Nu har vi musik på bloggen!

Jag tänkte på de stackare som inte har Spotify eller som ibland sitter vid datorer där man "absolut inte alls under några villkors vis" får ladda hem Spotify eller andra program. Jag tänkte alltså på mig själv.

Men nu är det problemet löst. Hädanefter kan jag sitta i skolan och lyssna på musik inne på min blogg istället för att bråka med youtube eller liknande vilket bara tar tid och energi från det där jag borde göra, det vill säga skolarbetet. Detta är alltså bra ur många perspektiv. Måste säga att jag saknar Blixten lite. Nu skulle hon få se på "gubbrock" minsann.

Givetvis är det inget som drar igång och spelar automatisk och givetvis är det bara bra musik, Morran-musik.


                          U2 på Ullevi i somras

Musikspelaren hittar ni här till vänster i sidmenyn.

Jag bad Fröken Bitter om en lista på vad hon älskar mest med mig. Så här lyder den:

1. Att jag alltid låter henne köra med mig och hämtar ett glas pepsi utan gnäll
2. Att hon får hämta mig vid tåget och att jag då aldrig bangar en lunch
3. Att jag så gärna tar med kameran och leker fotograf

Sedan kom hon tyvärr inte på fler punkter. Jag kom i alla fall på en anledning till att jag älskar henne och det är att hon gör så orimligt gott rotmos.

Lördagen bestod av ett lättare ridpass på ridstadion för ekipaget och jag satt på en pall och fotade och filmade. Här är resultatet:

Återigen har vi insett att min framtida karriär som kamerakvinna och fotograf inte lär gå spikrakt uppåt och helst bör läggas ner redan nu.



Det är alltid lika kul att se Söråkerskan och hennes bärplockare. Utvecklingen är minst sagt stor och det blir extra tydligt för mig som inte ser dem varje dag. Bitterdamen själv är innerst inne även hon lyrisk över framstegen de gjort tillsammans med Rid-Hitler, men behöver inse det ännu lite mer. För man får faktiskt tycka att man är jääävligt bra ibland!

---

Nu är det dags för period två. Heja MODO!

Jag ljög. När jag sa att jag bara önskade mig en sak till, och att det var en tio år yngre Patrick Roy i MODO-kassen, så glömde jag bort en sak.

Jag önskar mig nämligen den här sötnosen också:

Pappa, du vet att du är världens bästa va?

Är det inte konstigt att man kommer hem från England, med shoppingmeckat London, och direkt beställer från H&M? Jag kan minsann aldrig låta bli och är alla företags dröm. Bara det ramlar in lite nyheter eller erbjudande så har jag klickat hem en beställning snabbare än jag hunnit svara på vem som blev årets NHL-rookie säsongen 94-95 eller vem Christopher Lee gästspelar som i Familjen Macahan.

Och på tal om det, vad shoppades i England då? Ja det blev inte så mycket som jag hade velat, förstås. Lite smink och hårgrejer fick dock följa med och eftersom kläderna fick stanna kvar var det alltså inte mer än rätt att köpa hem lite från H&M nu.

Dagens i-landsproblem: Min spotify-lista har nu blivit så lång att jag inte orkar leta igenom den när jag vill lyssna på en specifik låt. Därför måste jag söka upp den på nytt och därmed blir det en massa jobb med att återgå till min spelningslista igen.

Nu blir det True Women och sedan förhoppningsvis sovdags.

Näpp, det blev inget sista inlägg förra gången. Och det ska vi vara glada över! Mindre glada kan vi vara över att det inte blev någon trepoängare i dag. Nåja, hockey tar vi i morgon, nu blir det en liten redogörelse för visiten hos Jojjon.

Jag gillade England. Mycket. Det första jag möttes av var två poliser med varsin AK5:a och då infann sig genast mitt lugn. Poängen fortsatte sedan trilla in för UK när jag upptäckte saker som att det är gratis att gå på offentliga toaletter, det är bra tryck i handblåsen och tunnelbanan är inte hälften så farlig som i Stockholm. Ja, sen var det nog några fler saker jag tyckte om också.

Tack vare lite idioti från Murke och Ems sida (jag blandade mig inte i det där) så åkte vi förstås fel och fick därmed en liten trevlig utflykt i Burbery innan jag äntligen fick träffa min prinsessa. Även en lågstadieunge med grava problem med matematik kan hänga med och lyckas räkna de få tillfällen jag kramar mina vänner, men min prinsessa Jojjon kan alltid räkna med en stor dos närhet. Efter att ha varit ifrån varandra i ett halvår, samt att jag tillbringat dagen med Murke och Ems, var det helt ofattbart skönt och tryggt att se FBK-trollet.

Englandsvistelsen bestod i korta drag av lite rundvandring i London (mer respektive mindre frivillig), tusen miljarder tåg-, tunnelbane-, och bussresor, shopping, rännande i Oxford, pussande på Jojjon, pizzaätande, drickande, festande, slagsmål om vem som kunde mest om Emil i Lönneberga (jadå, jag avgick givetvis med segern), skridskoåkning, beslutsångest inne på Primark, tusen ovetande expediter som inte hade en aning om vad Ole Henriksen är för hudvärdsmärke, badrumsbråk (jadå, jag avgick givetvis med segern), filosoferande och elakheter (jadå, jag avgick givetvis med segern), tv-tittande, utdömande av brittiska X-factor och deras "idoler", ytligheter, svensk musik, fascination över brittiska killars framgång på dansgolvet och okunskap om Spotify, chokladätande (denna kategorin tog Murke hem!), kartläsande, neurotiska paniktankar (här briljerade jag) och outfit-dilemman.

Ja, nu blev det ganska långt detta som ju skulle bli kort. Men jag har förstås inte ändrats. Skönt va?

