I wish my life was a non-stop hollywood movie show,
                                      a fantasy world of celluloid villains and heroes,
                                         because celluloid heroes never feel any pain
                                               and celluloid heroes never really die.

Efter begravningen i fredags har det känts ganska bra. Som en lättnad. Men i dag, vem var det jag ville ringa när jag var på väg hem från bibblan? Vem var det jag ville prata med om min besvikelse? Vem var det jag ville höra berätta om sin dag och bravader? Vem var det som hade sagt åt mig att skärpa mig?

Vem var det som hade fått mig att torka tårarna?

                                                           Jag saknar dig! ♥