Jaha, då var jag tillbaka här i bloggen. Sjuk och eländig. Feberyra, hostan från helvetet och hemma från jobbet för andra dagen i rad. Missar kvällens hockey och är för sjuklig för att orka köra i gång diskmaskinen och så vidare och så vidare.

 

Men framför allt är jag arg. För vilket jäkla helvete det är att få tag på ett rouge som upplever mina krav! 

 

För nu duger det inte med löst mineralrouge åt Morran. Det ska vara pressat. Och det ska vara med rätt ingredienser – det vill säga inte med fel ingredienser. Och så ska det ju vara en kall rosa färg som faller mig i smaken och, och det är här problemet verkligen kommer, det ska vara tillräckligt ljust och inte göra mig till påskkärring trots att jag bara nuddade rouget med borsten.

 

Men, men. Jag får ta itu med det bekymret när jag frisknat till. Nu är jag i alla fall förhoppningsvis tillbaka i bloggträsket, så ni lär säkert uppdateras i det här rouge-problemet senare.

Nu är vi inne i augusti. Jag kan inte för mitt liv förstå hur snabbt året har gått, hur fort tiden bara rusar i väg. Det är mer än ett halvår sedan jag tog körkort, fyra månader sedan jag flyttade, köpte bil och började nya jobbet. Och nästan två månader sedan jag var säker på att jag skulle komma i gång med bloggandet igen.

 

Sedan i torsdags har jag haft ledigt och börjar igen på måndag. Vid varje ledighet är det ett evigt kämpande att få ihop tiden. Jag hinner inte med allt – och framför allt alla – som jag vill hinna med. Att det går månader, ja till och med år mellan det att jag träffar vänner som tillhör mina allra närmaste känns inte bra för fem öre. Rätt och slätt: Jag saknar er så mycket att jag spyr.

 

Det, och att jag måste börja rida igen, är det som upptar mina tankar den här kvällen. Och att jag nog har orimligt höga förväntningar på en (för mig) ny mascara.

 

Då var det ett tag sedan igen. Bloggandet kom av sig. Efter att ha bloggandet regelbundet sedan 2006, och på denna bloggen sedan 2007, har jag haft två avbrott. Ett på en månad – och då såg jag det som en evigt lång paus. Och så nu. Ett uppehåll på två månader. Pausen var inte planerad någon gång, det bara blev så. 

 

Och sedan fortsatte den. 

 

Men nej. Detta med att inte fortsätta bloggandet är svårt för en sådan som jag. En som älskar att skriva, dels för att själv få läsa det, dels som en del i min smått narcissistiska läggning som också vill att andra ska ta del av det jag läser. Sedan är ju bloggandet ett sätt att samla bra saker på ett och samma ställe på nätet. (Ja, där har vi det egenkära personlighets-draget som lyser igenom. Igen.)

 

Däremot har jag i och med nytt jobb med mer skrivande igen fått utlopp för skrivandet och därför har bloggen kanat efter. Tiden finns inte, men framför allt är det energin som sinkar efter. Men viljan finns kvar, i viss mån. Det är mest  åt vilket håll bloggen ska få gå, som jag funderar över nu. Och den största frågan är när tiden ska finnas till att skriva...

 

Hockey? Annan sport? Hudvård och skönhet? Morrans reflektioner och egenkärhet? Kanske Morrans liv? Eller kanske en blandning av allt? Jag får fundera över det. Och så får vi se när inläggen dyker upp. Nu är ju comebacken gjord, så då kanske det bara rullar på sedan.

 

 

 

 

Eller ja, pärla och pärla... Det återstår ju att se. Min första egna bil är en vinröd passat, det är väl i stora drag vad jag vet. Just nu håller vi på att byta bromsskivor, belägg och ok. Sedan ska det det fixas nytt batteri och en lampa till en lykta fram. Och så krävs det nog en rejäl rengöring också. Men sedan så!

 

Jag har döpt honom till Red fox, och i dagligt tal får han alltså heta Räven. Min teknikprylar (Bobcat 1, Bobcat 2, Crow och Raven) har ju döpts efter djur som varit (är?) betydelsefulla för nordamerikanska indianer, och då tycker jag att även min bil ska få gå i samma spår.

