Philly, Philly, Philly, här glider kingen in*

Ju mer sällan jag bloggar, desto svårare blir det att göra det. För visst känns det som att om bloggen ekar tomt ofta, då borde det väl ändå vara ett högkvalitativt inlägg när det väl kommer ett? 
 
Men den här gången blir det inget sånt. Jag saknar dock bloggandet, så inläggen borde snart börja trilla in igen.
 
Hockeyn då? Kampen om Le Mat hårdnar, men jag är ganska oengagerad. Då var det roligare med MODO:s J20-silver i går och att Leksand lyckades ta sig upp. Även Örebro ska bli roligt (främst av rent egoistiska skäl!), men jag är ledsen över Timrås fall. Däremot tycker jag att jag har hämtat mig förvånansvärt bra efter MODO:s uttåg ur slutspelet.
 
Annars är det ju NHL som känns mest intressant just nu, även om jag lite grann önskat att Nordkorea skulle göra verklighet av sina hot och styra upp lite. Få ett slut på världen och därmed misären med Sidney Crosby... Liksom, ska det vara nödvändigt det? En skada när 87:an är i kanonform och briljerar, laget är på väg att slå sitt eget rekord och fullständigt får mitt hockeyhjärta att pumpa?
 
För exakt så är det, Pens lockar över mig allt mer nu inför Stanley Cup när det ser ut som att Avs och Flyers inte når dit. Det känns (som jag ju tidigare redan dillat om) fult att ta sig an Phillys rival så där, men jag kan ju inte ge kalla handen när Sid The Kid faktiskt på ett tillfredställande sätt axlat rollen som något av en ersättare till The God Himself Kung Forsberg...
 
---
 
Och så har jag ju ett liv utan hockey också. Jag har haft en jättemysig påsk, eller tid över huvud taget kanske jag ska säga. I dag har jag klippt mig (wohoo, 10 centimeter nu igen!!!) och köpt en bil. Och ätit Dumle har jag hunnit med också.
 
Nu: fundera över vilket solskydd jag ska köpa.
 
*En rubrik som med åtminstone min associationskedja faktiskt är fullständigt jättebra.

Tack för säsongen!

Så var det då slut. MODO inleder med tre raka förluster och sedvanlig jäkla otur, tar sedan en heroisk seger och är nära att också ta (minst) en andra. Men Färjestad vinner den här matchserien rättvist, även om det är så ofattbart tungt när det avgörs. Dels att det avgörs, dels hur det avgörs. Fast visst är det signifikativt att en trasig klubba blir det konkreta avgörandet som fäller MODO? Lite spiken i kistan som inte är stor nog att få plats med all otur.
 
Jag är så himla glad och stolt över kungarna i MODO! Laget gick in i en kvartsfinal mot ett lag man hade en vansinnigt tung förlustsvit mot – och visade jävlar anamma på så vis att The heart of hockey fortfarande lever. Det där säget är inte skamfilat, det är en slogan värd namnet. Och det sitter i våra väggar. Precis som FBK:s seger-natur gör hos dem.
 
Innan allt var klart hann jag må sämre än sämst, sväva på rosa moln, påminnas om hur fysiskt och psykiskt utmattande och farligt hockey är, samt tjoa om att kungalaget ska ta SM-guld. Och sen kommer det. FBK avgör – och allt är slut. Säsongen, Sundströms karriär (?), Samuelssons tid i MODO (fast kanske inte för alltid?)... Och livet...
 
Eller?
 
Nej, det är det som är så skönt. Innan måndagens match var livet inte längre värt att leva om det skulle bli fyra raka till vargarna. Men efter den underbara insatsen i fjärde matchen – och så också i går – så kan jag inte vara knäckt. Vansinnigt ledsen, absolut. Sorgen är vidrig, men vi repar oss. MODO är krigare och kungar.
 
Och nästa säsong är snart här. Livet går vidare.

Nu har vi 97 dagars hockeyfest att glädjas åt

NHL är i gång och livet är därmed lite roligare. Enda problematiken är väl att detta dök upp lagom till att jag just börjat få en mer normal dygnsrytm. Nu blev det alltså ingen lång period av tidig natt för mig.
 
