda håret och bevara färgen tack vare stärkande proteiner och vårdande plantextrakt. Ska ge ett mjukt, återfuktat och glansfullt resultat.

 

Nu har jag använt schampo och balsam från enbart Pureology Hydrate drygt två månader, samt av och till ytterligare ett par månader. På den här tiden har jag hunnit bleka håret och resultat och intryck av produkterna så här långt har varit ganska delat.

 

Men om det verkligen har med serien att göra, eller snarare det faktum att mitt hår den senaste tiden varit utsatt för mer än byte av schampo och balsam, är svårt att avgöra. Jag gissar att det sistnämnda alternativet har mycket att göra med hur jag upplevt schampot och balsamet.

 

Första månaden upplevde jag att håret kändes betydligt helare och friskare (mycket mindre torrt), mycket glansigare och att det höll sig fräschare längre tid, det vill säga att jag inte känner att det behöver tvättas lika ofta längre. Väldigt positivt, alltså! Vid den här tiden var jag helt totalt övertygad om att detta var mina nya älsklingar i hårvårdsväg.

 

Efter cirka en månads användning blekte jag håret (flertalet tunna slingor), vilket förstås tog en hel del på håret. Därefter blev det skillnad. Från då och framåt har jag tyckt att de positiva aspekterna har mattats av. Ordentligt.

 

Jag vet inte om det är blekningen bara som har gjort det, en eller flera övriga faktorer (årstidsförändning, andra vanor, bråkig kropp/hormoner, övriga hårprodukts-byten eller whatever) – eller om serien inte är så bra för mig som jag tyckte i början. Men jag gissar att det helt enkelt är en kombination.

 

Jag märker inte längre lika mycket av den där positiva känslan som var första fyra veckorna. Nu är håret "som vanligt", det vill säga torrt i längderna. Jag tycker alltså att resultatet blir ungefär som med övriga schampon och balsam – inte vare sig bättre eller sämre.

 

Jag hade nog högre förväntningar på Pureology än vad jag har märkt av... Jag trodde ju att det här schampot och balsamet skulle göra susen för mitt hår. (Ja, jag kan ha sett mig själv med världens hälsosammaste, glansigaste, välmående hår som plussats på i tjocklek och volym och hej och hå...). Men visst, lite tveksam var jag då sulfatfria schampon kan vara lite svåra för tunna, fina och raka hår.

 

Nåja. Dofterna till både schampot och balsamet är lite speciella. Först tyckte jag att det luktade apa, men efter första tvätten började jag tycka om dem. Naturligt, friskt och fräscht. Gott! Jag tycker också att produkterna bevarar färgen bra och där får serien ett bra betyg.

 

Balsamet tycker jag är riktigt bra. Tillsammans med schampot blir resultatet inte så mycket att hylla, men jag har testat detta med andra schampon och då tycker jag att det här har imponerat. Det reder ut enormt bra, är drygt och får (fick?) håret att kännas och se välmående ut. Jag håller det som ett av de bästa balsam jag testat. Helt klart köpa igen-kandidat!

Schampot är jag mer tveksam till. Just nu tycker jag inte att håret känns fräschare längre tid än tidigare (vilket det ju gjorde i början), samtidigt som det inte känns mindre torrt i längderna än med andra schampon. Jag vet att sulfatfria schampo absolut rengör, men känslan jag får är att håret inte blir riktigt lika rent nu.

 

Antagligen är det oljorna som stannar kvar (för att håret ska vara återfuktat) som inte gifter sig med mitt tunna, väldigt fina och raka hår. Kanske passar det bättre för grövre, lockigare hår? Hur som helst är det inte bättre än många andra schampon jag provat. Och med tanke på priset blir betyget inte mer än godkänt. Jag hade förväntat mig mycket mer.

 

Schampot får 2 ½ av 5 Morr!

Balsamet får 4 av 5 Morr!

Gårdagens förlust är inte så mycket att grina över. Det var en sådan där typisk "Vi förlorade. Nya tag nästa gång"-match. Inte vare sig mer eller mindre.

 

Första perioden, och speciellt inledningen, kan vi förstås stryka ett svart tjockt streck över. Detsamma med vår ineffektivitet. Det kändes tyvärr inte alls särskilt farligt trots fem mot tre-spel och oförmågan att sätta puckarna i powerplay blir det som kostar oss matchen. Men i övrigt gjorde MODO ändå en fullt godkänd insats på bortais mot hårt motstånd.

 

Jag ska erkänna att jag var mer negativt inställd i går. Jag har en förmåga att sätta väl hårda krav på MODO... Men några timmar efter matchen i går kunde jag alltså konstatera att det inte var så illa. MODO spelade helt okej och spelade upp sig efter en dålig inledning. Och än en gång fick jag lugn och ro av Bernhard Starkbaum.