Eller va?!

Nej, givetvis inte. Men det hade man kunnat tro i dag när jag knallade hem från Coop med varorna i en kasse med stort Timrå Read eagles-tryck och en text om att man stödjer tattarna. I dag av alla dagar dessutom efter den äckligt svåra förlusten i går.

I min iver att snabba mig så jag skulle kunna slå nytt personligt rekord på sträckan Dalgatan-Coop, handla och sedan hem igen snappade jag åt mig första bästa kasse och stod och stressade kassörskan så hon skulle skynda sig. Först när jag hade godkänt beloppet så såg jag Timrå-kassen. OCH att den kostade 1,50 kronor mer än de andra. Så inte nog med att jag fick skämmas för att bära runt på den, jag fick dessutom betala mer. Värst är väl dock ändå det faktum att jag nu indirekt varit med och bidragit till ökad ekonomi för timråtattarna så de kan muta fler domare. Suck.

Dessutom blev jag förföljd (nåja...) på hemvägen av en man som inte hade vett att hålla sig på större avstånd och andas lite mindre. Jag, som är både överdrifternas mästare, paranoians drottning och pessimisternas överhuvud, var förstås säker på att han var en våldtäksman i kombination med världens värsta serie- och styckmördare och hade i princip redan börjat räkna ner mina minuter kvar i livet när han dessutom började springa. Gissa vad jag gjorde då? Helst hade jag velat spela ut min roll som dramaqueen och börja skrika och ha mig, men eftersom att jag inte såg någon så kändes det onödigt. Så jag började springa jag också.

Nu hann jag inte så långt innan jag insåg att han måste ha svängt av vägen och att jag därmed var i säkerhet, men jag kan inte låta bli att tänka att han kunde ha gjort som den där stressade killen som var på väg hem till TV:en, började springa och insåg hur mycket han skrämde tjejen framför. Så han ropade helt enkelt till henne "Ta det lugnt! Jag ska inte våldta dig, jag ska bara hem och se hockey!"

Så borde lite fler män göra. Inte vara våldtäktsbenägna, vara mer hockeyintresserade och tala klarspråk.

---

Fröken Bitter försökte muntra upp mig i går när Timråtattarna gjorde mål. När jag satt och funderade över om jag skulle ta kniven, gaffeln eller båda två och köra in i halspulsådern så jag fick ett slut på lidandet så klappade hon mig på huvudet och sa "Var inte ledsen. Du är i alla fall fin i håret. Det tycker i alla fall jag."

Tack.