 

Dock har det ju visat sig att mina ovanstående undersåtar alltid, med noll undantag, ständigt och jämt ska jävlas och göra livet surt för mig. Jag hoppas att Räven ska bryta den trenden. Om inte annat för att han faktiskt får ett helt inlägg tilläggnat sig själv.

 

Ju mer sällan jag bloggar, desto svårare blir det att göra det. För visst känns det som att om bloggen ekar tomt ofta, då borde det väl ändå vara ett högkvalitativt inlägg när det väl kommer ett? 

 

Men den här gången blir det inget sånt. Jag saknar dock bloggandet, så inläggen borde snart börja trilla in igen.

 

Hockeyn då? Kampen om Le Mat hårdnar, men jag är ganska oengagerad. Då var det roligare med MODO:s J20-silver i går och att Leksand lyckades ta sig upp. Även Örebro ska bli roligt (främst av rent egoistiska skäl!), men jag är ledsen över Timrås fall. Däremot tycker jag att jag har hämtat mig förvånansvärt bra efter MODO:s uttåg ur slutspelet.

 

Annars är det ju NHL som känns mest intressant just nu, även om jag lite grann önskat att Nordkorea skulle göra verklighet av sina hot och styra upp lite. Få ett slut på världen och därmed misären med Sidney Crosby... Liksom, ska det vara nödvändigt det? En skada när 87:an är i kanonform och briljerar, laget är på väg att slå sitt eget rekord och fullständigt får mitt hockeyhjärta att pumpa?

 

För exakt så är det, Pens lockar över mig allt mer nu inför Stanley Cup när det ser ut som att Avs och Flyers inte når dit. Det känns (som jag ju tidigare redan dillat om) fult att ta sig an Phillys rival så där, men jag kan ju inte ge kalla handen när Sid The Kid faktiskt på ett tillfredställande sätt axlat rollen som något av en ersättare till The God Himself Kung Forsberg...

 

---

 

Och så har jag ju ett liv utan hockey också. Jag har haft en jättemysig påsk, eller tid över huvud taget kanske jag ska säga. I dag har jag klippt mig (wohoo, 10 centimeter nu igen!!!) och köpt en bil. Och ätit Dumle har jag hunnit med också.

 

Nu: fundera över vilket solskydd jag ska köpa.

 

*En rubrik som med åtminstone min associationskedja faktiskt är fullständigt jättebra.

Det är mycket nu. På det där sättet att det görs sig bäst utan att uppdateras om, egentligen. På jobbfronten går det på i en väldig fart och sedan jag skrev sist har min bekymmersrynka i pannan hunnit bli djupare, jag har (typ) växt fast i bilen och jag har hunnit flytta. Eller flytta ut, ska jag kanske säga. Tyvärr, på sitt sätt. Tjohooo, på sitt sätt.

 

Men just nu är jag mest sugen på att sova efter en arbetsdag med mest skidor på schemat. Behöver vara fit for fight i morgon när det rullar på igen.

 

Veckan som kommer består av jobb och sedan fira Han som petar ner Kung Forsberg. Sedan är det mer jobb och så måste jag få tag i en egen bil. 

 

Innan mars är slut har jag ytterligare ett födelsedagsfirande som jag ser fram emot, och dessutom har jag som högt uppsatta mål att gå till biblioteket och låna Berättelsen om Pi samt fika med Murke. Plus: Ems ska hjälpa mig att inventera (läs: slänga) min garderob!

 

Och så livets mening då: Slutspelet är bara tre dagar bort och jag har faktiskt en riktigt bra magkänsla. Kör nu MODO! Bara köööööör!

 

---

 

Men ni undrar väl kanske mest vad jag ger för betyg på David Bowies nya album The Next Day? Jag twittrade om det för några dagar sedan. Eller var det kanske minst en vecka? Minns ej, dagarna går så ofantligt snabbt att jag inte har förstått än att det snart är vår år 2013 – inte vår år 2012. Hur som helst: 3 av 5 Morr!

