Nu har jag en politisk uppmaning.

Jag drömde om Kung Forsberg inatt igen. Den här gången dominerade han som vanligt tack vare sina passningar, sin fantasi, sin blick och sin förmåga att hålla pucken. Han lekte fram smörpassningar och som pricken över i gjorde han hattrick i Stanley Cup-finalen. Hela världen strålade och snurrade som aldrig förr och det var omöjligt att veta om man levde eller om man hade dött och hamnat i himlen. Visst, kanske ingen skillnad mot alla andra nätter, men den här gången inspirerades han av sig själv och sa inför tredje perioden: "Nu kommer målen". Och sedan gick han in och blixtrade in tre fantastiska mål. Hela taket i Pepsi Center lyfte och så såg man hans ansikte på stjärnhimlen så som man ser Simbas pappa i Lejonkungen ni vet. Otroligt romantiskt och vackert var det.

När jag vaknade fick jag tokångest, grav depression, akut magsår och dödlig hjärtbrand över tanken på att detta kanske inte händer.

På grund av en fot. Vi kan klona djur. Vi kan diskutera hjärnkirurgi med asiater gratis och förståeligt om vi så vill. Jag kan till och med lita på att en liten, liten plastbit jag stoppar i datorn tar hand om och lagrar saker åt mig. Men vi kan inte få världens bästas fot att fungera så han kan spela hockey på den nivå han själv vill.

För hockeyns skull, för min skull, för hela världens skull, så borde vi satsa på sjukvården. Kan Kung Forsberg spela så får vi bättre hockey, och får vi bättre hockey får vi en bättre värld. På sikt skulle detta med största sannolikhet stoppa alla krig och besvärligheter. Jag är övertygad om att det kan bota både aids och cancer. Kanske min hypokondri, strokeattacker, hjärtattacker, järnbrist, blodbrist, bitterhet och raljerande rappakalja utsvävningar också.

Imorgon ska jag köpa en lott och om jag vinner tio miljoner så ska jag först köpa Emporio Armanis Diamond-parfym och sedan ska jag se till att satsa resten på fotsjukvård och forskning. Så snälla, nu håller vi tummarna!