Nåja. Jag tror mycket på Philadelphia Flyers i år, helgens förluster till trots. Kanske främst för att jag vill tro på dem, men det känns ändå som att man har ett "komplett" lag och jag tror att unge Claude Giroux bara kommer att gå än mer framåt nu. Sedan kanske det inte räcker till att ta hem Eastern conference, men att de blir farliga i slutspelet är jag övertygad om.
 
Ännu lite mer tror jag på Pittsburgh Penguins. Ni vet laget som seglade upp som något av ett favoritlag för mig – rivaliteten till Philly till trots – sedan Nummer 87 gjorde sitt intåg i mitt hjärta... Men hur mycket hjärtat än egentligen klappar mer för Flyers, känns Pens ändå lite hetare. Att de har de två kanske tyngsta aspiranterna till att vinna poängligan, Sidney Crosby och Evgeni Malkin, i laget är kanske nog för att ge den känslan...
 
I övrigt har jag inte nog koll att tippa vilka fler lag som kan vara med i toppstriden i öst. Men det ska bli spännande att se om Alexander Ovechkin får revansch den här säsongen eller inte. Om inte annat för att jag faktiskt gärna ser Ovie spruta in lite poäng så att jag får lite motstånd när jag ska bemöta Majk och Herr Trötter när de dillar om att ryssen skulle vara bättre än Crosby...
 
För älskade Colorado Avalanche tror jag att det blir svårt. Chansen att Avs når slutspel känns inte allt för stor... Men Western conference känns ändå mer jämn och i och med att den så korta säsongen öppnar upp för att det överlag är mer svårtippat än normalt hoppas jag förstås att det blir på rätt sida av slutspelsstrecket som Colorado hamnar.
 
För Sedinarnas skull håller jag förstås tummarna för Vancouver Canucks också. Men där ska det ju inte handla om vilken sida av strecket man hamnar på, utan snarare om man kan ta hem den västra konferensen eller om man hamnar snäppet längre ner bland topplagen.
 
Jag hoppas att Daniel och Henrik Sedin får en magisk säsong i år och detsamma gäller för Alexander Steen i St Louis Blues som jag tror blir en stark kandidat till Canucks om topplaceringarna i väst. Regerande Stanley Cup-mästare Los Angeles Kings blir kanske allra vassast?
 
Det som är intressant är ju att varenda liten formsvacka eller skada på de viktigaste spelarna kan få extremt stora konsekvenser en säsong som denna. Så nu håller jag tummarna mer än någonsin för att ljumskar håller...

JVM-silver och slut på NHL-lockout

Förutom att MODO straffades av Rögle (vilket för mig blev något av en parentes) i lördags har helgen bjudit på stora saker. Silver till juniorkronorna i Junior-VM – och ett slut på NHL-lockouten.
 
I vanlig ordning är det förstås extremt tråkigt att inte lyckas nå guldet, men hur man än vrider och vänder på det går det inte att komma i från att silver i JVM inte är något att skämmas över. Hur långt fram i kön jag än må stå i skaran som sedan barnsben levt enligt "second place is the first loser"...
 
Sverige ska vara stolta över sitt silver. Att ta sig till final ÄR stort – speciellt under ett lockout-år. Att Sverige tagit sig dit ännu en gång befäster vårt lands storhet som hockeynation. De blågula gör en bra turnering och  trots att storspelare saknades visade det här laget alla eventuella tvivlare att de kunde. En väl sammansatt grupp och en bra attityd och är (nästan...) guld värd.
 
USA var det bättre laget, absolut. Utgången var inte orättvist. USA glänste medan de svenska spelarna kanske inte riktigt spelade över sin förmåga på det sättet som ofta krävs för att bli nummer ett. Men Sverige hade lika gärna kunnat stå som guldmedaljörer. Och det hade inte varit orättvist det heller.
 
---
 
Och så var ju NHL-lockouten över. Ä N T L I G E N.
 
Nu blir det en kort säsong med få matcher vilket i sig kanske kan känns tråkigt. Men jag vägrar att se det så negativt. Har det varit lockout så har det. Det går inte att göra något åt nu.
 