 

---

 

Fick just panikångest. Tänk om Ems skulle roffa åt sig mina MODO-tröjor och hiva ner dem i någon av påsarna där det ska ligga skräp eller sånt som ska skänkas bort? Kanske bäst att stryka den där inventeringen trots allt...

Just nu ekar det lite tomt här i bloggen. För tillfället gör jag mig bättre i andra forum, som Twitter och Instagram. Jag väntar till dess att skrivlusten och blogglusten har hittat tillbaka, och det brukar den ju trots allt göra ganska snabbt. Annars är det bara att låta Kung Forsberg eller Zeb Macahan ge den konstgjord andning.

 

Nåja. I eftermiddag blir det hockey och i kväll eller i morgon är det nog äntligen dags att se Django Unchained! Bävar för att den ska vara blodig de luxe, men jag har så skyhöga förhoppningar på den att det räcker med att den levererar 10 procent för att jag ska vara nöjd.

 

Klockan bara går och går, men jag kommer inte i säng. Lika bra det.

 

Hur som helst har jag ett viktigt tips till er i konsten självhjälp. I dag lyckades jag råda bot på ett ofattbart obehagligt lock för örat. När jag duschade fick jag – förutom att tvingas duscha halva tiden i iskallt vatten – också in cirka tre liter vatten i höger öra.

 

Givetvis höll sig vattnet kvar där hur mycket jag än kämpade för att få ut det. Jag provade till och med att använnda tops i örat. Ja, tänka sig! Jag lät en en tops passera örats ytligaste delar.

 

Eftersom det inte funkade med vare sig tops, papper, bommul, gallskrik, blåsa och andas med stängd mun och näsa eller att försöka skapa vakuum för örat tog jag till det tunga artilleriet.

 

Så jag började hoppa på ett ben, gapade så stort jag kunde (vilket råkar vara en av mina paradgrenar), lutade huvudet åt höger och hade ett vickande lillfinger i örat. Höll på så ett bra tag – och så vips! Så hade det släppt.

 

Nu är jag ju ingen läkare, men som självdiagnotiserad hypokondriker och självutnämnd allmänexpert vågar jag ändå fastslå att det här är den bästa medicinen vid lock för örat på grund av vatten.

 

---

 

Lite kan jag se det som ett nederlag att skriva om lock för örat efter en veckas bloggfrånvaro. Speciellt med tanke på stundande NHL-premiär, avklarade Idrottsgalan och den historiska händelsen som jag mäktade med förra veckan när jag såg Sagan om Ringen-trilogin och Hobbit: En oväntad resa.

 

Men ni vet, det är ju den där prestationsslipsen som jag lättar på.

 

Over and out!

 

...blev faster till världens bästa lila tjej, såg Lilla hjälten kämpa för sitt liv, fann Han som faktiskt kunde peta ner Kung Forsberg från piedestalen och kunde få den sista chokladbiten, jobbade som sportreporter, sportredigerare och nyhetsredigerare och fick ta större ansvar, blev bättre och bättre på att lossa på prestationsslipsen, lekte massor med lilla Fotbollskillen, tog tag i projektet "körkort", insåg hur vansinnigt jobbigt det är att inte få jobba så mycket som jag skulle vilja...

 

 

 

...Och jag gick på betydligt mer hockey än vad jag kunnat göra de senaste åren, fick The Pony Soldier på dvd efter cirka 20 års väntan, blev blondin igen – för att sedan färga det brunt igen, hade fint besök från både Stockholm och Timrå, slog rekord i antal sedda filmer, slutade ha två olika strumpor på mig...

 

 

 

...Dessutom fyllde jag 25 år och hade en helt makalöst underbar födelsedag, i sportsammanhang framför allt njöt av JVM-guldet och att MODO gick till slutspel och hela härliga OS- och EM-festen, jag var på akuten flera gånger, opererade mig för första gången, blev av med mina smärtor, lärde mig att blodprov inte är så farligt och i sedvanlig ordning insåg att min familj och mina vänner är de bästa tänkbara.

