Krister. Okej, allra först kom Zeb Arness, Joakim von Anka, Kalle Anka, Emil i Lönneberga, Karlsson på taket och indianen Comes Running. Sedan kom mannen med stort M: Peter Forsberg.

Men sedan! DÅ kom Krister.

Vi hittade varandra direkt. Båda två hade en fascination för att slänga smörgåsar på väggen, bita folk i ryggen, vägra äta frukt och putta stackars Jocke i brännässlorna och sedan aspirera på att vinna en Oscar genom att spela oskyldiga.

Det jag föll för var att han var så bra på kast med liten död råtta och att han alltid vann över mig när vi körde hoppande grodan samt vågade åka pulka mitt ut på vägen. De andra fegisarna höll sig till backen. Sådant byggde ju inte upp några kärleksfulla känslor hos mig... Eventuellt var det också för att han var den enda som tyckte om att jag bet folk som snodde min cykel.

Vi hade mycket kul ihop. Efter något år växte vi ju ifrån det där med att kasta smörgåsar och bitas. Ungefär vid den tiden så hamnade jag i en konflikt mellan mitt kvinnliga Barbie-älskande jag och mitt manliga Barbie-hatande jag. Ena dagen kammade jag och Murke håret på dockorna och andra dagen kom Krister och då blev det en regelrätt massaker i Barbiebyn.

Och är det något jag alltid gjort så är det att ställa upp för mannen vid min sida. Så inte tappade jag förtroendet för Krister för att han rakade av dockorna allt hår och drog av dem ben och armar. Men visst var det lite tungt dagen därpå när Murke ville veta vad som hänt. Det var kanske då som hennes engagemang startade för att man som tjej ska våga sätta ner foten.

Sedan minskade mina starka känslor när jag blev utskickad från en lektion för att komma ut och prata ner honom från ett träd. Min tuffa kille hade klättrar upp i ett träd och nu vågade han inte komma ner. Fail! Men visst, klart att jag ställde upp. Jag pratade ner honom på fem röda och sen gick vi in på lektion igen och han berättade hur smart han var som genom den här smarta planen lyckats döda en hel lektion så vi slapp den. Och jag ville tro honom. Men liksom... Det blev aldrig riktigt samma sak efter det där.

Några år senare tog han revansch. Klart att jag inte kunde gå och vara likgiltig över en kille som klarade av att slå volter från högsta balken uppe på höskullen. Och är det något jag alltid tyckt om så är det personer som utmanar mig och sedan gör det själv när jag fegat ur.

Men sedan växte vi i från varandra i alla fall. Att skrika "Nu vill jag faktiskt av!" när jag efter mycket tjat fått upp honom på hästryggen var inte det bästa sättet att få mig sugen på fler sessioner på höskullen. Så det slutade där.