Dessutom kan det kanske också vara positivt med en kort säsong. Även om jag inte är del i skaran som tycker att 82 matcher är för många, så kan ändå tänka mig att få matcher efter en lockout kan innebära större intresse för hockeyn. Helt ologiskt borde det inte vara att publiken resonerar som så att få matcher = alla matcher är tokviktiga.
 
Sist lockouten upplöstes vid den här tiden var säsongen 1994–1995. Vad jag vet äventyrade inte det något, snarare tvärtom? Och rent personligen är ju den lockouten (eller ja, dess slut) något av en ny epok för när Quebec Nordiques drog till Denver och blev Colorado Avalanche – och laget och Kung Forsberg vann Stanley Cup säsongen därpå...
 
Hur som helst, av rent egoistiska anledningar vill jag förstås ha i gång ligan – även om säsongen blir kort. Dessutom, för hela ligans överlevnad känns det väldigt viktigt. Hockeyn i USA, och därmed överallt, behöver det för att inte hamna ännu mer på efterkälken gentemot landets större sporter.
 
---
 
Derby mot Timrå i morgon. Hockeytempot rullar på!

Vi är i JVM-final igen!

Sverige är återigen i JVM-final och vilken pärs det var! Det har tagit ungefär ett dygn för mig att andas ut efter gårdagen som var en riktig höjdare. Först inledde jag med att plocka hem mitt efterlängtade körkort innan klockan ens hunnit bli 09.00. Sedan såg jag USA piska Kanada och ja, sedan var det förstås den underbara och dramatiska semifinalen mot Ryssland.
 
USA:s förnedning av Kanada är ett kapitel i sig, till att börja med. Jag gillar ju Kanada och hade på förhand gärna sett dem i finalen. Men laget underpresterade och hade inget att sätta emot mot ett enormt fartfyllt och fysiskt spelande USA som enkelt tog till vara på Kanadas misstag. 
 
Att USA är så vansinnigt bra, och dessutom att Sverige historiskt sett haft så svårt mot dem i JVM, gör dem inte bara till favoriter till att sno guldet från våra blågula juniorkronor. Det gör dem också till den mest intressanta motståndaren att möta i finalen.
 
En mardrömsmotståndare, förstås, men det blir också det ultimata eldprovet. För om Sverige slår USA i morgon, ja då är det verkligen dags för bragdguldet.
 
Och visst, hur stora favoriter amerikanerna än må vara, så känns det ändå som att chanserna är stora att juniorkronorna lyckas försvara sitt guld. Jag tror verkligen på våra blågula hjältar. Det var vår tur i fjol – och det känns som att det är det i år också.
 
Den känslan förstärks av att de svenska spelarna och ledarna känns så oerhört fokuserade. De vet vad som gäller och de är inte nöjda med att ha slagit ut hemmaspelande Ryssland. De vill gå hela vägen.
 
När Sebastian Collberg direkt efter att finalplatsen var klar sa till Marie Lehmann att han skulle suga på det här resten av dagen, och sen blicka framåt, sa han något som kändes så rätt. Lehmann kommentarade hur samlad han var. Collberg: "Ja, det är en match kvar."
 
Och det är i den vi får svaret på om juniorkronorna kan bryta den mångåriga trenden av förluster mot USA i Junior-VM. Jag hoppas verkligen det. Jag och turtrosornas Rolls-royce är redo redan nu.
 
Matchens roligaste ut ett enögt perspektiv: Att MODO:s Robert Hägg imponerade. Han spelade lugnt och bestämt och visade verkligen att han hade där att göra. Grym insats!
Matchens roligaste ur ett lokalpatriotiskt perspektiv: Även arvikasonen Jacob de la Rose gjorde det bra. Han var en riktig vattenbärare och ryssarna fick det inte lätt när han var på isen.
 
---
 
MODO spelar också i morgon. Första matchen för i år och Rögle står för motståndet. Jag är glad för att Mattias Ritola är klar för tre år. Mycket bra start på året!

I dag hyllas Per Svartvadet

Världens bästa kapten Per Svartvadet var som spelare och kapten allt vad man kan önska sig. Han är MODO:s meste spelare genom tiderna och nu händer det jag önskat sedan ett år tillbaka. I kväll när MODO tar emot Färjestad ska nummer 39 hissas upp i taket bland fint sällskap.
 