 

På det stora hela, med facit i hand, måste 2012 bedömas som ett bra år. Yrkesmässigt har det inte varit särskilt bra under hösten och vintern – men resten av livet (haha! lärde mig under året att det faktiskt finns annat här i livet än journalistik och jobb, en spännande lärdom för mig) har varit som ett lyckorus under stora delar av den tiden.

 

Nu välkomnar jag 2013 och hoppas så klart att detta år ska bli ännu bättre! Och jag inleder med att säga grattis på födelsedagen till världens bästa mamma! ♥

 

• 3-1 till MODO efter två perioder. Håll i detta nu!
• Jag kan inte låta bli att tycka att det är helfel att Junior-VM går i Ryssland. Tycker att alla JVM ska spelas i Kanada. Eller möjligen Sverige.
• Julen och mellandagarna har varit jättebra! Nu väntar Jojjon, jobb och sedan nyår. Därefter är det hundra procent uppladdning inför körkort som gäller.
• Har sagt att jag inte är en sådan person som går upp i vikt vid jul. Men tydligen stämmer inte det längre. Har svullat oavbrutet sedan den 20 december, tror jag.
• Trodde att eran var förbi, men nej. Arvika har återigen intagit utmärkelsen "Bästa pizzastad".
• Har skaffat Netflix. Kändes väldigt förmånligt, men insåg snabbt att i princip allt jag ville se inte fanns. Kanske inte så förmånligt ändå?

Bland mina mindra charmiga drag finns det där att jag är urtypen av en person som tycker bättre om att få än att ge (förutom när det gäller stryk). När det är dags för julklappsköp gör sig denna egenskap alltid påmind. Jag hittar betydligt lättare saker jag själv vill ha än vad jag hittar vad någon annan kan tänkas vilja ha.

 

Men det här året har jag faktiskt inte varit upptagen av att hitta vad jag själv önskar mig, utan snarare att jag har haft svårt att komma på bra saker rent allmänt. Hur väl jag än känner mina julklapps-offer, känns det otroligt svårt att veta vad jag ska ge.

 

a) överlevas

b) behövas

c) uppskattas

 

Men i år har jag haft svårare än vanligt, tycker jag. Därför ber jag redan nu på förhand om ursäkt för de av er som får en julklapp där b) och c) kan ha gått förlorad. Jag hoppas dock innerligt att krav a) uppfylls i samtliga fall.

 

 

 

Nu är teoriprovet för körkortet avklarat och i jul- och nyårshetsen ska jag finputsa körningen inför uppkörningen. Plus att jag ska hinna träffa allt och alla. Så därför skickar jag en julhälsning redan nu!

På torsdag hade jag tänkt att (förhoppningsvis) ge mig själv en finfin tidig julklapp. Nämligen ett körkort. Men tyvärr blir det ingen uppkörning då på grund av sjukdom hos Trafikverket.

 

Nu får jag lägga ner tanken om att ta körkort innan året är slut och rikta in mig på att ta det i inledningen av 2012 i stället. Året 2012 blir alltså inte året då jag tog körkort, utan året då jag nästan tog körkort.

 

 

 

Det börjar närma sig julafton och jag har (faktiskt!!!) blivit beordrad att styra upp en önskelista. Det gör jag så gärna!

Som jag konstaterat tidigare. Ju äldre jag blir, desto svårare att få till en lååång önskelista. Men, det gick ju! Och även om detta är mycket "nytto-saker", sådant jag själv kommer köpa annars, så är det ändå precis vad jag önskar mig.

 

I övrigt känner ni mig för att veta vad annat jag blir glad för – även om jag inte vetat om att jag önskade mig just det! ♥

 

Kolla håret! Nu har jag vågat mig in på på den mörka sidan. Jag är brunett igen!

Har dessutom kapat cirka 10–15 centimeter och även om håret känns kooort är det ordentligt mycket fräschare nu när det slitna är borta.

Nu ska jag åka till Karlstad. I morgon väntar lunch med moster och sedan Färjestad–MODO. Hoppas trepoängaren i derbyt mot Timrå i går följs upp med ny seger mot vargarna.