Vissa var djupt koncentrerade i att studera kartan och brydde sig inte om att jag ville ha uppmärksamhet. Som tur är kom jag på något sjukt vackert som jag var tvungen att ta kort på istället:




Lätt att tro att det är Murke som gjort hjärtat, men nä. Faktiskt inte. Det snällaste hon sa till mig var när vi hade ett djupt samtal och jag frågade henne om hon tyckte att jag var smart.
"Du, jag har tänkt på det där. Och jag vet faktiskt inte."

Två gånger under helgen pep Murke till om att ta kort. Den första var när vi hittade den här telefonkisosken och den andra var när hon såg lite blommor.

I Oxford hittade Murke en riktig tjur. Tyvärr fick hon inte med honom hem.

Sedan hittade hon de vackra blommorna, och då krävde hon förstås att få ha
med sin stora favorit på ett litet hörn av bilden.

Vi åkte skridskor och jag fick inse att jag minsann inte utvecklats till någon Salle den här gången heller. Jag hörde Mästers tjat "böj på knäna för fan!!!" men inte hjälpte det. Jag skyller på konståkningsskridskorna, den dåliga isen och alla brittiska idioter som konstant var i vägen för just mig.

Inflyttningsfesten för Jojjon och hennes golfnisse blev lyckad.
Fullast vinner, bakfullast förlorar. Jag och Murke tog hem de titlarna.

Jag och min prinsessa och jag och min narr.

Tre timmar innan Jojjon blev av med oss.

---

Hur det känns att vara tillbaka i Sundsvall? Jodå. Fröken Bitter och hårdrockaren stod med banderoller och välkomnade mig (i alla fall nästan) och därefter bjöd de mig på Max, så ja, jag är nöjd.

---

Nu skrev jag visserligen att jag får ta upp hockeyn i morgon istället, men jag måste ändå poängtera att jag tycker det är hutlöst knepigt att Tre Kronor kunde förlora trots att jag var iklädd turtrosornas rolls royce. Ems vill förstås få detta till att turtrosorna inte fyller någon funktion, men det gör de visst det. Det måste ha varit någon annan felande länk. Jag gissar att det berodde på att jag inte såg matchen.

Lite för mycket Kaiser Chiefs och lite för lite pluggande är dagens genomgående tema. Nu är frågan om jag ska lägga mig eller om jag ska plugga. Suck, vilka svåra beslut jag har att ta itu med.
I morgon åker jag till Stockholm och på torsdag är det England som gäller!  

Jag har börjat packa, men det är inte klokt hur mycket som inte får plats och hur dåligt humör jag kan bli på. Kung Forsbergs lyckade träning lättar dock upp och det blir nog bra detta, trots att jag kommer befinna mig i världens omittpunkt vad gäller hockey och därmed missa det mesta. Jag kan erkänna att jag fortfarade är grinig över detta, men mitt stenhjärta längtar faktiskt för mycket efter Jojjon, Ems och Murke för att jag ska avboka och stanna hemma.

Om planet kraschar? Ja, då har jag tänkt mig att mina tillgångar ska delas till mindre behövande. Den Blonda Häxan får den här bloggen som hon tycker så mycket om. Herr Trötter får Kung Forsberg-tröjan och min samling turtrosor. Fröken Bitter får den andra MODO-tröjan, som en sorts uppvaknande för henne. Jag betvivlar att hon skulle ha hjärta att inte bli en sann MODO:it för att hedra mig. Min hjärna (om den hittas) donerar jag till Murke om nu inte hennes plan skulle krascha det också. Jag tror hon skulle se det som en ära och bli nöjd över att äntligen kunna få en bild av vad som pågick där inne. Mina föräldrar och övriga får dela på övriga materiella tillgångar och Majk får hålla till godo med mitt ekonomiska kapital som en sorts återbetalning på en tiondel av det jag snikat till mig av honom genom åren.

Slut på morbida tankar. Jag blir rädd att det blir så här nu när jag yttrat det... Men å andra sidan har jag flera gånger utropat att jag vill se mig själv bli mångmiljardär och det har inte hänt. Nåja, förhoppningsvis så blir inte detta mitt sista blogginlägg.

---

Nu valde Spotify Stones Start me Up, och då är det alltså underförstått att jag inte har hjärta att gå och lägga mig.

Gud vad skador det blir. Men Kung Forsberg skadade sig ju i alla fall inte och det är förstås huvudsaken. Eller kanske rent av det enda som räknas i min värld.

Om jag hade varit utmanare med The God himself som coach hade jag förstås brutit mot reglerna och låtit honom göra samtliga grenar, men framförallt måste jag säga att golfen var en perfekt gren för den störste. I egenskap av att ha världens finaste handleder och dessutom vara en erkänt duktig golfare så passade han ju som fisken i vattnet för den grenen.

Jag blev dessutom glad att Felix ställde frågan som jag alltid undrat. Kung Forsberg berättar att han har mer pengar än han fått ligga, och jag kan inte låta bli att tycka det är tur för honom att han inte har mig för då hade det varit tvärtom.

Nåja. Trevligast är förstås att guden ska spela Karjala Cup och att MODO börjat vada sig framåt i tabellen, eller i alla fall bort från det djupaste träsket. Eftersom jag är mitt i skarven mellan slutet av en gigantisk plugghelg och början av en kolossal pluggvecka så är inte hjärnan i form för att på ett pedagogiskt sätt informera om hur glad jag är över detta, men jag kan i alla fall meddela att jag är skitglad.

Mitt enda orosmoment just nu är hur jag ska övertyga Jojjon, Ems och Murke om att jag inte är en svikare som vill skita i England för att följa Karjala Cup i stället. Denna fråga ska jag fundera över om några timmar när jag betat mig igenom metoddelen i mitt PM.