Själv ska jag jobba och kommer antagligen inte hinna se så mycket av matchen, men läsa desto mer om den efteråt. Gissar att TT kommer att skriva en del om ceremonin också. 
 
Per Svartvadets betydelse för MODO hockey går nog knappast att beskriva i tillräckligt positiva ord. Det räcker med att nämna hur han ledde MODO till guld 2007 – och hur han ledde hem stjärnorna när han drog i gång "återvändartåget".
 
Känslan har varit att han har burit föreningen på sina axlar i många år och tagit ett enormt ansvar, både på isen och utanför. Han har varit en perfekt ambassadör för föreningen. Det är hedersamt nog för att hans nummer 39 i mitt tycke borde pensioneras likt Magnus Wernbloms, Anders Hedbergs, Nicke Johanssons och Per Lundqvists.
 
Få är så bra på att prata för sig, för MODO, för hockeyn som Perra.

Nja till utomhusmatcher, eller?

På lördag är det back to the beginning som gäller. Brynäs och Timrå gör upp i en utomhusmatch a´la hockey som det spelades när världens bästa sport tog sin början. Och på den tiden då när min kära mormor åmade sig runt Ulf Sterner.
 
Det ska alltså dags för utomhusmatch. Folkfest, PR och hockeyfest. Eller ett smärre helvete?
 
Expressen kör i dag ett uppslag på just ämnet utomhusmatcher. Kungliga krönikörerna Leif Boork och Magnus Nyström tycker till på frågan om vi ska ha utmhusmatcher eller inte. Boork står på Nej-sidan och Nyström på Ja-sidan. Och jag är snabb att sälla mig till NEJ. 
 
För ja. Jag, som i normala fall är först att skrika "Det var bättre förr!" är i det här läget snabb som en iller med att poängtera hur glada vi ska vara för utvecklingen. Hur skönt det är att ishockey i dag spelas inomhus. I lyxiga arenor där man slipper ha livet till låns på grund av 20 minusgrader.
 
Jag som är uppväxt i ett stall och en ishall – en islada där det faktiskt är kallt på läktaren och runt sargen – tycker att jag redan har fått min beskärda del av köldskador. Stelfrusna tår, gulnade fingrar och blodröd hudton är jag redan trött på. Därför är jag väldigt betuttad i dagens bekvämligheter i form av värme (hallå, går ju nästan att sitta i t-shirt i arenorna!!!) och mys.
 
Men jag kan ändå inte låta bli att svänga över till den andra sidan. Jag faller för Magnus Nyströms argument. Börjar faktiskt att tycka om det här med utomhusmatch.
 
För kom igen, klart vi inte kan vara sämre än kämparna från förr? En utomhusmatch per säsong, med den uppmärksamhet det ger till världens bästa sport, är precis som Nyström säger värt lite kalla fötter. Till och med en fryslort som jag kan faktiskt rycka upp mig en gång för ett gott syfte.
 
Och jag vill bjuda er som ska dit, spelare, ledare, personal och publik, på lite tips: Lager på lager-principen och ullsockor, förstås. Och tvätta inte ansiktet utan låt fettet finnas kvar som skydd. Dra på lite försvarets hudsalva också. Eller, för här skriker hudvårdsfantasten i mig, allra helst en välvårdande kräm anpassad för att skydda mot kyla och vind. Och glöm för guds skull inte att skriva testamente! Här finns inga garantier.
 
---
 
Samuel Påhlsson är på is igen. Nu håller jag alla tummar jag kan för att rehabiliteringen ska fortsätta gå bra och att han kan vara med mot AIK den 26 december. Och att hälsenan inte ska ge några som helst känningar.
 
---
 
En NHL-premiär redan innan året är slut ser ut att kunna bli verklighet. Men jag vågar faktiskt inte hoppas.
 

JVM-truppen 2012-2013

En av årets absoluta höjdpunkter närmar sig och i går presenterades den preliminära truppen till Junior-VM. De två jag direkt blev gladast av att se i truppen är förstås Arvikasonen (nu i Leksand) Jacob de la Rose samt Timrås Jeremy Boyce Rotevall
 
Timråkillen, tänker ni. En enögd MODO-galning kan väl inte glädjas åt att en Timrå-spelare tas ut? Men jo då. Ibland drar jag faktiskt av mig cyklop-glasögonen och agerar som jag bör även på fritiden. Då ger jag mig in i journalistrollen och blir så objektiv det bara går – och då får MODO-hjärtat sluta slå ett tag. Dessutom tycker jag att Boyce Rotevall är en väldigt intressant spelare med beundransvärd vilja och ödmjukhet.   
 
