Som jag alltid har sagt - höger är bäst. 

Min osunda svartsjuka gentemot Henrik Zetterberg har genom åren bara blivit mer och mer framträdande (och nådde sin kulmen när han i somras stod där och välförtjänt lyfte hockeyvärldens mest åtråvärda buckla), men trots detta så kan jag inte låta bli att få ett utbrott över att han inte fick en bättre placering ikväll.

Ja, det ska erkännas att jag på ett sätt var lite barnsligt glad över att han inte vann. Ja, det ska erkännas att jag hyser en liten hatkärlek med många vassa taggar mot honom just för att han faktiskt är någon som kan utmana Kung Forsberg. Ja, det ska erkännas att jag är avundsjuk på att han spelar när inte Peter Forsberg gör det. Ja, jag erkänner att det är sandlådenivå på det här och att jag känner mig som en tjurig, bitter och snorig skitunge som bestämt hävdar att min pappa visst har större snopp än din pappa. Det spelar ingen roll vad Herr Zäta gör, i min värld kommer Kung Forsberg ändå alltid att vara så mycket större, så mycket bättre och så mycket mer världens bästa. Jag borde nöja mig med det. Ta kommentarerna om att jag är naiv, obstinat, trångsynt och fast i det gamla. Men jag kan inte. Istället blir det Henrik Zetterberg och hans framgångar som får symbolisera hur mitt hjärta blöder över att The God kanske spelat färdigt och som också får ta emot det hat som jag riktar mot honom för att slippa falla ihop och helt tappa greppet.

Nu var det sagt. Jag erkänner alltså att jag är rädd för att jag, objektivt,  en dag kanske måste inse att Timråtattaren har blivit lika bra som The God och att det faktiskt är en sanning och inget tomt prat från TIK:are och annat löst folk. Det svider, på riktigt. Lite av öppet mål nu för att gå på mig och kasta tillbaka allt jag envist påstått om att "den där Zäta aldrig någonsin kommer kunna mäta sig med Kung Forsberg". Och jag klandrar er inte. Jag hade gjort samma sak.

Kontentan av den här utsvävningen är lika enkel som 1+1. Jag har egentligen inte det minsta emot Zäta. Tvärtom tycker jag (förstås) att han är en magnifik hockeyspelare och egentligen borde jag vara överlycklig över att ha möjlighet att få se en sådan spelare spela. Men det svider liksom ändå. Det hugger till i hjärtat. Min Gud är den största och som fundamentalist så vill jag också att han ska vara det även i andras ögon. Alltid. Det är han värd. Men då är det ju skadorna som hindrar honom från att utöva sin magi som tar honom till en helt annan dimension, en helt annan värld. Och så kommer Henrik Zetterberg där och gör allt så rätt, så rätt... För att jämföra med MODO och Timrå och dra en parallell dit.; jag ser gärna Timrå gå till slutspel, mer än gärna och jag önskar dem också allt gott. Så länge MODO också går till slutspel, och tar sig längre. Och alltid förblir storebror.

Kill your darlings ringde i mina öron ständigt på svenska C-timmarna på gymnasiet. Jag hade gärna velat säga att det hjälpte, men det är ju svårt att påstå det. Jag har försökt, tro mig. Men det är inte min grej när det gäller sådant här. Är det känsla så är det och då blir det långt, mycket, svamligt, å ena sidan, å andra sidan och sedan tillbaka igen innan jag hinner knyta knut på mig själv och kommer till någon sorts slutkläm. Egentligen är detta stycke definitivt något jag borde stryka, men inte ens det går. Dessutom är det alltid roligt att få slå till med något negativt om sig själv, så man inte ger sken av att vara en ytterst självgod och egenkär person utan tillstymmelse till självkännedom.

Tusen ord senare kommer jag äntligen till refrängen och själva vitsen med inlägget. HUR kan det faktum att han leder sitt lag till Stanley Cup bortses så här? En niondeplats? Det är ett hån mot hockey. Igen. Nästan (med betoning på nästan) i klass med när både Bragdguldet och Jerringpriset for all världens väg från Tre Kronor som borde stått som givna pristagare. Men nej då. Förstås inte. Hockeyprestationer verkar inte vara särskilt mycket att hänga i granen.

Vinna Stanley Cup, och på det sättet, ja det är bara för mig att bita i det sura äpplet och erkänna hur stort det faktiskt är. Och enkelt och koncist uttryckt så är det mycket, mycket större än att det ska bli en ynka niondeplats. Skandal. Snälla, rara, tänk lite. Det är stort att bli utsedd till mest värdefulla spelare i slutspelet om Lord Stanleys buckla. En pokal som ger mer än ett OS-guld för en hockeyspelare.

Gud vad bitter jag är. Tur jag har begåvats med en sådan galet stor humörsvängargen.