Peter den store är ju som bekant tillbaka. Det märks. Åkningen och balansen fortsätter se underbar ut och tajmingen har börjat komma. Sedan har vi ju en annan av de det där delikatesserna som gör att han spelar i en helt annan liga än alla andra - passningarna som egentligen inte går att göra i den här världen. De sitter där, perfekta och lika kittlande underbara som alltid. 

Det känns som att det inte är sant. Hela jag blir ett enda stort fånleende och vill nypa mig själv hela tiden för att se om det verkligen är sant. Och trevligast av allt, förutom det faktum att det man får uppleva igen faktiskt är sant, är att han visar upp den där enorma kärleken till hockeyn och den griniga sidan med vargögon som är sådär magiskt tacksam att se för då vet man att det kommer att hända stora grejer. Lite utvisningar på det tycker jag inte är hela världen. Så länge man nu fått njuta av det vackraste som finns så är utvisningsminuter det sista jag tänker på.

Alltså, i lördags var jag förstås lyrisk. Men i dag börjar jag mest känna av oron, både för Kung Forsbergs del och för MODO som lag utan God Himself. Vad som händer nu och allt det där, ni vet. Men ja, det bästa nu är väl helt enkelt att tagga ner och lugna sig till dess att världens största går ut med sitt beslut. I alla fall, om det blir spel då, NHL eller MODO? Ja, jag har ju hela tiden hoppats på NHL-spel, men jag måste ju säga att jag inte skulle gråta om han bestämde sig för att fortsätta i MODO hela säsongen.

Stockholmsresan var kanon, och som sagt var det svårt att vara annat än lyrisk med tanke på vattenpromenerarens underbara avslutning. Magiskt! Jag hade gärna snott åt mig lite mer textutrymme för att monologera kring den dagen, men känner att det är läge att tentaplugga i första hand nu. Men i alla fall så ska alla som var med på resan ha ett stort tack!