I övrigt är jag mest intresserad av kampen om Mika Zibanejad. Ottawa vill inte släppa i väg sin påläggskalv och det har jag all förståelse för. Klubben anser troligtvis att svensken utvecklas bäst på plats i Binghamton och spel på de mindre rinkar han är "tänkt" att spela på.
 
Men jag tänker lite patriotiskt och egoistiskt här. Jag hoppas verkligen att Svenska ishockeyförbundet ska kunna få med honom till Ryssland. Hur mycket jag än förstår att Ottawa vill ha honom kvar i farmarlaget, förstår jag Roger Rönnberg ännu mer som vill ha med guldhjälten igen. 
 
Dessutom måste det väl absolut vara ordentligt utvecklande att ta ledarrollen i ett landslag som har ett guld att försvara? Så frågan var Zibanejad bäst utvecklas går ju att diskutera. 
 
Nåja. Nu är det dags för MODO att ta sig an Växjö. Och för mig är det dags att ta mig an maten.

Ny förlust mot vargarna

Gårdagens förlust är inte så mycket att grina över. Det var en sådan där typisk "Vi förlorade. Nya tag nästa gång"-match. Inte vare sig mer eller mindre.
 
Första perioden, och speciellt inledningen, kan vi förstås stryka ett svart tjockt streck över. Detsamma med vår ineffektivitet. Det kändes tyvärr inte alls särskilt farligt trots fem mot tre-spel och oförmågan att sätta puckarna i powerplay blir det som kostar oss matchen. Men i övrigt gjorde MODO ändå en fullt godkänd insats på bortais mot hårt motstånd.
 
Jag ska erkänna att jag var mer negativt inställd i går. Jag har en förmåga att sätta väl hårda krav på MODO... Men några timmar efter matchen i går kunde jag alltså konstatera att det inte var så illa. MODO spelade helt okej och spelade upp sig efter en dålig inledning. Och än en gång fick jag lugn och ro av Bernhard Starkbaum
 
Tidigt i går innan matchen drog i gång. Nyklippt och nyfärgad!
 
Morran hissar: Globen horse show. Så klart!
Morran dissar: Kylan. Spyr på detta jävla helvetet. Redan.

Seger mot serieledaren

I dag lossnade det. Nu satt puckarna där de skulle och MODO kunde inkassera ytterligare tre oerhört sköna poäng. Och mot serieledaren HV71, hur skönt är inte det?
 
Gästerna var bättre i andra perioden, men under resten av matchen var det MODO som var vassast och det var en riktigt välförtjänt seger. MODO visade stundtals upp riktigt härligt driv och snabba spelvändningar – något som alltid får mig glad (och som ger ytterligare en anledning att se till att jag har många turtrosor. Ehhh...)
 
Kul att Morten Madsen, som jag inte tycker har hållit rätt nivå den senaste tiden, fick sätta två nu. Jag gillar Madsen, men tycker att han kan vara lite upp och ner i sitt spel ibland. Därför hoppas jag att två viktiga mål som de här två kan ge självförtroende och trygghet i spelet så att han blir jämnare. 
 
Bernhard Starkbaum ingav förtroende och min målvaktsoro känns inte alls akut längre. Vilket den egentligen inte har varit alls när österrikaren är mannen mellan stolparna.
 
Orosmoment då? Niklas Sundström klev av tidigt i mittperioden och en spelare som får kliva av oroar alltid och speciellt när det handlar om den här mannen. Förhoppningsvis är det inget allvarligt. Vill verkligen inte få än mer guld-centrar borta nu...
 

All you need is... tre poäng

Vad efterlängtad den var! MODO:s underbart härliga och så välkomna trepoängare i går när Frölunda nollades. Äntligen är vi på rätt väg. MODO spelade stabilt utan den där oroande hönsgården som varit i det defensiva spelet – och det gav resultat. 
 