 

*Fast det där vet man ju aldrig. Det bör nog tas med en nypa salt.

Det tar sig. I dag har jag varit och gjort riskutbildning 2, halkbanan, och är nu ännu ett steg närmare körkort. "Bara" lite finslip, kunskapsprov och uppkörning kvar nu!

 

Med halkbanan färsk i minnet kan jag lägga till en sak på listan över mina mindre bra egenskaper. Jag har nu konstaterat att jag, milt sagt, inte är någon stjärna på att hinna stanna eller väja på riktigt halt underlag. Men jag får sjukt snygga rosiga kinder av att hänga i bilen upp och ner. Det är väl alltid något..?

 

Nu ska jag äta och sedan bär det av till lustiga familjen. Lilla fotbollskillen fyller ju år i dag! Gissar att det förutom släktkalas också blir kalas med alla "djuren" som tigerpojken älskar så mycket.

 

 

Jag säger inte att mitt hår är helvetet på jorden och att det får mig att vilja köra mig själv i en köttmixer. Det blir sånt liv då. Tjat och gnat om att det finns viktigare (?!) saker i livet än mitt hår.

 

Men jag säger i alla fall att det är skapligt risigt. Topparna behöver klippas, men framför allt är det färgen som lämnar en hel del att önska. Förutom den ej så uppskattade utväxten på cirkus.. Ja vad kan den vara? Jag undviker för tillfället i allra största mån att se mig i spegeln för att undgå hårmisären, så det är svårt att veta svaret. Men jag tippar på 7 centimeter. Ja, förutom det så är det en sån där fruktansvärt opassande icke-färg.

 

Det ser ut som att jag inte riktigt kunnat bestämma mig. Ska jag vara blond eller ska jag vara brunett? Och även om detta stämmer tycker jag inte att det ska synas.

 

Så därför sitter jag med en Goldwell skumtoning i handen. Och jag behöver er hjälp over to the dark side. Ska jag tona det brunt?

Jag har ju faktiskt varit duktig med detta Instagramandet. Det är ett väldigt passande forum för mig som är både lat och egocentrisk. Dessutom kan man (eller?) skriva hur långt man vill, till skillnad mot Twitter som visserligen är ett bra forum att träna sig i ingress-skrivandet, men ofta känns för trångt för alla mina viktiga ord.

 

Nåja! Här är lite bilder från Morran_mrsforsberg på Instagram:

 

 

Tidigare i år berättade jag om att ett av mina mål den här hösten är att lätta på prestationsslipsen. Alltså att minska min prestationsångest och försöka bli bättre på att vara nöjd med mina egna prestationer inom jobb. Jag tycker absolut att jag är på rätt väg – men det kan bli ännu bättre!

 

Förut trillade jag över en artikel i ett tidigare nummer (nummer 22) av tidningen Amelia som på ett sätt berör det här. Artikeln "Chilla – och lyckas i karriären!" handlar om att bli vad som kallas "smartlat". Ett perfekt ord! Alltså att lägga fokus på det som är viktigt och att våga chilla för att återhämta sig så att man orkar ge järnet när det är befogat.

 

Jag fastnade för ett citat av "stressdoktorn" Tomas Danielsson som är beteendevetare med inriktning på stress. Han säger så här till Amelia: "Smartlata är oftast de som kommer längst i karriären, just för att de har förmågan att prioritera viktiga saker och vaska bort annat. De springer inte på alla bollar och kör slut på sig själva utan skjuter mål."

 

Och för en sportnörd som jag var det där förstås ett perfekt sätt för mig att förstå vad det hela handlar om. Eller framför allt att få ord på det – så att jag (förhoppningsvis) lättare kan greppa det.

 

 

---

 

Övriga av målen då? Ridningen har jag inte kommit i gång med. Och tyvärr ser det ut som att det projektet får fortsätta vila ett tag till... Jag har vare sig den tiden eller ekonomin just nu, men hoppas att det lättar efter årsskiftet. Körkortet är jag ju i gång med och mer hockey har det blivit. Det ser värre ut med det där bokläsandet... Hittar aldrig tid till det.