Detta var en riktig kämpaseger där jag gladdes åt att se en tendens till att alla kämpar och tar i, spelar för varandra och för märket på bröstet. Precis det vi såg MODO visa upp när laget gick som en raket tidigare i höst. Och det är exakt dit jag hoppas att vi ska komma tillbaka. Även om vi förstås har en bit kvar...
 
Viktigt också att kunna hålla nollan. Hur ofta händer det borta mot Frölunda? Starkt jobb där. Nu väntar ju HV71 i morgon och jag är faktiskt lite hoppfull. Hemmaplan och serieledarna på besök. Det kan mycket väl bli pannkaka (jag är ju en sann cyniker...), men det kan också bli riktigt bra.
 
HV71 kommer knappast att bjuda på något och det här är ett perfekt tillfälle för MODO att utmanas till att steppa upp ytterligare. Att ta de där stegen som krävs för att visa att formtoppen tidigare inte bara var en tillfällighet. Ska man våga tro att vi kan tre nya poäng i morgon?

Men vad är det som händer?

Den känslan när man kliver in på krogen, allmänt jätteglad, och diret får se teven som visar att MODO förlorar med 0-3 mot Timrå och återigen skämmer ut sig. Den känslan är fan inte rolig.
 
Jag skrek rätt ut. Jag hade glömt bort matchen (glömt!!!! Hur kan ens det hända?!) och här visades alltså en repris. Det var bara ett fåtal minuter kvar och jag ville förstås inte se eländet utan skyndade snabbt mot baren i stället. Men en sak som fastnade på näthinnan var ändå den nästan apatiska blicken från båset.
 
Vad är det som händer?
 
MODO var alltså i topp för knappa tio omgångar sedan. MODO levererade match efter match, och inte nog med det – laget spelade en vansinnigt rolig hockey och med ett självförtroende som inte skådats på länge. Men sedan föll korthuset. Eller rasade, är väl ett bättre ordval. Fritt fall.
 
Och vi är fortsatt kvar i det där raset. Okej att MODO "slipat på detaljer", "jobbar på, men inte får utdelning" och allt vad det nu hetat. Men nu är det kris på allvar. Och jag tackar hockeyguden att det är uppehåll nu. Det är väl vår enda chans att kunna bryta det här.
 

Får nog ta tillbaka vad jag har sagt

Jag yrade häromdagen om att jag inte var ett dugg orolig för MODO. Nu tar jag tillbaka det där. Med ytterligare två riktigt tunga förluster sitter jag nu och är ordentligt oroad. Formsvackan på alla nyckelspelare samtidigt – ja, till och med hela laget – tycks bli förödande. 
 
Återigen hinner matchen knappt att börja innan vi har 0-1 i baken. Oscar Alsenfelt gör (surprise, surprise) tyvärr ingen glad och framför allt gissar jag att han inte gör sig själv glad. Jag lider med honom och anar att hans självförtroende barkar mer och mer. Jag kan verkligen inte förstå varför han fortsatt får chansen – eller snarare varför han utsätts för att få självförtroendet än mer rispat – när vi är inne i en dålig trend redan. Hur tänker Masken där?
 
Och framåt lyser fortsatt målen med sin frånvaro. Givetvis blir det inte lättare att bryta den här måltorkan när vi försätts i situationer (läs: två efterföljande matcher) där motståndarna får möjlighet att spela på en tämligen behaglig ledning.
 
Med allt detta som grund för oron så är det nu också ytterligare ett orosmoment i form av Alexander Steen. Jag hoppas verkligen att det inte är någon större fara med honom.

Vi rullar nedåt i tabellen

Upp som en sol, ner som en pannkaka. Yes, jag pratar förstås om MODO. Den här jojo-effekten är ju inget ovanligt utan tvärtom något jag tycker mig ha blivit van de senaste säsongerna.
 
Men nej, så illa som det låter tycker jag faktiskt inte att läget är. Inte på något vis. Efter tio raka matcher med poäng har trenden nu vänt, men jag är inte särskilt orolig. Hockey är hockey och att vägen mot slutspel ska kantas av bara rosor utan taggar är för naivt tänkande till och med för mig.
 
Två saker jag dock vill se en klar förbättring av är dels effektiviteten, den där lilla detaljen att faktiskt sätta chanserna, dels målvaktsspelet. Efter att Oscar Alsenfelt vinglat har nu Bernhard Starkbaum varit väl svag nu senast. Men är han snabbt tillbaka så som han ska vara ruskar jag lätt av mig all eventuell oro. 
 
Nåja, Färjestad i morgon. Hoppas på tre poäng den här gången.

Slut på sviten

Efter elva raka matcher med poäng blev det nu stopp för MODO. Frölunda vann med uddamålet och jag som inte såg eller lyssnade på matchen har inte så mycket att säga annat än en fundering gällande målvaktsspelet.
 
Det verkar tyvärr återigen som att Alsenfelt inte var den mest imponerande burväktaren man hade kunnat ha mellan stolparna, diplomatiskt uttryckt. Kan det faktiskt vara så att det i stället är värt att ge juniorerna chansen?
 
I övrigt har dagen mest bjudit mig på 90 procent förkylning och 10 procent chokladmuffins. Hade hellre sett att fördelningen var tvärtom. Men febern har lyst med sin frånvaro i dag, hurra!
 

MODO fortsätter att plocka poäng

Skönt med tre nya poäng! Hockey är enormt roligt nu! Väldigt trevligt att slippa sitta och oroa sig över varje poäng och nästan med en liten klump i magen inför matcherna.
 
I dagsläget känns det som att MODO har en stabil och hög lägstanivå som gör att vi slipper de där obehagliga bottennappen och den ständiga känslan av att oturen konstant grinar oss i ansiktet.
 
Men något jag hakade upp mig på lite statistiken. Nu vare sig såg eller lyssnade jag på matchen, men stämmer det alltså att Alexander Steen gick poänglös ur den här 4-0-segern? Är det verkligen möjligt? Jag ser det som mindre troligt än att sifferdyslektikern och blindstyret Morran ska ha sett rätt i statistiken?
 
Ja, jag är inne i min rosa fluffvärld nu där MODO alltid vinner och Herr Steen gör typ 10 poäng varje match. Ganska trevligt, faktiskt.
 
---
 
Otäckt med Oscar Sundh. Läste att han har vaknat upp nu och är vid medvetande. Hoppas verkligen att det går bra med honom. 
 
 

Steen i kaffet – svårsmält för vissa*

Har saknat att se elitseriematcher live!
 
Vilken bra match i lördags! Ja föutom den "lilla" detaljen att vi förlorade två poäng. Grymt tråkigt att återigen förlora på straffar och bara få med oss en poäng, när det kändes som att vi borde ha avgjort efter full tid och fått med oss tre.
 
Men ändå. En poäng är bättre än ingen och jag är inte fullt så bitter som jag låter. Kanske var 2-2 rättvist ändå, med tanke på hur matchen utvecklade sig i tredje perioden?
 
Hur som helst. Matchen hade ett bra tempo och var grymt underhållande – riktig gladhockey! Det var länge sedan som det var så här kul att se MODO spela. Alexander Steen imponerade i vanlig underbar ordning, och Dave Spina var livsfarlig framåt. Tyckte att han ställde till det för Färjestad non stop när han var på isen och jag älskar att han alltid bidrar med skön fart och intensitet. Skönt att Oscar Alsenfelt gjorde en helt okej match. Många oroväckande returer dock.
 
MODO spelade riktigt bra de två första perioderna och kändes verkligen som ett komplett lag. Problemet var främst att vi är ineffektiva och det är ju inget nytt problem, snarare har det blivit bättre. I tredje tog FBK över och när det sedan gick till straffar la jag redan på förhand ner tanken om att ta hem tre poäng.
 
Väldigt tråkigt att den här strafförbannelsen ska sitta i och att jag alltid ska vara så inställd på att vi aaaldrig vinner på straffar. Men det är ju faktiskt en sanning, verkar det som. Hoppas på att bli motbevisad på denna punkt snarast (efter att vi fått en ny trepoängs-svit, förstås).
 
---
 
Ska vissa FBK:are ta och komma över detta att MODO plockat in en NHL-spelare och har flera utländska spelare i laget, eller ska det gnällas över det i hundra år? Har inte stött på värre långsinthet annat än i mig själv som 25 år gammal fortfarande är bitter över att Majk tog dinousarien jag siktat in mig på när vi spelade Memory cirka fem år gamla.
 
Det blir liksom så tramsigt när supportrar till en klubb som FBK går till "attack" mot MODO som tidigare faktiskt har fått fram mängder av storspelare. Jag tycker också att det är vansinnigt synd att vi i dag inte har en lika blomstrande juniorverksamhet. Men att gnälla om "köpelag" och "svikare" – eller till och med att MODO fuskar för att man tagit in en NHL-spelare är verkligen att ta i och att göra bort sig ordentligt.
 
*Tifo Syd hade en banderoll med den underbara formuleringen "Steen i kaffet – svårsmält för vissa" och jag gapskrattade i cirka två perioder över det. Jätteroligt! Men hade förstås varit ännu roligare om vi hade vunnit.

Dags för hockey

Nu bär det av till Löfbergs Lila för att (förhoppningsvis...) se MODO ta sin femte raka! Tar vi tre nya poäng i kväll så kommer jag med största sannolikhet att svimma. Om vi förlorar kommer jag att gratta Narren – och faktiskt försöka att mena det. I alla fall lite.
 
Kan det vara så att jag faktiskt blir en.. ska vi säga... en god förlorare... nu när oturen inte ständigt grinar MODO i ansiktet? Det var så länge sedan detta flytet fanns så jag minns faktiskt inte.

En vacker syn

Fjärde raka för MODO nu efter en grymt skön uddamålsseger mot Luleå. Och så här ser tabellen ut efter tre nya viktiga poäng:
 
Den här synen har vi MODO:iter inte blivit bortskämda med, men oj vad fint det är! Jag har inget emot att det fortsätter i det här spåret. Ingenting alls.
 
Vi har en målvakt som kan vara en avgörande länk till seger. Vi kan spika igen. Vi kan vara bra inte bara en period utan flera matcher i rad. Jamen, det går bra nu!

Matt Duchene till... Frölunda

Okej. Matt Duchene klar för Frölunda. Helt makalöst enormt! Jag satte storglaset med pepsi i halsen direkt. Blev så där småfnittrigt jätteglad som Kung Forsberg kunde göra mig. Trots att Avs:aren inte ens ska till MODO – utan till en konkurrent!
 
Jag skulle kunna rabbla en hel del saker jag hade gjort för att få se honom i MODO-tröjan. Men tänker bespara er och mig den tiden. Så nöjer mig med att säga grattis till Frölunda, helt enkelt.
 
Nu har ju Duchene haft problem med skador och är kanske inte riktigt på den nivån han skulle kunna vara, men oavsett vilket är det en grym värvning. Jag tror att han kommer att finna sig väl till rätta på stor rink och detta om något (ja förutom Henrik Lundqvist då förstås...) borde väl locka publik till Scandinavium?
 
En sak som jag dock tycker är tramsigt är hur Frölunda tycks känna att de måste förklara sitt tillskott. "Vi tvingas", jaha? Frölunda, det är okej. Mesa inte. Att man vill ta in en grym spelare för att råda bot på skadebekymmer och få ett vassare lag är inget att skämmas för. Tvärtom.
 
Dagens hiss: MODO tog tredje raka i kväll. Och hallå, såg jag fel eller ligger vi fyra nu?! Nä, det är faktiskt helt korrekt. Det faktumet får även det mig att bli lite så där småfnitttrigt jätteglad som Kung Forsberg kunde göra mig.
Dagens hiss 2: Och lika glad blir jag av hur Alexander Steen levererar!
Dagens hiss 3: Kul att AIK tog hem första trepoängaren.
Dagens diss: Att sträckan Filipstad-Karlstad innehåller cirka sju jäkligt långa sträckor där Spotify vägrar fungera.
 
Största frågan just nu: när har Frölunda en för mig passande match så att jag kan få se Herr Duchene spela? Förutom att han är en underbar spelare i mitt lag (ja nu menar jag ju förstås NHL och inte Frölunda...) så har jag ju ytterligare en speciell anledning att vilja se honom live. Vi är ju båda aspiranter till att vara herre på täppan över Kung Forsbergs fanclub.

Tidigare inlägg
RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...